Tänk om man kunde läsa människors tankar. Bara för en dag, kanske.

Om man hade nåt konkret att förhålla sig till. Om man visste att någon tänkte "fan vilken ful typ" om en på stan, hade man ju kunnat bli arg. Eller tänka att man inte bryr sig.

Men när man bara fantiserar, spekulerar, om vad folk tänker. Gissar utifrån egentligen ingenting att någon tänker si eller så. Då är det svårare att stå emot. Vem som helst kan vara fienden. Vem som helst kan vara den som vill trycka ner en. Hur skall man stå emot (och samtidigt vara trevlig och rar)?

Så är det dumt att tänka. Så skall man inte tänka.

Det borde väl egentligen inte vara ett hinder i det sociala livet? Att någon har en i mitt tycke gräslig tröja, bör ju inte påverka mitt sätt att behandla tröjägaren. Ändå är det som att hur folk behandlar en inte är så intressant, bara vetskapen om att någon kanske reagerar negativt på exempelvis ens tröja är tillräckligt för att man skall tappa huvudet, eller mäniskovärdet.

Som komplex människa man är vill man såklart inte heller bli älskad av allt och alla; nej, man vill provocera och sticka ut, i en normal grad. Så som alla människor, i och med att de är olika och unika, kan sticka i någon annans ögon eller av personkeimiska skäl vara mindre omtyckt av vissa än av andra.

Ja, man vill vara unik, men är inte beredd att betala priset. Eller, man är inte kapabel att betala priset. Man har brister i sitt system. Det är inte speciellt ovanligt heller.

Min senaste teori handlar om min klena självkänsla och flexibla självbild. Kort och gott om att jag tydligen inte för ett rött öre kan lita på att något jag kan tänkas tycka eller gilla kan vara rätt. Det är inte heller ovanligt. Hur många människor finns det inte som väntar in den stora massan innan de fattar ett eget beslut. Det är mänskligt. Fascinerande nog är detta något de flesta inte funderar överdrivet mycket över. En del tror också att alla beslut de fattar och alla åsikter de har är helt deras egna. Jeans gillar jag för att jag gillar jeans, bara av en märklig slump bär alla andra det också.

Nog med folkförakt. Fast jag föredrar att kalla det ett intresse för sociala mönster. Och frågan är oundviklig; varför fungerar inte samma sociala automatik hos mig som hos andra?

Kan det verkligen sägas att jag är stark och självständig, att jag genomskådar och tänker längre, när jag samtidigt står dygnet runt med boxhandskarna redo mot min egen spegelbild? Har jag vänt min medfödda sociala anpassningsförmåga mot mig själv, i brist på tillhörande manual om hur den bör användas?

När någon är död är det alltid enkelt att måla svart och vitt över dess biografi. Han gjorde si, hon levde så. Ond eller god. Men så länge man lever är det alltid svårt att avgöra. Det finns inga gränser och ingen verklig dualism så länge verkligheten pågår. Endast genom fantasins distansierade blick kan man förenkla och snygga till.

Ett helgon och en demon. De kämpade mot varandra och slutet var tragiskt.

I verkligheten var nyanserna bruna som i en tät skog, och ingen hade rätt, och ingen vann. Det bara pågick. Det kanske inte ens tog slut. Allting i ett kretslopp, allting i en flytande fläck, en pöl av mångfald.

Det gäller att vara stark.

Gud vad roligt. Hahaha. Konstigt. Mejl från biblioteket om en försenad gammal bok som är mystiskt borta (har försökt förtränga detta tills mitt öde kommer ifatt mig och jag får ersätta boken). Undrar hur de kommit på mitt namn, för de skriver först ut mitt förnamn, sen Dean, sen efternamnet.

Dean!

Hej bibblan. Tack för det.

Jag är hungrig.

Varenda dag, varenda dag, varenda dag! måste man göra lunch. Man tröttnar ju. Kvällsmaten kan jag väl stå ut med men lunch dessutom, som om man vore gjord av matidéer och lagningsork. Herregud. Det är man ju icke. Spenat kanske. Jag brukar äta spenat ofta. Det är gott. Med biffar till är det gott. Falafel tex. Frågan är om jag orkar göra spenat. Frågan är om alla grytor är i disken. Bah.

Till råga på allt har mitt hår, på huvudet, en otrolig motståndskraft. Efter dusch gjorde jag misstaget att rufsa med handuken och därefter låta det torka som det vill. Sen såg jag mig i spegeln.

Jag vet inte hur många gånger jag blött ner alla spretiga tofsar och pressat dem med all min kraft mot hjässa och kinder. Men så fort de torkat är de ute och flyger igen.  Bah.