Ett slags vardagsamirakel får det väl sägas vara när man plötsligt uppnår oanade höjder i matlagningsIQ genom att lyckas klura fram en sofistikerad medelhavsk rätt som dessutom kan tillagas enbart av det som finns hemma!

Tomater, ris, mynta, salt, peppar, lite bladspenat och olja. Gissa vad!

Däremot är jag besviken på min nyfunna vän P1 som visat sig vara fylld till bredden med tradiga repriser, det nämns inte ens att det är repriser som spelas fastän att jag är säker på att jag hörde Göran Greiders dikter och radioteatern om patrioter redan i lördags! Hur kul är det, att suktande efter ny kunskap slå på radion och enbart få malande upprepningar från tidigare dagar? Det är ju fruktansvärt! Nu tänker jag bannemig sluta betala radioavgiften i ren protest.

Nej men. Jag skojar bara. Hoppas det kommer nåt nytt och färskt i radion nästa gång (P1 kan ju dock aldrig mäta sig med tex NRJ när det gäller upprepning).

Jag har äntligen börjat lyssna på P1. Äntligen för att jag har tänkt börja lyssna på P1 i minst ett år men det har aldrig blivit. Förrän nu.

Jag målar och målar och målar allt jag kan hela dagar och lyssnar på P1 samtidigt. Idag har det handlat om barn till homosexuella föräldrar, genusarbete på förskolor, språket, aha-upplevelser och såklart valvakan.

På Tv såg jag också en bit ur en intervju med Ann Heberlein. Hon pratade lite om att det är jobbigt att skriva (i boken då) att hon inte är lycklig. Jag blev upphetsad av medhåll och igenkänning. Visst finns det ett slags outtalat krav att man skall vara, inte bara lyckad, utan lycklig. Det känns verkligen oförskämt och osnyggt att inte vara lycklig. Det är för övrigt en väldigt svår situation att på ett eller annat sätt må dåligt eftersom det är så skamstämplat och tabu (fortfarande) - och skammen skapar en nedåtgående spiral, skulle jag vilja säga.

Och så sa hon att man kanske inte måste vara lycklig, och det var också en liten tankeställare för mig. Det låter skönt. Säkert är det också lättare att få nåt slags balans och välmående i tillvaron om man inte paniskt strävar efter att vara lycklig (speciellt när man gör det mer för att inte verka bortskämd och gnällig än för att tillståndet i sig lockar).

Sen har jag röstat och följt valvakan. Min röst försvann i mängden, inte helt oväntat. Så här efteråt känner jag mig lite antiklimaxerad, det var spännande att följa förloppet men vad händer egentligen i praktiken efter det här?  Kommer det att hända något speciellt i EU-klossen?

Imorgon ska jag försöka bestämma vilken skola jag ska gå, alternativt betala in 500 till den andra också för att hålla båda platserna öppna ett tag till. Samt hitta på något kul och ta en paus från jobbet.