Jag kanske måste acceptera hur det är. Det är väl så.

Är man en igelkott så kan man inte flyga, det hjälper inte hur mycket man flaxar eller tjurar.

Det där är också en konstig balansgång men jag tror att jag förstår var gränserna går. Det är olika för alla olika situationer. En del ska man inte acceptera, en del ska man kämpa emot, men en del måste man leva med. Det är nog svårt för alla att veta när och hur, och sen finns det kanske inga rätt eller fel.

Iallafall. Jag vill så gärna att min nästa blogg, om jag nu skaffar en nästa blogg, ska vara uttalad för alla jag litar på och tycker om. Men jag vill inte spela efter de snäva reglerna jag tror finns för att det ska bli bra.

Jag kan inte skriva om min vardag och vara en sådär positiv, lagom grubblande och oftast glad människa. Som de andra jag känner som har bloggar men inte vet om min.

Jag kan inte sprida kärlek, livslust och få folk att sucka av välbehag. Jag är en igelkott.

Den som läser här får veta saker om mig som jag överhuvudtaget inte visar upp ute i verkligheten. Det är inte ett komplement till mitt sociala jag, det är en hel värld, ett mörkt stormande hav, som vräker ut sig här till allmän beskådan.

Det kan få folk att ifrågasätta sin bild av mig, vilken kanske kan vara bra, men också skrämmande. Jag vill inte få den där respekten jag är rädd för; ett tveksamt avståndstagande - inte av förakt eller olust, utan av chock och osäkerhet över hur man bemöter någon som just avslöjat en djup hemlighet om sig själv.

Kanske blir det inte så, jag brukar vara bra på att överdriva. Det är ju inte heller så att jag enbart skriver om djupa, tunga saker, om existensen, om psykisk ohälsa och om ensamhet och alienation.

Men mellan ironiska modeinlägg, allldagliga vardagsrapporter och småroliga funderingar över hur saker ligger till, dyker de ju upp - bekännelserna. De förvirrade, oroliga, obegripliga och bittra bekännelserna ur min förvirrade hjärna.

De som inte känns helt bekväma att låta min pappa ellermin fyra år äldre kusin ta del av.

Ja, jag vet - de ligger ute på internet för vem som helst att läsa, och vill jag inte att folk ska veta något om mig borde jag helt enkelt hålla snattran. Men det är inte så enkelt. Jag har hållit snattran i hela mitt liv. Trots att jag faktiskt alltid har haft någon att prata med har det ändå känts som om jag aldrig riktigt kunnat få ur mig allt, och jag släppt tankarna fria på internet i flera år; mer eller mindre medveten om att alla kan se. Jag är en psykologisk exhibitionist; det duger inte för mig att bara skriva dagbok. Jag vill bli lite sedd också, någonstans.

Nåväl. Om jag skaffar en ny blogg är mitt mål att jag ska kunna ge adressen till folk jag känner. Utan att skämmas. Varken över hur egotrippat det är att blåsa upp sig på nätet, hur min sida ser ut rent designmässigt, hur privat jag skriver, hur patetiskt det kan tyckas, vad jag kallar mig, hur ofta jag skriver, vilka åsikter jag framför och så vidare.

Det kanske är det här jag behöver. Att komma ut som en riktig människa för alla jag känner. Att berätta att jag är en tänkande och kännande person, med en identitet som är känslig och viktig för mig. Att sluta vara rädd för vad andra tycker.

Det vore mod. Det vore nog mycket nyttigt för mig. Jag har anat det länge, att nästa steg måste vara att stå upp för mig själv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...