Jaja. Det skulle inte bli så här, jag har lovat sjuhundra gånger att bara skriva vackra glada regnbågsord i min blogg, men det funkar inte.

Jag vet att det är fel att älta - men jag går hos en psykolog, jag tänker för mycket och jag är som jag är. Det är inte enkelt för mig. Och jag måste vara ärlig.

Och faktiskt - jag har oerhört svårt att förklara för andra hur jag tänker och känner, men när jag sätter mig här kan jag hälla ut all frätande hjärnsyra som tär i mig, och kanske på så sätt bli lite bättre. Jag är inte säker på att det är bättre, men det är ändå ett sätt att få ut något. Jag har svårt att få ut något annars och jag tror att det är nödvändigt med nödutgångar.

Det här är en nödutgång.

I en perfekt värld, eller ett "perfekt" jag - som jag ursäktande lovar att jag jobbar på att bli -skulle min blogg blomstra av idel outroverta, konstruktiva och inte alltför komplicerade resonemang som folk blir på gott humör av att läsa.

Jag är inte där än.

Ni måste förlåta mig. Alla har vi brister. Alla bryter vi löften. Jag kämpar allt jag kan för att hålla balansen. Jag vet att självdestruktivitet är värdelöst gånger hundra och jag försöker förstå att jag inte kan lyssna på alla - även de som säger elaka saker om folk som gnäller och ömkar sig själva (de som inte vet någonting, eller så har de försträngt, jag vet inte). 

Nu ska jaginte babbla mer idag.

Lova bara att det är okej att jag är som jag är. Lova det, jag behöver höra det - för i tystnaden bildar jag mina egna uppfattningar om hur illa folk tänker om mig.

 

kristian

12 februari 2009 01:42

Jag tycker det är trist att se dig må dåligt men det är inte som att jag tänker strejka eller klaga. Bara det att du ber om ursäkt för att du är som du är, som om du har någon skyldighet gentemot dina läsare och kanske även alla de som eventuellt inte orkar läsa, ja, det är ... intressant. Du är intressant och därför läser jag. Det är tråkigt att se dig såhär men jag klagar inte och jag värderar inte.

Jag tar mig dock rätten att klaga på när du lägger krokben för dig själv och nedvärderar och motarbetar dig själv. Vadå jag/vi måste förlåta dig? Det är absurt. Det är ju bara du som hittar på, vännen :)

Nä, jag tänker faktiskt inte förlåta dig. Självklart är du bra som du är och om du nu skall ändra på nånting så gör det för dig själv och ingen annan.

Jag kan förstå om du tycker livet känns väldigt strängt, jag har nog också känt så en gång i tiden. Men jag tror det är rätt enkelt ändå för du vill åtminstone förändras. Så länge du är sann mot dig själv kommer det gå bra. Tro på dig själv. Oroa dig inte så mycket. Och låt det ta tid. Det är för din skull du gör det här och ingen annan, så be inte om ursäkt mer, du är värd bättre!

 

dean

12 februari 2009 09:33

tack.
det är mest för de som känner mig, kompisar, familj (jag är relativt öppen om att jag bloggar, inte för alla dock) som jag skäms. jag känner att det är fel, på något sätt, att berätta att man mår dåligt. samtidigt som det är fel att hålla det inom sig. alla vore glada om jag alltid vore glad men det är jag ju inte.
jag kanske ursäktar mig för mig själv också. det är framförallt jag som dömer, ifrågasätter, klagar, blir besviken på och skäller på mig. i andras ställe.

 

kristian

12 februari 2009 11:02

Vadå i andras ställe? Det finns ingen naturlag som säger att folk ska klaga på dig om du inte gör det först. Och det är aldrig fel att berätta att man mår dåligt, det får ju stå för dem om folk har svårt att ta det, jag tycker snarare att du kan förvänta dig att folk är förstående och ställer upp och så. Utan att du behöver förklara dig eller ursäkta så mycket. Tänk inte så mycket på alla andra, det är dig det här handlar om.

 

trollhare

12 februari 2009 17:13

Använd bloggen som en ventil för din hjärnsyra. Jag lovar, vi kommer inte att frätas sönder för det. Att blogga av sig känslorna kan vara bättre än att driva ut dem på något annat sätt.

Du är inte okej som du är, du är mer än okej!

http://trollhare.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...