Det var märkligt. Jag skulle just skriva en dikt om min hemstad (en uppgift vi fått) och drog mig till minnes att jag läst att Halmstads Teater blivit underkända av Arbetsmiljöverket någon gång, det var något med saker som kunde ramla ner från taket i huvudet på folk och så vidare. Detta tänkte jag ha med i min långa dikt om Halmstad och dess kulturutbud. För säkerhets skull sökte jag efter någon gammal artikel som kunde bekräfta mitt suddiga minne (man vill ju inte fara med osanning, ens som författare/poet).Och så hittar jag en några dagar gammal notis i SVD om att Halmstads Teater helt sonika skall läggas ner nästa år, just på grund av dessa arbetsmiljöbrister.

Vojne, vojne. Det är på väg utför med världen. Men jag fick iallafall lite saftig dramatik till min dikt. 

Kidnappningsdrama i mina drömmar i natt.

Unga tjejer som hålls inlåsta i minst tio år av mentalsjuka män har ju blivit så omåttligt populärt, vad det verkar. Dessa chockerande historier ploppar upp som ogräs både här och där. Man ställer sig frågan; har denna grymma företeelse blivit vanligare, eller är det media som fått ett större intresse för det på sistone?

I vilket fall så återvände en ung kvinna till sitt hem, en lyxig villa i ett fint område, efter att ha varit försvunnen i kanske åtta år. Hon kom inte ensam; hon hade sällskap med en extremt långrest man - två meter räcker inte. Mannen var hennes vän och beskyddare, och samtidigt hennes trolovade. Det visade sig att han var den som räddat henne från den usle kidnappare som  antagligen var ute efter den rika familjens pengar. Han var en naturmänniska och ensling som bodde i en stuga i skogen, och där hade också flickan fått bo med honom i många år. Mannen hade behandlat henne väl, och en stark tillit hade växt fram emellan dem.

Man kan tycka att den unga kvinnans föräldrar borde ha reagerat starkt emot den man som faktiskt hållit dottern borta från dem i många år. Men faktum är att de väldigt snart tog honom till sig, för trots allt verkade deras dotter vara vid god hälsa, mannen gav ett sympatiskt och ödmjukt intryck, och de tu verkade ju oskiljaktiga. Dessutom fanns det bevis om att den långe mannen inte var den ursprunglige kidnapparen - denne simple tjuv hade man hittat resterna av för många år sedan i ett ruffigt tillhåll, och alla bevis pekade på att han var den som rövat bort flickan.

Föräldrarna tog alltså hjärtligt emot sin saknade dotter och hennes vän, och väntade på att friden åter skulle sänka sig över det numera lyckliga och fullständiga hemmet. Vad de inte visste var att mörka hemligheter lurade i bakgrunden, både i form av outtalade hot och förträngda minnen.

Med tiden började den unga kvinnans psyke, som vid en första anblick verkade ovanligt bra för en som varit med om något så traumatiskt som en kidnappning, att spöka. Kvinnan som varit stark och säker i sig själv vid hemkomsten, drabbades av en identitetskris i och med denna plötsliga förändring. De lyxiga miljöerna kändes ovana, och hennes barndomsvänner var främmande för henne.

Men detta var inte det värsta. Ju mer hon tänkte över det, desto mer började hon förstå att hon levt i en lögn. Minnena började komma tillbaka. Hon lade ihop två och två.

Parallellt med detta började den långa mannen vantrivas med den unga kvinnans nyfunna frihet och allt som kom med den. De två som varit varandras enda vänner i många år, började glida isär då kvinnan ägnade all sin tid åt att umgås med andra. Han märkte också tydligt hur hon blivit kyligare mot honom, som att han inte längre var den enda hon litade blint på.

En dag brast tillvaron. Den unga kvinnan hade börjat se spöken, och nu ställde hon sin långe vän mot väggen, hysterisk i sin längtan efter att få veta sanningen.

Självklart hade hon rätt i det hon sa. Den simple pengakåte kidnapparen som polisen hade hittat liket av, hade i själva verket aldrig varit i närheten av flickan. En i detta oskyldig man från de undre kretsarna hade fallit offer för att den långe mannen behövde bevis som pekade från honom själv. Fallet hade i princip lagts ner då man fann uslingens kropp, och flickan själv misstänktes ha flytt landet eller rymt och förhoppningsvis hittat ett nytt hem, eller dött.

Den långväxte mannen som tagit hand om henne i flera år var också den som från början slitit henne frånn sin familj och sitt vanliga liv, för att ute i en isolerad stuga lära henne att lägga sitt liv i hans händer och tro på honom i varje läge.

Men när den unga kvinnan konfronterade sin tidigare bundsförvant med allt detta, försvann hans lugn och utstrålande trygghet, och han slet henne åt sig och rusade därifrån. Det var inte svårt för en dryga två meter lång man att bära upp den ännu unga, ganska magra flickan. Förstås var det svårare för honom att göra sig osynlig med sin väldiga kroppshydda där han framåtlutad sprang nerför den solupplysta gatan.

Jag tror att det slutade med att mannen greps. Men jag minns inte säkert.

Är det inte en konstig dröm? Jag har inte läst om Natascha eller Fritzl eller dylikt på sistone, vad jag kan minnas.  Vad symboliserar det här? Ingenting?