Vi blir aldrig färdiga med det här, det är väl skönt eller så är det deprimerande?

Jag vill göra nåt statement av mig själv, sårskorpor och tygstycken och kroppsvätskor och huggtänder. Eller så vill jag bli lämnad ifred. Tillbaka till det allra mest grundläggande och lämna neon lights och dammiga överfulla hyllor bakom mig, hej då. Byta ut det mot jordiga händer och gammalt sprucket porslin.

Vi blir aldrig färdiga men jag skulle vilja stå stadigt en gång. Om jag kunde förstå vad de säger utan att bli rädd. Jag förstår att saker betyder någonting. Jag måste börja ta hänsyn till det. Känna istället för att tänka. Arbeta istället för att tänka. Vara istället för att tänka. Njuta. Som alla andra gör.

Skit i de andra förresten. Vad de säger betyder ingenting. Måste lära mig prioritera. Det är jag som väljer.

Jag vill ha rutiner. Vattna blommorna exakt klockan fyra. Du kan komma och hälsa på, jag vet precis, var sak på sin plats. Jag är inte osäker. Vi kunde prata om sådant som inte betyder någonting. Eller om det som betyder.
Vi skulle komma fram till en lösning - nej, det skulle vi inte. Det blir aldrig färdigt.

Vi skulle kunna lägga pussel. Jag skulle ha ett tomt dammtorkat bord med alla bitar; ingen har ramlat på golvet och försvunnit i dammsugaren, alla ligger i sin hög och väntar. Här finns logik, här finns ett sammanhang, inga frågor utan svar, inget minfält att smyga i. 

Jag vattnar blommorna prick klockan fyra och sedan andas jag luft en stund bara för att. På bakgården gräver jag en grop. För någonstans måste det ta vägen.Ner i gropen. Här blir jag jordig och brun, av solen på axlarna, i bokhyllan kan böckerna förklara varför. Ner i gropen.

Jag kan odla potatis i den som jag kokar. Den som knackar på får komma in och smaka, den är perfekt genomkokt min potatis. 

Vi kan äta under tystnad. Det är vad jag vill när jag inte vill. 

En till anledning att dra lite på munnen.

Recensionen kärvar lite, men jag har bara några hundra tecken kvar och räknar med att vara klar strax så jag kan gå på lunch. Kanske borde gå ut också.

Imorgon ska jag ut och jogga för det är tradition nu. Den här gången...

Den här gången ska jag inte ge upp.

Det här är en bra dag!

Jag har redan skissat klart (nästan, så när som på några par trilskande streck) och börjat måla på en bild. Medan jag målar kan jag lyssna på radio, jag hör Åsa Pehrsson som berättar om sin tid på en sluten psykiatrisk avdelning och det känns bra. Vi är inte så olika, kanske, fast vi är olika. Det är programmet Tendens som i olika avsnitt låter olika människor berätta om olika erfarenheter - och det gör väl inget nu att det är en repris för jag har ju inte hört det förut. 

Läser på hemsidan om programmet och snappar åt mig ett citat av Kerstin Ekdahl, en egentligen simpel mening som ändå säger så mycket.

”Vi  människor vill så gärna att alla ska vara glada.”

Jag älskar när någon säger precis det jag inte visste att jag tänkte, sätter enkla ord på mina invecklade tankar, binder ihop säcken med en bekräftande röd tråd.

Paus från tecknandet, igång med skrivandet, snart. Lyssnar på Ack Värmeland i alla versioner jag kan hitta på spotify. Jag måste lära mig noterna på den undre raden så att jag kan spela den och fler av melodierna i den där boken jag önskade mig och fick i julklapp.

som ännu en sån där självhjälpsbok heter. Jag har aldrig förstått mig på titeln förrän idag. Jag vill bli bra.

Förut var jag så arg. Panikarg. Bitter. Identitetsångest. Självförakt. Upphetsad. Adrenalin. Lipade. Plockade fram de gamla men helt oanvända joggingskorna och sprang. Patrik hängde hjältemodigt på. Jag pausade ibland och sökte bekräftelse i Patrik att det var okej. Jag behöver så mycket bekräftelse, i till synes självklara saker. Jag är den typen som säger "fan vad jag är liten och klen och mesig!" bara för att någon skall säga emot. Säg emot då snälla, jag behöver höra det.Det är så mycket jag behöver reda ut här.

Nu har jag inget mer att säga fast jag har jättemycket mer att säga. En annan gång.

