Jag är en sån som aldrig lär mig, tror jag. Jag gör samma misstag hundrafemtio gånger, övdertygad om att jag varken orkar eller kan ändra på mig. Herregud, jag tycker att det är så förbannat mycket man ska tänka på hela tiden i det här livet, inte kan jag hålla reda på allt jag borde göra och skulle kunna ändra på.

Som ett exempel så kan jag bli väldigt orolig om någon inte svarar i telefon när jag ringer. Ja, inte om jag ringer en gång, men om jag har ringt hela dagen och smsat och inte fått svar. Igår trodde jag att Patrik var död, och jag grät hysteriskt på mitt rum tills han tillslut behagade ringa upp och be om ursäkt för att han varit spårlöst oåtkomlig hela dagen, han som alltid brukar svara.

Trots detta är jag själv mästaren på att inte höra av mig. Alla jag känner har påpekat det. Folk ringer och ringer och smsar och jag tänker alltid att "oj, jag får ringa upp senare" - och så går tiden och inget senare dyker upp och gör sig påmint. Jag är inget fan av telefonkommunikation heller, även om jag kan skriva under på att det trots allt är en bra uppfinning och oumbärligt för alla som har närstående långt borta.

Fast jag måste säga att i och med att folk vet hur dryg jag är så behöver de inte oroa sig om jag aldrig svarar. Det är ju sån jag är. Medan någon som alltid brukar ha telefonen på tex kan skrämma vettet ur folk när hen plötsligt utan förklaring inte svarar.

Igår sa Lollo att om hon någon gång skulle tillverka en sprattelgubbe, så skulle den föreställa mig. Jag tog det som en komplimang. Det är fascinerande så olika vi är, för hon är både ordentlig och smart, medan jag är rastlös och förvirrad. Jag tycker att vi påminner om varandra i utseendet, lite, men inte till sättet. Och jag tänker att hon som är så begåvad och ordningssam borde tycka att jag är tröttsam och överdriven. Ändå gav hon mig en lapp där det stod "Ich mag dich" (det tog flera dagar innan jag kom ihåg att leta reda på en översättning). Flera kramar också. Jag vet aldrig hur jag skall reagera på sådant. Vänskapens premisser förblir för mig dolda. Vänskap är för mig en outforskad kontinent, trots att jag har haft vänner och aldrig varit ensam. Dock kan man väl säga att jag först i sextonårsåldern började träna på att ta egna initiativ och utgå ifrån mig själv i relationer.

Jag tänkte tidigare att jag inte alls är socialt inkompetent, men att det ändå finns mycket jag inte riktigt förstår och har koll på. Och jag antar att den okunnighet och oförståelse jag besitter kan vara charmig och tilltalande. Det gör väl sitt att jag är något försiktig och väldigt diplomatisk.

Jonna i klassen har sagt minst två gånger att jag har en sån härlig självdistans. Jag tror henne.

Jag fick mycket beröm för min scenläsning idag. Hade ingen egen text - ingen jag ville läsa upp iallafall - så jag roffade åt mig en barnbok av Barbro Lindgren från bibblan på lunchrasten. 

Faktiskt känner jag av att jag har gått teaterlinjen på gymnasiet. Jag är inte rädd för att spela apa. Varje dag tänker jag över hur rolig jag kan vara - jag har som en kvot, om man går över den, tappar man sin rolighet och blir bara oseriös. Jag tänker, för varje rolig sak jag säger, som får andra att skratta, att nu skall jag säga något seriöst så att jag inte överfyller kvoten.

Det kanske låter jobbigt, men det är det inte. Jag tycker om att vara självmedveten. Jag har alltid varit så självmedveten tror jag, många gånger när jag gråtit har jag känt mig falsk för att jag inte är fullt ut i känslan och situationen, utan även ser mig själv utifrån, lite som en regissör.

Idag sa Josef att jag drog bak foten och gjorde någon annan rörelse som jag inte alls märkt själv att jag gjorde. Att stå på scen är förstås en extrem situation där man fokuserar så på vissa delar av sitt agerande att en del bara försvinner i en dimma. Men det var ändå överaskande att höra att jag rörde mig på ett sätt som jag inte hade en aning om.

Josef kallade mig också graciös. Jag skrattade och förklarade att jag kan  göra smidiga rörelser ibland, men just när jag har balettdansörflytet som bäst, så klumpar jag mig.

Åter till att göra om sina misstag. Jag satt på toaletten innan och funderade över vem som har rätt att döma vem, när man har rätt att döma och hur man skall gå till väga för att döma på ett bra sätt. Det är ett klassiskt dilemma för mig. Jag fnös åt mig själv och tyckte att vad är det som säger att just jag skulle på något sätt veta mer än andra och därför ha rätt att döma dem som dömer andra. Det är ju så med livet att man ibland måste döma,  och med döma menar jag inte nödvändigtvis kasta bajs i ansiktet på, utan snarare ta avstånd ifrån eller ogilla.

Och jag har alltid tyckt illa om dömande. Speciellt människor som är snabba med att döma, men å andra sidan är jag alldeles för mycket åt andra hållet; jag dömer aldrig för jag är för snäll. Jag lever efter principen att alla har rätt, och då blir det ju svårt att någonsin säga emot.

Jag är alldeles för diplomatisk. Jag tänker alldeles för mycket och jag föregår mig själv hela tiden. Och detta sa jag faktiskt till någon i klassen för några veckor sedan, och nu tänker jag ändra på det.

Jag är mycket bättre nu. Nu är jag en rolig person med självdistans och självkännedom, som kan både skriva och vara social. Så bra har jag nog aldrig varit förut.

Oj. Det där var nog något av det sämsta jag läst i krönikeväg. Ordet "känslorargumentation" räcker inte för att beskriva hur slarvigt och oigenomtänkt det här känns. Jag tror inte att Wollin menar att hon vill leva i ett "mansfänglese" och gå tillbaka till en tid då hon som hemmafru stående slänger i sig resterna efter sin mans kvällsmat. Lika lite som man menar något när man skriker "jag hatar dig" när man är riktigt arg. Den här krönikan har ungefär lika mycket argumentationsteknik som att skrika "jag hatar dig fy fan jävla kuk jag vill dö" när man är arg och ledsen. Så kan det gå när man inte har hunnit eller orkat sätta igång att skriva föränn fem minuter innan deadline.

Jag avslutar med en ungefär lika väluppbyggd och tolerant mening, som ger mig totalt rätt i all evighet amen:

You suck.