Inte så ofta ställer man sig några centimeter ovanför verkligheten och ifrågasätter. Ofta tänker man, ältar, grubblar, men inte så ofta ställer man en konkret fråga som rör nuet och som är direkt avgörande för ens framtid.

Detta hände mig dock idag, i matsalen. Nåja, kanske var det bara en liten, oviktig händelse, men under den period den pågick kändes den ytterst talande och väsentlig.

Fisk serverades till lunch. Eftersom jag är vegan hittade jag något slags pastarullar med oliver och paprika i och på som var speciellt skapade för oss. Jag gladde mig åt att slippa potatisen, som ju som bekant har en tendens att få ett torrt gult lager utanpå och smaka ingenting när den tillagas i så stora mängder.

Så satte jag mig ensam vid ett bord, då det bord mina vänner satt vid var överfullt, och började skära en bit av kanten på rullen. Den var lite bränd och knaprig, vilket jag inte har något emot. Jag skar strax en ny bit, som innehöll mycket sås och gegga, och stoppade den i munnen. Efter några tuggor reagerade jag på hur stark den var. Jag mindes flera gånger då jag i matsalen fått serverat mat som i min smak kryddats för mycket, men tänkt att jag nog allt skulle må bra av att klara av lite mer smakrika rätter än jag är van. Efter ett par tuggor till insåg jag dock att det var i mesta laget. Mer än i mesta laget. Det brände på hela tungan och i halsen. Andedräkten kändes som eld. Jag sträckte mig hastigt efter vattenglaset och sköljde ner. Nästa matbit var precis lika kraftigt kryddad som den förra, och jag kände hur näsan började rinna. Snabbt reste jag mig och skyndade bort mot vattenautomaten. Jag drack på stående fot coh fyllde på igen. Så återvände jag till mitt bord och satte mig ner och funderade. Det här kommer jag inte klara att äta upp, tänkte jag. Kanske kan jag gå hem på rasten och göra i ordning någon egen mat som kompensation för lunchen. Eller så äter jag lite mer sallad och några knäckemackor. Synd att slänga så mycket mat, men den går inte att äta.

Då, plötsligt, slog det mig att detta var det absolut mest tråkiga, vanliga och fega sättet att reagera på. Undvika allt som skrämmer och är ovant, istället för att våga gå rakt igenom det. Ni vet, hästar som springer rakt in i eldsvådorna och kommer ut på andra sidan klarar sig bättre än de som försöker springa ifrån elden. Och jag tänkte på vad jag hört om att vältra sig i ångest istället för att undvika den, jag tänkte på fight club-scenen med den frätande syran på handen. Och sen skar jag upp en ny tugga och stoppade den i munnen. Jag skölde ner med nytt vatten men skar snart upp mer, stoppade in, tuggade, kände ögonen vattnas och tungan svida, skar upp mer, stoppade in, tuggade, svalde, malde, svalde. Stirrade rakt ut. Stirrade mot ingenting. Andades häftigt. Drack mer vatten. Tillät mig att känna hur det brände. Slutade vara rädd.

Sen slängde jag en sista snutt av den andra rullen och gick och hämta glass, som var dagens efterrätt.

Jag kände mig stark och modig där jag gick, sträckte på ryggen, och tänkte att så här skall jag leva från och med nu.

Det finns två sorters reklamkaraktärer, vad det verkar.

Den ena vill mörda dig, kallt och brutalt. Den andra har blivit så van vid att pressa undan alla olämpliga känslor att den inte märker hur ångesten skär sig genom det konstlade skrattet.

Vad är det för en värld vi lever i?

För övrigt saknar jag gitarren. Jag vill göra musik.

Idag har jag promenerat med Linnea och Sara, lite här och där och till den konstgjorda sjön. Det blåste så man kunde luta sig framåt och vila mot vinden. Balansövning. Det finns öppna landskap i Skåne. Men det är för mycket civilisation, säger jag till de som undrar varför jag saknar landet när jag är på landet. Jag är inte på landet; jag är i en håla. Men det finns väl land här. Sockerbetsodlingar tror jag, bredvid stora vägen ut i världen. De typiskt skånska knölträden som jag inte kan namnet på, som står utmed vägarna. Stirra stint ut över åkrarna så kanske du kan intala dig att det är ute i ödet. Nej. Husen bakom en är för påtagliga, samhället, butikerna. Inget ont i det dock. Jag bara kommer mig för att längta efter total isolation. Vad jag nu ska med det till, jag blir ju inte vettig i skallen av att vara själv.

Själv kan man vara när man skall dö. Dra sig undan som ett sjukt djur för att försonas med det ömma ödet.

Jag sover ensam. Det skall bli skönt ikväll; sängen är knappt bäddad, jag är nästan där.

För att avsluta; Reeperbahnfinns på Spotify.