Jag har äntligen börjat lyssna på P1. Äntligen för att jag har tänkt börja lyssna på P1 i minst ett år men det har aldrig blivit. Förrän nu.

Jag målar och målar och målar allt jag kan hela dagar och lyssnar på P1 samtidigt. Idag har det handlat om barn till homosexuella föräldrar, genusarbete på förskolor, språket, aha-upplevelser och såklart valvakan.

På Tv såg jag också en bit ur en intervju med Ann Heberlein. Hon pratade lite om att det är jobbigt att skriva (i boken då) att hon inte är lycklig. Jag blev upphetsad av medhåll och igenkänning. Visst finns det ett slags outtalat krav att man skall vara, inte bara lyckad, utan lycklig. Det känns verkligen oförskämt och osnyggt att inte vara lycklig. Det är för övrigt en väldigt svår situation att på ett eller annat sätt må dåligt eftersom det är så skamstämplat och tabu (fortfarande) - och skammen skapar en nedåtgående spiral, skulle jag vilja säga.

Och så sa hon att man kanske inte måste vara lycklig, och det var också en liten tankeställare för mig. Det låter skönt. Säkert är det också lättare att få nåt slags balans och välmående i tillvaron om man inte paniskt strävar efter att vara lycklig (speciellt när man gör det mer för att inte verka bortskämd och gnällig än för att tillståndet i sig lockar).

Sen har jag röstat och följt valvakan. Min röst försvann i mängden, inte helt oväntat. Så här efteråt känner jag mig lite antiklimaxerad, det var spännande att följa förloppet men vad händer egentligen i praktiken efter det här?  Kommer det att hända något speciellt i EU-klossen?

Imorgon ska jag försöka bestämma vilken skola jag ska gå, alternativt betala in 500 till den andra också för att hålla båda platserna öppna ett tag till. Samt hitta på något kul och ta en paus från jobbet.

Skam är kontraproduktivt.

Jag är nog inte riktigt normal, tänker jag när jag läser igenom det brev i vilket jag starkt betvivlar att jag skulle vara onormal. En normal människa skulle inte hämningslöst häva ur sig allt detta för en okänd person, skulle den? Men vad är en normal människa? Eller, är jag inte oerhört normal i detta att jag tvekar inför att skriva så pass självcentrerat och utlämnande till och med för en avlönad psykolog?

Men hela normalitetsbegreppet faller ju när det kommer till mig, för jag är fan inte normal.

Normal är den som ler på foto, bär studentmössa på studenten och vill resa till Thailand för de ihopjobbade pengarna. Normala människor växer upp i normala familjer i normala villor och har normala mängder ångest och tvivel.

Det är min bild av en normal människa. Det är en platt och säkert inte sanningsenlig bild, men jag kan inte sudda ut den trots att jag tycker att jag försöker.

Och jag har kämpat med min humanistiska och toleranta livsåskådning i flera år men jag kan inte hjälpa att jag tycker att normala människor verkar obehagligt tråkiga. Jag är väldigt medveten om mina att mina fördomar inte behöver stämma, men det blir aldrig av att jag lyckas motbevisa dem, eller konvertera min verkliga männskokännedom till den svartvita världsom finns inuti mitt huvud.

Motsägelser!

Nåväl, onormal kan man väl egentligen bara säga om det som är konkret och går att bevisa? Jag tolkar ordet normalt som "ovanligt" eller "avvikande".

Således är homosexualitet onormalt i bemärkelsen inte lika vanligt som heterosexualitet. Däremot finns det inget onormalt i min könsidentitet då den saknar både namn och konkret uttryck.

Detta synsätt bildar förstås en paradox, då många avvikelser mörkerläggs i och med att de inte går att sätta fingret på, medan sådant som oftast får sägas vara accpeterat och okomplicerat som tex en mindre vanlig hårfärg, enligt min modell genast kan klassas som "onormalt". Nej, min ordagranna  definition av ordet håller inte.

Frågan är då om man skall prata om normalt överhuvudtaget? Om normalt istället skall användas som en slags måttstock, där vissa når upp till godkänt och andra inte, är vi ute på djupt vatten.

Normalt är ju också ett begrepp som kan finnas på tusen olika områden och därmed har lika många betydelser. Ordet normal kan vara en nödvändighet i tex läkarvård, där det kanske både betyder vanlig och önskvärd. Kroppens organ bör ju fungera normalt och gör de inte det betyder det för det mesta något negativt.

