Alldeles i slutet av vår cafékväll bubblade det i mig och jag hade nåt på gång så jag gick upp och läste en dikt som bara fanns i mitt huvud (jag började med att säga "den här dikten finns bara här" och peka på mitt huvud, men jag vet inte om det framgick att den var helt färsk och ofödd). Ungefär så här var den:

jag är pärlpojken
jag är tolv år gammal
jag är dum i huvet
jag är ett litet moln
jag är inte på väg någonstans
jag sitter här och tänker
jag är inget litet ljus och
jag är inget mörker
jag är brokig jag är en blomma
jag har inget latinskt namn
jag har för mycket skräp
jag är en kvasikvinna
jag är äcklig och ful och kul
jag är full av fantasi jag är saklig
jag är allas vän och alltid snäll
jag är arg jag skapar och skrapar bort ytan
jag är inte yta jag är djup
jag är
jag är
jag är
jag är
jag är
jag är
jag måste lära mig
bara vara

Och för övrigt gick kvällen toppen och jag älskar scenen och klassen.

Jag vill ha ett par högklackade skinnstövlar.

Hittills har jag vaknat mitt i en intressant dröm, hittat en sten i müslin, hittat mögel i brödet, stått i sängen och läst mina dikter, suttit på golvet och läst Kerstins monolog (som jag inte kommer framföra ikväll, kanske en annan gång?), tagit den alarmerande duschen, klätt mig i thåströmbyxor och randig tröja samt hängt på facebook i väntan på bättre tider.

Ikväll läser vi på scen i Aulan.

Imorgon åker jag till Göteborg.

På söndag kommer jag tillbaka och på söndag flyttar jag.