Jag är så pepp på att göra en ny blogg. Jag har skapat en design och potentiella namn snurrar i huvudet. Hittade ett roligt ord - ungkarlsflicka! - men det är svårt att bestämma sig.

Kan dock inte göra så mycket själv, Patrik måste hjälpa mig att skapa en sida. Det verkar som att alla andra i den här åldern kan internet och HTML utom jag. Jag skäms lite. Men det förblir liksom grekiska för mig. Och jag orkar aldrig engagera mig för att lära mig något när det känns som hela världen ligger i ett oerhört försprång. Det känns så ovärt att kämpa för att komma till den nivån som andra var på när de var typ elva år.

Nå, det är väl inte bara jag, såklart. Absolut inte.

Jag kan fundera vidare på min titel iallafall, tills Patrik kan göra jobbet åt mig.

Jag skulle vara så pinsam. Jag skulle vara helt spattig och svettig och inte kunna sitta still. "Åh, jag älskar den här låten!" skulle jag skrika så fort jag kände igen något, och om jag inte hade hört det förut skulle jag dansa ändå. Jag skulle hoppa och skutta och flaxa och snubbla utan att veta att jag ser ut som en fågelskrämma på extacy. Jag skulle vara fullkomligt med i gemenskapen, bestående av mig och min fantasi.

Jag är alldeles för empatisk!

(Tro för all del att jag inte skulle bara empatisk bara för att jag inte kan den mäsnkliga naturen utan och innan - det är tvärtom: jag gräver mig fram till den, jag ger allt för att förstå den, och tyvärr förstår jag bättre än andra, jag säger tyvärr för att) Min empati är bara en droppe i ett hav av intolerans. Det är dåraktigt att veta så mycket. Det är dumt och naivt att tro att tolerans och förståelse skulle gå att tillämpa i den här världen.

Jag ägnar för mycket tid för att förstå och älska de som får utstå mest spott och spe. Det leder ingenstans. Jag borde liksom alla andra förstå världen genom en enkel människas ögon, värdera och döma utifrån magkänsla och låta bli att gå igenom allting grundligt tills jag lärt mig att förlåta allt ur ett sanningskritiskt perspektiv.

Jag är inte Jesus. Och för övrigt vet alla hur det gick för honom. Spikar i händerna och taggar i håret. Blod och spott och piskor. Det är inget att sträva efter.

Nej!

När man får ångestont i ryggen och vill gråta för att affsichen låter så läskigt när den bit för bit lossnar från väggen och till sist ramlar ner, då måste man gå och lägga sig. Jag känner mig hemsk som inte gjort det förut. Snälla mamma och Gud, jag skall aldrig mer vända på dygnet. Lovar.