Hahaha, nu hade bloggen CUNT som inloggskod IGEN!

Den har alltså haft det en gång förut under den tid jag bloggat här. Våldsamt skoj.

Jag har dålig humor.

Jag är oerhört dum i huvudet.

Om man sätter sig och läser först Anna Anka och sen Slitz, då är man så jävla dum att klockorna stannar. Då skyller man sig hårt och brutalt själv att man inte är så pepp på livet efteråt.

Men psykologerna säger ju att man skall gå igenom sin ångest - jag tycker fan att det låter bra. Gå igenom sin ångest... Men hur gör man? Sitta och glo i väggen?

Jag tror jag väntar, det kommer fler ångestar for sure.

Varför är det så lätt att, liksom den kaxiga myran, fastna i en hiskelig, stor och grå massa, i vilken man sedan sitter fast som i en deg?

Det är inte bara kroppen som liksom hamnar i stand by-läge, även hjärnan slocknar och tror att det är natten. Man försöker få igång sig igen och lockar med något att äta kanske. Hjärnan beter sig som att den är nyvaken, minns inte vad som skulle göras och hur det skulle gå till. Sen får man kämpa emot den där gråa dimman ett bra tag, kanske går det inte över förrän nästa dag.

Och andra gånger har man en sån våldsam överskottsenergi att man inte kan låta bli att försöka sig på ett höjdhoppsrekord kombinerat med dans och löpning.

Det värsta är att den grå massan nedsätter de sociala funktionerna avsevärt. När man i vanliga fall kan sitta och prata om små saker och stora saker och allt man kommer på eller vill höra, så gör den gråa massan att ens tankar slöar ner sig och det är både tråkigt och ansträngande att försöka krysta fram nåt att säga.

Det är ett problem just för att man inbillar sig att det sociala skulle kunna bota en, dra igång en igen, och det kanske det kan, men man har ingen lust och ingen ork till det alls. Kanske får man tvinga sig.

Nog om detta.

Håhå, nu kan jag äntligen blogga lite om dumhumor, för jag hittade den där blondiestripen som var i tidningen för ett tag sen. Jag har alltid militant hatat serien Blondie, men när jag läste den här sprack jag upp i ett stort leende. Det finns nämligen en viss sorts humor, som skulle kunna vara lite kränkande, om det inte vore för att den är så harmlöst korkad. Jag blir på väldigt gott humör av sånt. Till exempel tycker jag att "- Varför finns det inga bögar i rymden? -Den är ändlös!" är världens roligaste vits (den är töntigt OCH innehåller en ordvits!)

Ja, strippen kan ni ju läsa själva. Blondie själv gör sin klassiska "nämen, vad säger du!"-gest, den hon gör varje gång Dagobert säger något "tokigt" i stil med "idag somnade jag på jobbet och då blev min chef arg".

En annan rolig grej var när en stand up-komiker på invigningen av 035-huset (Halmstads ungdomsgård) försökte fiska skratt genom att påstå att hans skumma utländska körskolelärare sagt att han skulle sätta gasen i botten om han såg en transvestit framför sig. Jag tyckte lite synd om stand up-komikern som ingen lyssnade på eller skrattade åt eller gav nån vidare respons på alls, men han var faktiskt pinsamt dålig. Men transvestitskämtet var ju kul, på ett skruvat tråkroligt sätt.

Och en annan grej. Det skall hållas nåt slags fyllefest med tema genderbender på Västhem imorgon. Jag kände ganska snabbt en viss aversion mot temat; jag gillar ju allt som är queert, men just därför känns inte uppfattningen om att det skulle vara något världsomvälvande att alla tjejer skall komma i skjorta och killarna kleta på läppstift, så väldigt kul och fräsch. Säkert kul för dem, men jag befinner mig liksom på en annan breddgrad känner jag. Innan jag tagit reda på att ingen jag hänger med hade lust att pallra sig dit hade jag iallafall en plan om att komma dit som tjej.

