Jag är extremt kategorisk, och väldigt kritisk mot det mesta, i synnerhet mig själv. Egentligen finns det för mycket kvar att utreda. Och jag kan inte låta bli att fråga mig varför just jag skall ha rätt att gå och älta hos en psykolog, som en annan uttråkad överklassfjolla med svaga nerver. Ja, jag sitter mellan stolarna, å ena sidan uppfostrad med silkesvantar och förmildrande omständigheter, å andra sidan - kanske som en revolt mot detta - min egen livssyn som iallafall stundtals är strikt och hård, och som kräver uppoffringar och ett spartanskt leverne.

Jag har fortfarande inte ringt neuropsykologen, och det är väl ingen konst att skjuta upp då jag inte vet vad jag ska säga för att få henne att förstå hur jag känner just nu. Lättare hade det varit i enrum. Via den ansiktslösa och opersonliga telefonen, som dessutom innebär en tidsbegränsning, kan jag inte vara mig själv, och således inte heller lika enkelt klämma fram de av situationen skapade orden som bildar innebörden i den förvirrade tes jag vill framföra.

Jag vill avbryta. Precis när vi nått slutet. Det stämmer inte. Det är för lättköpt, det är inte på riktigt.

Kanske en annan gång, eller någon annanstans. Men inte här och nu, för vi håller i fel trådar och jag är långt ifrån övertygad.

Patrik har köpt de ludna sursöta frukterna som kan heta tre olika saker, jag minns inte vad vi precis konstaterade att just dessa hette. Persikor tror jag, brukar man inte säga persiko-len kanske?

Man ska äta tre frukter om dagen minst. Det gör inte jag.