Vi blir aldrig färdiga med det här, det är väl skönt eller så är det deprimerande?

Jag vill göra nåt statement av mig själv, sårskorpor och tygstycken och kroppsvätskor och huggtänder. Eller så vill jag bli lämnad ifred. Tillbaka till det allra mest grundläggande och lämna neon lights och dammiga överfulla hyllor bakom mig, hej då. Byta ut det mot jordiga händer och gammalt sprucket porslin.

Vi blir aldrig färdiga men jag skulle vilja stå stadigt en gång. Om jag kunde förstå vad de säger utan att bli rädd. Jag förstår att saker betyder någonting. Jag måste börja ta hänsyn till det. Känna istället för att tänka. Arbeta istället för att tänka. Vara istället för att tänka. Njuta. Som alla andra gör.

Skit i de andra förresten. Vad de säger betyder ingenting. Måste lära mig prioritera. Det är jag som väljer.

Jag vill ha rutiner. Vattna blommorna exakt klockan fyra. Du kan komma och hälsa på, jag vet precis, var sak på sin plats. Jag är inte osäker. Vi kunde prata om sådant som inte betyder någonting. Eller om det som betyder.
Vi skulle komma fram till en lösning - nej, det skulle vi inte. Det blir aldrig färdigt.

Vi skulle kunna lägga pussel. Jag skulle ha ett tomt dammtorkat bord med alla bitar; ingen har ramlat på golvet och försvunnit i dammsugaren, alla ligger i sin hög och väntar. Här finns logik, här finns ett sammanhang, inga frågor utan svar, inget minfält att smyga i. 

Jag vattnar blommorna prick klockan fyra och sedan andas jag luft en stund bara för att. På bakgården gräver jag en grop. För någonstans måste det ta vägen.Ner i gropen. Här blir jag jordig och brun, av solen på axlarna, i bokhyllan kan böckerna förklara varför. Ner i gropen.

Jag kan odla potatis i den som jag kokar. Den som knackar på får komma in och smaka, den är perfekt genomkokt min potatis. 

Vi kan äta under tystnad. Det är vad jag vill när jag inte vill. 

En till anledning att dra lite på munnen.

Recensionen kärvar lite, men jag har bara några hundra tecken kvar och räknar med att vara klar strax så jag kan gå på lunch. Kanske borde gå ut också.

Imorgon ska jag ut och jogga för det är tradition nu. Den här gången...

Den här gången ska jag inte ge upp.

Det här är en bra dag!

Jag har redan skissat klart (nästan, så när som på några par trilskande streck) och börjat måla på en bild. Medan jag målar kan jag lyssna på radio, jag hör Åsa Pehrsson som berättar om sin tid på en sluten psykiatrisk avdelning och det känns bra. Vi är inte så olika, kanske, fast vi är olika. Det är programmet Tendens som i olika avsnitt låter olika människor berätta om olika erfarenheter - och det gör väl inget nu att det är en repris för jag har ju inte hört det förut. 

Läser på hemsidan om programmet och snappar åt mig ett citat av Kerstin Ekdahl, en egentligen simpel mening som ändå säger så mycket.

”Vi  människor vill så gärna att alla ska vara glada.”

Jag älskar när någon säger precis det jag inte visste att jag tänkte, sätter enkla ord på mina invecklade tankar, binder ihop säcken med en bekräftande röd tråd.

Paus från tecknandet, igång med skrivandet, snart. Lyssnar på Ack Värmeland i alla versioner jag kan hitta på spotify. Jag måste lära mig noterna på den undre raden så att jag kan spela den och fler av melodierna i den där boken jag önskade mig och fick i julklapp.