Ordet onormal har länge varit ett skällsord, men i och med att fler och fler kritiserar detta sätt att peka ut vissa som felaktiga och mindre värda, har man på sina håll vänt på begreppen; man vill inte vara normal, i bemärkelsen tråkig och stel.

En intressant fråga är också var man ska dra gränsen för normalt och inte. Det är kanske mer fruktbart att se allting som en skala på vilken vi alla finns utplacerade. Således behöver man inte kämpa för att få plats i ena eller andra laget eftersom vi alla finns med, och dessutom på samma skala.

Problemet är väl bara att mina resonemang nu är för teoretiska för att enkelt kunna omsättas till praktik. Kategorisering av människor och indleningar i "vi" och "de" tycks vara en mänsklig funktion, en kvarlevande rest som är svår att bortse från. 

Nog av teoretiska resonemang nu.

Det jag vill komma fram till är att jag anser mig vara normal på alla ytliga plan - inga funktionshinder, ingen avvikande läggning, inga konkreta problem och ett alldagligt utseende. Trots detta kan jag inte riktigt släppa känslan av att i själen skilja mig något lite från andra - frågan är väl om det är "mängden" jag skiljer mig ifrån, eller bara en viss sorts människor som jag i min förvirrade verklighetsuppfattning inbillar mig utgör denna mängd.

Jag är extremt kategorisk, och väldigt kritisk mot det mesta, i synnerhet mig själv. Egentligen finns det för mycket kvar att utreda. Och jag kan inte låta bli att fråga mig varför just jag skall ha rätt att gå och älta hos en psykolog, som en annan uttråkad överklassfjolla med svaga nerver. Ja, jag sitter mellan stolarna, å ena sidan uppfostrad med silkesvantar och förmildrande omständigheter, å andra sidan - kanske som en revolt mot detta - min egen livssyn som iallafall stundtals är strikt och hård, och som kräver uppoffringar och ett spartanskt leverne.

Jag har fortfarande inte ringt neuropsykologen, och det är väl ingen konst att skjuta upp då jag inte vet vad jag ska säga för att få henne att förstå hur jag känner just nu. Lättare hade det varit i enrum. Via den ansiktslösa och opersonliga telefonen, som dessutom innebär en tidsbegränsning, kan jag inte vara mig själv, och således inte heller lika enkelt klämma fram de av situationen skapade orden som bildar innebörden i den förvirrade tes jag vill framföra.

Jag vill avbryta. Precis när vi nått slutet. Det stämmer inte. Det är för lättköpt, det är inte på riktigt.

Kanske en annan gång, eller någon annanstans. Men inte här och nu, för vi håller i fel trådar och jag är långt ifrån övertygad.

Patrik har köpt de ludna sursöta frukterna som kan heta tre olika saker, jag minns inte vad vi precis konstaterade att just dessa hette. Persikor tror jag, brukar man inte säga persiko-len kanske?

Man ska äta tre frukter om dagen minst. Det gör inte jag.

Jag äcklas av mig själv och vill helst sudda ut.

Ibland spricker det och man kan inte låtsas inför sig själv att man är nån man inte är, eller rättare sagt, att man inte är det man är.

Hundra försvarsmekanismer, jo, jag kan min psykologi, ändå är jag hjälplös inför den. 

Hjälplös? Dumheter! Herregud, att jag inte har gjort något åt det här än, det är ju pinsamt. Så många år. Varför är det så här? Jaja, skyll på dina för'ldrar, men det är ytterst ditt ansvar.

Jag behärskar situationen och straffar mig själv med att hålla igen så mycket det går på självömkan, självskadebeteende och allmän utagerande av ångest. Det är inte synd om mig. Alls. Skärpning. Vad fan tror jag att jag håller på med? Eller försöker undvika?

(Varför är det svårare för mig än för alla andra i min ålder, trots att jag vidhåller frånvaro av konkreta problem?)

Alltid så jävla mycket skuld.

Nu tillät jag mig ändå att ömka. Det måste väl ut. 

Jag skäms så jag vill dö, men vill gärna bli en riktig människa snart. Det är mycket att lära sig. Det är inte synd om mig. Och jag gör allt så jävla svårt. Lipa lipa lipa, men vad ska jag göra då? Fjolla.

Usch.