Jag är lika långsam och ineffektiv som en gammal burkdator från 95, och lika dålig på att höra av mig och komma med besked och svar som en överviktig brevduva.

Ändå gnäller jag när andra tar efter mitt exempel och låter mig sväva i ovisshet. Det är ju faktiskt inte roligt att vänta på andra. Konstigt nog tar jag inte lärdom av detta utan envisas med att själv vara seg och krånglig och förvänta mig att andra är skärpta och ordentliga i mitt ställe. Det är väl vanans makt.

Säkerligen har skolan massor att göra vid den här tiden - förresten har de väl semester där nu - men det hade ändå varit bra att få veta huruvida jag kommer att bo sambo med en främling i höst, eller kanske få flytta efter halva terminen pga ombyggnad. Eller om jag får en åtråvärd egolya i byggnaden. Jag undrar hur det är att dela rum med någon; kommer man någonsin att få någon ensamtid? 

Andra saker jag oroar mig för är att jag skall vara allergisk mot byggnaden, att jag stressas sönder av allt, att det skall vara så mycket omvälvande som händer i mitt liv att själva skrivandet hamnar i skymundan och inte blir av, samt vad jag skall göra efter att ett år har gått och kursen är slut.

Hej och hå. Det känns roligt och skönt att hitta på någonting, men ovisshet och orosmoln finns det också gott om under ytan; fler och mer komplexa än de ovan nämnda. Jag orkar inte sätta mig ner och älta dock, det får vara sommar nu och ta vara på här och nu som jag lärde mig förut. Här och nu här och nu. Sen är sen och ingen vet och det får bli. Jag är fylld av fantasier och pendlar mellan nyfikenhet och ångest. Det är inte bara mitt eget liv jag styr över heller.