Jag äcklas av mig själv och vill helst sudda ut.

Ibland spricker det och man kan inte låtsas inför sig själv att man är nån man inte är, eller rättare sagt, att man inte är det man är.

Hundra försvarsmekanismer, jo, jag kan min psykologi, ändå är jag hjälplös inför den. 

Hjälplös? Dumheter! Herregud, att jag inte har gjort något åt det här än, det är ju pinsamt. Så många år. Varför är det så här? Jaja, skyll på dina för'ldrar, men det är ytterst ditt ansvar.

Jag behärskar situationen och straffar mig själv med att hålla igen så mycket det går på självömkan, självskadebeteende och allmän utagerande av ångest. Det är inte synd om mig. Alls. Skärpning. Vad fan tror jag att jag håller på med? Eller försöker undvika?

(Varför är det svårare för mig än för alla andra i min ålder, trots att jag vidhåller frånvaro av konkreta problem?)

Alltid så jävla mycket skuld.

Nu tillät jag mig ändå att ömka. Det måste väl ut. 

Jag skäms så jag vill dö, men vill gärna bli en riktig människa snart. Det är mycket att lära sig. Det är inte synd om mig. Och jag gör allt så jävla svårt. Lipa lipa lipa, men vad ska jag göra då? Fjolla.

Usch.