Följande har hänt idag:

Jag har struntat i en deadline

Jag har som vanligt missat fikan

Jag har ätit en oväntat god rätt med grötig cousocus och currykikärtor

Jag har joggat, fått ångest, och tröstat mig med att klättra i träd, varpå mina kläder blev helt barksmutsiga all over

Jag har legat på en gräsplätt och konverserat med tre småkillar som var ganska rara

Jag har pyntat en tårta med ljus och överlämnat den till en vän

Jag har ätit kakor och druckit saft tillsammans med andra människor

Jag (och Sara) har fått Linnea och Lollo att börja gilla Lars (tror jag?)

Jag har klättrar upp på hustaket och lekt titanic

Jag har sjungit schlager och fått beröm (?), samt insett att Linnea kan Magnus Carlssons live forever utantill

Jag har blivit kär i Saras säng med tyget som hänger på väggen ovanför

Jag har gått hem och tänkt att jag ska lägga mig,

vilket jag ska. Strax.

Ps. Jag har skrivit en novell.

Vakna imorse (dvs för tio minuter sen) kändes mer som att vakna från de döda än att vakna ur en natts sömn. Jag hade väntat mig något mer mörkblåa säckar under ögonen när jag såg mig i spegeln... Idag vill jag försöka satsa på att få nåt slags motion, för det skall väl hjälpa en att sova bättre har jag hört.

Vända tillbaka dygnet...Det har inte gått så bra utan mer blivit en ond cirkel.

Men jag skall dela med mig av ett toppentips. Om du brukar äta flingor och mjölk till frukost - häll i innehållet från en halv passionsfrukt i! Det blir oväntat gott och såklart nyttigt.

Jag är så pepp på att göra en ny blogg. Jag har skapat en design och potentiella namn snurrar i huvudet. Hittade ett roligt ord - ungkarlsflicka! - men det är svårt att bestämma sig.

Kan dock inte göra så mycket själv, Patrik måste hjälpa mig att skapa en sida. Det verkar som att alla andra i den här åldern kan internet och HTML utom jag. Jag skäms lite. Men det förblir liksom grekiska för mig. Och jag orkar aldrig engagera mig för att lära mig något när det känns som hela världen ligger i ett oerhört försprång. Det känns så ovärt att kämpa för att komma till den nivån som andra var på när de var typ elva år.

Nå, det är väl inte bara jag, såklart. Absolut inte.

Jag kan fundera vidare på min titel iallafall, tills Patrik kan göra jobbet åt mig.

Jag skulle vara så pinsam. Jag skulle vara helt spattig och svettig och inte kunna sitta still. "Åh, jag älskar den här låten!" skulle jag skrika så fort jag kände igen något, och om jag inte hade hört det förut skulle jag dansa ändå. Jag skulle hoppa och skutta och flaxa och snubbla utan att veta att jag ser ut som en fågelskrämma på extacy. Jag skulle vara fullkomligt med i gemenskapen, bestående av mig och min fantasi.

Jag är alldeles för empatisk!

(Tro för all del att jag inte skulle bara empatisk bara för att jag inte kan den mäsnkliga naturen utan och innan - det är tvärtom: jag gräver mig fram till den, jag ger allt för att förstå den, och tyvärr förstår jag bättre än andra, jag säger tyvärr för att) Min empati är bara en droppe i ett hav av intolerans. Det är dåraktigt att veta så mycket. Det är dumt och naivt att tro att tolerans och förståelse skulle gå att tillämpa i den här världen.

Jag ägnar för mycket tid för att förstå och älska de som får utstå mest spott och spe. Det leder ingenstans. Jag borde liksom alla andra förstå världen genom en enkel människas ögon, värdera och döma utifrån magkänsla och låta bli att gå igenom allting grundligt tills jag lärt mig att förlåta allt ur ett sanningskritiskt perspektiv.

Jag är inte Jesus. Och för övrigt vet alla hur det gick för honom. Spikar i händerna och taggar i håret. Blod och spott och piskor. Det är inget att sträva efter.

Nej!

När man får ångestont i ryggen och vill gråta för att affsichen låter så läskigt när den bit för bit lossnar från väggen och till sist ramlar ner, då måste man gå och lägga sig. Jag känner mig hemsk som inte gjort det förut. Snälla mamma och Gud, jag skall aldrig mer vända på dygnet. Lovar.