Igår fick jag frågan från en i klassen om jag tänkte gå på gender-bender-festen, jag vet inte vad jag svarade, men jag tror att personen som frågade tolkade det som att jag inte förstod vad det innebar, för h*n förklarade att jag skulle komma dit utklädd till kille. "Nej, till tjej" invände jag. Nej, till kille sa h*n igen och jag invände en gång till, vilket verkade förvirra min vän en hel del. Jag stod fast vid att jag tänkte klä ut mig till tjej om något, varpå h*n påpekade att det kanske skulle börja gå rykten om mig. Jag fann situaionen oerhört lustig. Och märklig. Rykten? Som att jag skulle bry mig? Borde jag bry mig? - det var nåt nytt. Jag trodde rykten spelade ut sin roll då man slutade högstadiet. Nej, kanske inte, men på en folkhögskola, i en klass med feminister, vänsterkids och veganer, trodde jag inte att någon skulle höja på ett ögonbryn för att jag drog gender-bender-temat ett steg längre.

Nåväl, det var ingen stor grej. Mest en lustig grej. Jag skrattade åt ryktes-skräckpropagandan.

(Jag hade gärna gått på gender-bender-party bara för att se om några av killarna såg bra ut. Men nej, jag tror jag sitter hemma och skriver eller läser istället, i mina vanliga könlösa kläder.)

En konstig sak från helgen, förresten. Det är ju självskrivet att mina slöa sinnen inte var de som uppfattade händelsen, för jag missar ungefär 85% av allt som händer omkring mig. Men Patrik berättade det för mig precis efteråt.

Vi var på stan. I ett hörn satt det en tiggare med en mugg i handen. En pappa kom förbi med sitt barn. Pappan ställde sig mitt framför tiggaren och sa till sitt barn: Titta, han tigger pengar. Men han är nog inte så fattig egentligen.

Jag vill förtydliga, att så säger man inte. Man förmedlar inte en sån världsbild till sitt barn, man ställer sig inte och pratar om en annan människa mitt framför honom eller henne, och man tar sig inte rätten att bestämma vem som är vad och vem som inte. Jävla mögelhuvud.

Vissa människor borde inte få skaffa barn.

Nu har jag gjort pannkakor. Jag är väldsamt stolt och nöjd. Mitt gå upp i vikt-projekt känns fett pepp, så att säga. Pannkakorna innehåller både havregryn, morötter och linfrön. Sjukt många är det också. Och man kan ha valnötter och honung på, det är mycket gott! Good bye to 46 kg. Snart.

Extrema påfrestningar angående att välja namn till min nya blogg har lett till att jag vrider mig i svettiga ångestdrömmar om bloggnamn på nätterna.

Säkerligen minst ett halvår har jag gnuggat geniknölarna för att klura ut det ultimata namnet, och igår eskalerade det då Patrik visade mig något (jag inte förstod) och förklarade saker för mig (som jag inte förstod) och de enda som återstod var att droppa ett lämpligt namn. Sedan dess har jag tänkt ännu mer. Och inte riktigt kommit på nåt.

Men inatt drömde jag alltså. Jag drömde att AnnaBäck och jag åkte tåg. Drömvärlden var liksom lite dystopisk, vi kunde inte prata fritt om vad som helst för alla i vagnen lyssnade och det stod vakter också, man fick helt enkelt inte säga vad som helst. I vilket fall så delade jag med mig av mina tankar om min nya blogg. Jag berättade för AnnaBäck att jag kommit på det ultimata namnet. Först hade jag tänkt Banankräm, men så ville jag liksom fynda till det lite, så jag bytte ut ett N till L. Banalkräm blev det då, och i och med att åäö inte funkar som adress skulle min blogg alltså gå att hitta på banalkram.se.

Jag vet inte, så här i vaket tillstånd, om jag är lika stolt över mitt fyndiga namn. Men kanske? Får tänka på det.