Inte så ofta ställer man sig några centimeter ovanför verkligheten och ifrågasätter. Ofta tänker man, ältar, grubblar, men inte så ofta ställer man en konkret fråga som rör nuet och som är direkt avgörande för ens framtid.

Detta hände mig dock idag, i matsalen. Nåja, kanske var det bara en liten, oviktig händelse, men under den period den pågick kändes den ytterst talande och väsentlig.

Fisk serverades till lunch. Eftersom jag är vegan hittade jag något slags pastarullar med oliver och paprika i och på som var speciellt skapade för oss. Jag gladde mig åt att slippa potatisen, som ju som bekant har en tendens att få ett torrt gult lager utanpå och smaka ingenting när den tillagas i så stora mängder.

Så satte jag mig ensam vid ett bord, då det bord mina vänner satt vid var överfullt, och började skära en bit av kanten på rullen. Den var lite bränd och knaprig, vilket jag inte har något emot. Jag skar strax en ny bit, som innehöll mycket sås och gegga, och stoppade den i munnen. Efter några tuggor reagerade jag på hur stark den var. Jag mindes flera gånger då jag i matsalen fått serverat mat som i min smak kryddats för mycket, men tänkt att jag nog allt skulle må bra av att klara av lite mer smakrika rätter än jag är van. Efter ett par tuggor till insåg jag dock att det var i mesta laget. Mer än i mesta laget. Det brände på hela tungan och i halsen. Andedräkten kändes som eld. Jag sträckte mig hastigt efter vattenglaset och sköljde ner. Nästa matbit var precis lika kraftigt kryddad som den förra, och jag kände hur näsan började rinna. Snabbt reste jag mig och skyndade bort mot vattenautomaten. Jag drack på stående fot coh fyllde på igen. Så återvände jag till mitt bord och satte mig ner och funderade. Det här kommer jag inte klara att äta upp, tänkte jag. Kanske kan jag gå hem på rasten och göra i ordning någon egen mat som kompensation för lunchen. Eller så äter jag lite mer sallad och några knäckemackor. Synd att slänga så mycket mat, men den går inte att äta.

Då, plötsligt, slog det mig att detta var det absolut mest tråkiga, vanliga och fega sättet att reagera på. Undvika allt som skrämmer och är ovant, istället för att våga gå rakt igenom det. Ni vet, hästar som springer rakt in i eldsvådorna och kommer ut på andra sidan klarar sig bättre än de som försöker springa ifrån elden. Och jag tänkte på vad jag hört om att vältra sig i ångest istället för att undvika den, jag tänkte på fight club-scenen med den frätande syran på handen. Och sen skar jag upp en ny tugga och stoppade den i munnen. Jag skölde ner med nytt vatten men skar snart upp mer, stoppade in, tuggade, kände ögonen vattnas och tungan svida, skar upp mer, stoppade in, tuggade, svalde, malde, svalde. Stirrade rakt ut. Stirrade mot ingenting. Andades häftigt. Drack mer vatten. Tillät mig att känna hur det brände. Slutade vara rädd.

Sen slängde jag en sista snutt av den andra rullen och gick och hämta glass, som var dagens efterrätt.

Jag kände mig stark och modig där jag gick, sträckte på ryggen, och tänkte att så här skall jag leva från och med nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...