Jag letade upp To Wish Impossible Things för att jag hade kommit att tänka på den och ville lyssna. Egentligen är jag inget jättestort fan av The Cure, jag tycker att de sjunger för mycket om olycklig kärlek och sånt intresserar mig inte, men någon gång i tiden hörde jag att det skulle vara ett bra band så jag köpte den där röda skivan, Wish, begagnat. Och den var ganska bra, suggestiv, skön.

Till saken. Låten får mig att minnas någon tid då jag bodde hos pappa ute på landet. Ja, ute på landet, alltså, mest ute vid havet, det finns alltså en hel del hus där, men jag är väl stadsmänniska i själ och hjärta så för mig är det landet; ödsligt och stort. Naturen gör sånt oerhört stort intryck på mig. Jag är övertygad om att meningen med livet, om något sådant kan påstås finnas, går att finna i naturen och ingen annanstans.

Låten väcker alltså känslor. Inte minnen, för jag vet inte när det skulle vara som jag bodde där - högstadiet? Så länge sen? Utan bara känslan, eller kanske nåt slags minne ändå. Jag har suttit på bussen. Jag har gått av bussen. Antagligen har jag lyssnat på den där låten, i min bärbara cd som jag hade då, innan i-poden kom. Jag går genom Skipås. Årstid eller väder har jag ingen aning om, men jag vet ju hur det ser ut där oavsett. Hus. Skogsstig. Asfalt. Grusväg. Gräs.

Min pappa bor alltså vid havet. Jag vet inte hur jag skall beskriva det här. Det är så ensamt där. Nuet avskärmar sig från min barndom, mycket har hänt sen dess, sen jag hade en begagnad skolbänk och en cirkusmålarbok och en alfabetsplanch på väggen och en bondgård med plastdjur. Som att allt var lite provisoriskt. Jag har aldrig riktigt bott hos pappa. Jag har väl alltid bott hos mamma, framförallt. Stan framför landet. Det är alltid så ensamt där ute. Ibland är det vinter. Frost. Stjärnor. Lampan som tänds. Havet som frusit. Det där huset är som det alltid har varit. Det förändras, men är som det alltid har varit, samma hus på samma land vid samma hav.

Det här är bara mina minnen. Ingen annan kan uppleva dem och de kommer dö med mig.

Så jag kunde hoppa av bussen och smita genom Skipås för att komma hem, när jag började bli vuxen. När jag hade bärbar cd-spelare och sånt. Man blir aldrig klok på någonting. Ingenting går att nå. Har åkt buss, det är höst kanske eller vår eller någon annan tidlös årstid. Jag går hem till pappa. Jag känner trakten. Jag har växt upp där. Det finns åkrar och bondgårdar. Tiden går som den skall, som den har lovat att göra för alltid. Lämna ingenting orört.

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag saknar landet. Frostgräset saknar jag. Tystnaden. Kylan. Träet. Fårskinnstofflorna.

Jag visste aldrig vad jag skulle göra på kvällarna. Jag umgicks med mig själv istället för pappa. Lyssnade på musik på mitt rum. Det är svårt att veta; man blir aldrig klok på det. Jag kan inte nå det.

Så jag saknar landet, som ett hål, jag längtar så det svider efter något, ekande landskap i vinterkyla, ödemark, enslighet. Jag ösnakr att jag hade tagit vara på det. Men även om jag inte gjort det; har det ändå sipprat in i mig och lämnat spår. Jag blir aldrig fri från naturen. Tack.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...