Ibland känner jag mig full av inspiration och lust, jag tänker att nu ska jag sätta mig och skriva och en massa annat ska jag göra som jag vill just nu. Men det blir ingenting. Jag plockar fram ett word och inser att jag inte har ett enda ord att sätta på pränt.

Idag har jag hängt med Mette. Hon har haft svininfluensan. Men hon lever. Det tycker jag är bra, vi har pratat om roliga saker ihop idag och igår. Igår var vi några stycken som satt och pratade om könsroller och Mette berättade om sina erfarenheter av både sexistiska Tjejmässor och att bli illa bemött för att man bär klänning.

Idag inspirerade pastagratängen oss två, som hamnat ensamma vid ett bord bredvid det överfulla där resten av klassen satt, att filosofera över vilka maträtter som representerar vilka politiska partier. Ostkaka är till exempel sååå Sverigedemokraterna. Blä. Hälleflundra med remouladsås osar Kristdemokraterna och Sossarna är en rejäl poriton pyttipanna med rödbetor.

Det finns förstås ingen anledning att ta illa vid sig; jag tycker tex väldigt mycket om potatisgratäng fast jag måste klassificera det som en Folkpartiisk rätt.

Vi gled vidare in på glass, och kunde konstatera att jag är blåbärsglass och Sara är ett klockrent fall av polkaglass. Mettes pojkvän var söt kolaglass och jag stämplade Patrik som jordgubbsglass.

När den sista lektionen äntligen var slut (jag har varit totalt off idag, men rummet blev iallafall städat inatt och det är ju inte fel. Dessutom är det nog nyttigt för mig att upptäcka att jag kan vända på dygnet utan att dö på kuppen) ville Sara sitta ute och skriva brev. Jag gick hem istället och på den vägen är det. Sjukt dåligt ju. Vad gör jag här? Ingenting. Trots att det finns massor att göra. Skriva eller läsa till exempel. Jag är ett slöo.

Nu vill jag ha en macka.

Tjena allihopa! Idag har jag läst Cosmopolitan som är en alldeles fruktansvärd tidning, speciellt när man haft ett trevligt och konstruktivt samtal om jämställdhet och könsroller precis innan. Jag är ändå ganska härdad tycker jag, men lite chockerad blev jag allt av den otroligt sterotypa inställningen i tidningen.

Nåväl, nog med smygreklam. Jag skulle ha gymmat idag, men vi sket i det eftersom tiden bara rusade iväg hela tiden och allt var så stressigt och de tog inte kort dit vi gick. Men någon annan dag skall det bli av. 

Lollo hjälpte mig att sammanställa en lista över varför det är bra att träna. Vi kan ju säga att jag inspirerats av Cosmopolitan nu när jag lägger upp din kompletta guide till varför du bör pallra dig ur soffan och börja bygga lite muskler (eh, kanske bör nämna att tjejer helst skall vara svaga och sköra, och bara träna för att bli smala, men det kanske ni redan visste).

Anledningar att börja träna:
1. Hålla sig frisk. Du vill inte åka rullstol och ha astma och blodproppar när du är femtio väl!
2. Bli pigg och energisk, samtidigt som du kan somna gott och lätt på kvällen.
3. Öka din koncentrationsförmåga, och ditt minne också vill jag minnas.
4. Framförallt - viktigaste punkten - bli snygg. Du vill bli snygg.
5. Få utlopp för dina aggressioner och frustrationer. Det måste vara det bästa sättet. Freud skulle ha gillat. Nej det skulle han inte förresten för då skulle du inte vara i lika stort behov av hans terapi.
6. Bli stark. Det är också skitviktigt! Du vill kunna lyfta en elefant och säga "äh, det var väl inget". Det vill du!
7. Förebygga skador. Lollo säger att knäna håller bättre om de är bra och starka. Låter logiskt.
8. Må bra efteråt. Jag tyckte det var en flummig punkt först, men Lollo säger att hon blir glad och glad på alla sätt; känner sig snygg, stark, frisk, pigg och sånt, efter att ha tränat. Då låter det inte så flummigt längre.
9. Få träningsvärk. Träningsvärk är fantastisk smärta - jag och Annie har diskuterat saken och två kloka huvuden är lika med en sanning. Smärta är lika med skönt, i vissa fall.
10. Kunna slåss. Detta är också en jätteviktig punkt. Du vet aldrig när du blir överfallen i en park eller måste rädda en underskön jungman eller kanske vill starta en fight club eller blir erbjuden ett välbetalt jobb som boxare. Eller hur!