Jag har dålig humor.

Jag är oerhört dum i huvudet.

Om man sätter sig och läser först Anna Anka och sen Slitz, då är man så jävla dum att klockorna stannar. Då skyller man sig hårt och brutalt själv att man inte är så pepp på livet efteråt.

Men psykologerna säger ju att man skall gå igenom sin ångest - jag tycker fan att det låter bra. Gå igenom sin ångest... Men hur gör man? Sitta och glo i väggen?

Jag tror jag väntar, det kommer fler ångestar for sure.

Varför är det så lätt att, liksom den kaxiga myran, fastna i en hiskelig, stor och grå massa, i vilken man sedan sitter fast som i en deg?

Det är inte bara kroppen som liksom hamnar i stand by-läge, även hjärnan slocknar och tror att det är natten. Man försöker få igång sig igen och lockar med något att äta kanske. Hjärnan beter sig som att den är nyvaken, minns inte vad som skulle göras och hur det skulle gå till. Sen får man kämpa emot den där gråa dimman ett bra tag, kanske går det inte över förrän nästa dag.

Och andra gånger har man en sån våldsam överskottsenergi att man inte kan låta bli att försöka sig på ett höjdhoppsrekord kombinerat med dans och löpning.

Det värsta är att den grå massan nedsätter de sociala funktionerna avsevärt. När man i vanliga fall kan sitta och prata om små saker och stora saker och allt man kommer på eller vill höra, så gör den gråa massan att ens tankar slöar ner sig och det är både tråkigt och ansträngande att försöka krysta fram nåt att säga.

Det är ett problem just för att man inbillar sig att det sociala skulle kunna bota en, dra igång en igen, och det kanske det kan, men man har ingen lust och ingen ork till det alls. Kanske får man tvinga sig.

Nog om detta.