Idag är det lördag och jag har tagit min kallpressade linfröolja, ätit frukt, nyttig vegogryta samt joggat. Önskar att varje dag kunde vara så här bra. Det är skönt när det känns bra.

Ja ja ja!

Nej nej nej.

Anyway. Allt blir bra, inte sant? Alla mina vänner. Alla mina vänner är mina vänner dom är mina vänner alla mina vänner vänner. Precis som jag vill ha det.

Mycket kan gå fel, det får man vara beredd på. Det är klokt att se sig för - å andra sidan skall man kasta sig ut.

Jag funderar på att flytta ut till landet, där det fysiska är oviktigt - hur man ser ut spelar ingen roll, det är vad man gör som är viktigt. Eller viktigt; det skall göras bara. Sådant är livet på landet. 

Nåväl, jag skall inte flytta ut till landet, jag skall bara till Skåne. Jag är nästan normal, men ännu inte säker - fortfarande skygg och aggressiv fast det sitter långt inne. Nej, det sitter väl var som helst på mig, men jag döljer det som jag alltid har gjort. 

Det mest frustrerande är att jag inte ens är säker på det jag tror.Det är sannerligen frustrerande.

Och aldrig är man nöjd.

Om man skall vara ärlig då - vilket man väl förenklat skulle kunna säga att man skall vara när det känns svårt att vara det, och bör låta bli när det känns lätt - så vill jag inte sluta gå till psykologer. Om det så bara är hjärnspöken och onödigt problematiserande av tillvaron jag lider av, så behöver jag hjälp av ett proffs att reda ut det.

Den här gången skulle jag vara helt ärlig med vad jag vill och hur jag tänker, det går så förbannat långsamt annars. Kanske kunde jag göra en överenskommelse med nästa psykolog, så att jag inför varje möte kan skriva ett brev som vi tillsammans går igenom.

Det kan förstås vara svårt att få psykologhjälp. Jag har väl ett litet försprång i och med tidigare kontakter, som i sin tur, iallafall tror jag det, fick en skjuts av de märken av självbestraffning jag konkret kunde uppvisa på mina armar. Det är viktigt att vara konkret. Speciellt för mig som är så jävla fixerad vid att förstå allt och få alla kunskaper och teorier att fungera ihop på ett klart och tydligt sätt.

För att veta vad jag pratar om, nu, och sen, har jag sammanställt en lista på vad det egentligen är jag vill ha vård för:

* Identitetskris (som stundtals är handikappande i vardagen och således väl borde vara något skarpare och mer problematisk än den allmängiltiga som hör livet till?).

* Störd verklighetsuppfattning (jag närmar mig, inte helt utan fasa, ett normalt tillstånd - men ännu har jag inte fått världen utanför att klicka med världen innanför vilket ger upphov till irriterande klåda i tankegångarna).

* Skam- och skuldkänslor (samt en besvärande rädsla för att inte vara alla till lags och för att ta emot eller ge kritik).

* Oförmåga eller ovilja att ta itu med mina problem (jag ältar gärna problem men ryggar tillbaka för lösningar).

* Abnorm rädsla för att bli normal (det kanske inte ens är något ovanligt? Iallafall så skäms jag för det då det inte stämmer med min tillrättalagda världsbild).

Nu kommer jag inte på något mer. Det är bra att ha det nedskrivet iallafall. Till nästa gång jag ställer mig i kö.

Ett slags vardagsamirakel får det väl sägas vara när man plötsligt uppnår oanade höjder i matlagningsIQ genom att lyckas klura fram en sofistikerad medelhavsk rätt som dessutom kan tillagas enbart av det som finns hemma!

Tomater, ris, mynta, salt, peppar, lite bladspenat och olja. Gissa vad!

Däremot är jag besviken på min nyfunna vän P1 som visat sig vara fylld till bredden med tradiga repriser, det nämns inte ens att det är repriser som spelas fastän att jag är säker på att jag hörde Göran Greiders dikter och radioteatern om patrioter redan i lördags! Hur kul är det, att suktande efter ny kunskap slå på radion och enbart få malande upprepningar från tidigare dagar? Det är ju fruktansvärt! Nu tänker jag bannemig sluta betala radioavgiften i ren protest.

Nej men. Jag skojar bara. Hoppas det kommer nåt nytt och färskt i radion nästa gång (P1 kan ju dock aldrig mäta sig med tex NRJ när det gäller upprepning).