Skam är kontraproduktivt.

Jag är nog inte riktigt normal, tänker jag när jag läser igenom det brev i vilket jag starkt betvivlar att jag skulle vara onormal. En normal människa skulle inte hämningslöst häva ur sig allt detta för en okänd person, skulle den? Men vad är en normal människa? Eller, är jag inte oerhört normal i detta att jag tvekar inför att skriva så pass självcentrerat och utlämnande till och med för en avlönad psykolog?

Men hela normalitetsbegreppet faller ju när det kommer till mig, för jag är fan inte normal.

Normal är den som ler på foto, bär studentmössa på studenten och vill resa till Thailand för de ihopjobbade pengarna. Normala människor växer upp i normala familjer i normala villor och har normala mängder ångest och tvivel.

Det är min bild av en normal människa. Det är en platt och säkert inte sanningsenlig bild, men jag kan inte sudda ut den trots att jag tycker att jag försöker.

Och jag har kämpat med min humanistiska och toleranta livsåskådning i flera år men jag kan inte hjälpa att jag tycker att normala människor verkar obehagligt tråkiga. Jag är väldigt medveten om mina att mina fördomar inte behöver stämma, men det blir aldrig av att jag lyckas motbevisa dem, eller konvertera min verkliga männskokännedom till den svartvita världsom finns inuti mitt huvud.

Motsägelser!

Nåväl, onormal kan man väl egentligen bara säga om det som är konkret och går att bevisa? Jag tolkar ordet normalt som "ovanligt" eller "avvikande".

Således är homosexualitet onormalt i bemärkelsen inte lika vanligt som heterosexualitet. Däremot finns det inget onormalt i min könsidentitet då den saknar både namn och konkret uttryck.

Detta synsätt bildar förstås en paradox, då många avvikelser mörkerläggs i och med att de inte går att sätta fingret på, medan sådant som oftast får sägas vara accpeterat och okomplicerat som tex en mindre vanlig hårfärg, enligt min modell genast kan klassas som "onormalt". Nej, min ordagranna  definition av ordet håller inte.

Frågan är då om man skall prata om normalt överhuvudtaget? Om normalt istället skall användas som en slags måttstock, där vissa når upp till godkänt och andra inte, är vi ute på djupt vatten.

Normalt är ju också ett begrepp som kan finnas på tusen olika områden och därmed har lika många betydelser. Ordet normal kan vara en nödvändighet i tex läkarvård, där det kanske både betyder vanlig och önskvärd. Kroppens organ bör ju fungera normalt och gör de inte det betyder det för det mesta något negativt.

Ordet onormal har länge varit ett skällsord, men i och med att fler och fler kritiserar detta sätt att peka ut vissa som felaktiga och mindre värda, har man på sina håll vänt på begreppen; man vill inte vara normal, i bemärkelsen tråkig och stel.

En intressant fråga är också var man ska dra gränsen för normalt och inte. Det är kanske mer fruktbart att se allting som en skala på vilken vi alla finns utplacerade. Således behöver man inte kämpa för att få plats i ena eller andra laget eftersom vi alla finns med, och dessutom på samma skala.

Problemet är väl bara att mina resonemang nu är för teoretiska för att enkelt kunna omsättas till praktik. Kategorisering av människor och indleningar i "vi" och "de" tycks vara en mänsklig funktion, en kvarlevande rest som är svår att bortse från. 

Nog av teoretiska resonemang nu.

Det jag vill komma fram till är att jag anser mig vara normal på alla ytliga plan - inga funktionshinder, ingen avvikande läggning, inga konkreta problem och ett alldagligt utseende. Trots detta kan jag inte riktigt släppa känslan av att i själen skilja mig något lite från andra - frågan är väl om det är "mängden" jag skiljer mig ifrån, eller bara en viss sorts människor som jag i min förvirrade verklighetsuppfattning inbillar mig utgör denna mängd.