En annan sak. En helt annan sak fast kanske lite på samma tema men iallafall liksom ytligare också men ja.

Jag förstår inte varför jag måste se ut som fem år jämt. Jag antar att jag skulle se äldre ut om jag skulle sminka mig men det gör jag ju inte. Och varför gör jag inte det. Ja varför gör jag inte det. 

Jag orkar inte tänka på det här för jag börjar bara önska att biologisterna skall komma och slå mig blodig. De som har rätt i allt de säger.

Ni kanske inte förstår det men era ord är min lag. Jag har ingen egen lag förstår ni, så jag måste försöka hanka mig fram på andras åsikter. Och ju hårdare de är, ju mer de går emot hur jag känner, desto mer tror jag på dem. Som något slags avancerad mental självdestruktivitet.

Jag skulle iallafall vilja se mer vuxen ut om det går. Utan smink. Men jag vet inte. Jag är ju söt. Söt är jag. Gullig. Liten. Precis som det skall vara. Jag antar att det till och med är gulligt när jag föraktar mig själv. Jag blir aldrig stor.

Om man raderar ut allt som inte är den verkliga sanningen, så finns ingenting kvar. Ingenting.

Jag saknar mycket. Jag är för ärlig för att hålla någonting kvar. Jag är för ärlig och vill aldrig aldrig ljuga det minsta lilla för mig själv.

Men det blir ingenting kvar.

Kvinnomystiken finns. Många är överens och jag har inget att sätta emot, den finns lika mycket idag som förr. Den är älskvärd och det gäller att bejaka. Kvinnan är som en blomma. Stolt som en fågel och ingen kan fånga henne. Ungefär så är det. Det är viktigt, som kvinna, att inte skämmas utan att vara stolt. Över sina former. Över sitt varma, kvinnliga sinne. Över att man står lite över mannen, om jag har förstått det rätt.

Jag försöker kräla undan. Försöker gömma mig. Försöker slå bort det. I mig finns ingen mystik. Jag vill inte vara känslosvallande, jag vill vara logisk.

Jag vill inte springa och gömma mig bakom träd med klänningen fladdrande runt benen. Jag vill traska i skogen på mina egna villkor och jag vill inte ha långt svallande hår.

Jag vill vara stark, inte suddig och dimmig i konturerna. Jag vill inte vara komplicerad och förvirrad, det är jag så trött på. Hellre vill jag vara tydlig och öppen och kunna resonera med andra människor.

Jag är hellre kall än varm. Jag vill vara ful när jag arbetar och jag är inte stolt över mina former, inte alls.

Jag känner mig misogyn och manschauvinistisk för att jag inte uppskattar det vackra kvinnliga utan istället inordnar mig i mansledet och försöker vara mänsklig. Varför är det så? Har jag rätt eller fel?

Så vitt jag förstår. Så är det så här. Kvinnan är ett underbart väsen. Hon kan jämföras med en skygg hind eller en fladdrande fjäril som slår sig ner där det behagar henne. Hon är självständig och onåbar.

Att hon är självständig kan jag skriva under på, mina erfarenheter säger mig att kvinnor oftast är starkare och mer självständiga än män. Så långt är jag med. Sen är jag inte med. Jag förstår inte. Jag väntar bara på att någon skall förklara.

Är det så här ni vill ha det? Säg det då så att jag vet. Jo, jag antar att det är så ni vill ha det - jag tycker att det verkar så. Varsågod då, jag antar att jag kan hitta någonting annat för mig själv. Blanda inte in mig i det där. Förlåt mig hundra gånger om, jag vill verkligen inte påhoppa eller kritisera, alla ska ju få leva precis så som de vill. Men var så snälla och kleta inte in mig i det där, jag blir så psykotisk av det. Ja, jag blir sjuk av det.

Jag kan dra mig tillbaka och vara ful och tråkig bäst jag vill. Om ni tillåter. Om ni ursäktar.

Jag skrev allt möjligt i mitt förra inlägg, om godis som man tröttnar på efter två bitar, om att känna sig gul och glad, om njutningen i att rensa ut garderober och bokhyllor, om min längtan efter kroppsarbete och insikten om att självförtroende faktiskt är det som behövs för att man ska klara av saker, mer än något annat. Tyvärr loggades jag ut när jag skulle spara, så otroligt korkat av mig att inte kopiera texten som jag ju brukar göra. Idiot.

Nåväl. En sak som jag skrev handlade om min uppväxt och bakgrund som förklaring till den jag är.

Min pappa är en obotlig optimist som inte påverkas ett spån av att alla utrymmen har rör sig i är fullkomligt översvämmade av saker som i många fall legat där i flera år.

Min mamma är en känslig amatörpsykolog med klassresor, utanförskap och starkt bekräftelsebehov i bagaget. 

Jag själv är enda barnet till dessa två både mentalt och juridiskt skilda människor (förvisso aldrig gifta eftersom giftermål är något min mor aldrig visat intresse för). 

Jag kan inte låta bli att tycka att en rejäl diagnos hade varit på sin plats om jag lyckats bli "normal" med dessa förutsättningar. Skall de ge mig en diagnos så bör nog mina föräldrar ha en också, åtminstone en att dela på.