Det här är pinsammare än att vara kär i Lars av någon anledning (jag är förresten fortfarande kär i Lars, men inte lika mycket eftersom han verkar ha försvunnit in bland skuggorna. Inte så länge till förhoppningsvis). Jag vill knappt säga. Men okej.

Jag är kär i Adam Green.

Jag gillar hans röst, hans stil och hans frisyr. Och ja, musiken såklart.

Det finns många att bli kär i här i världen. Jag har mycket svårare att bli kär i kvinnliga personer. Men jag ska försöka, för balansens skull.

Förresten blir jag visst kär i tjejer, fast på ett annat sätt. De har sällan så läckra frisyrer som killar. I kombination med snygg röst och så vidare.

Men mörkrött, ganska tunt hår i hästsvans kan funka ibland. Och många smycken och slitna vardagskläder. På tjejer. Säkert på killar också.

Nog om det.

Patrik är Adam Greens lookalike. Säger han själv. Inte mig emot.

Nu tar jag mig rätten att gå in och skära och sprätta i detta nyfödda inlägg. Man kan ju inte va så jävla neggo. Och skriva så förvirrat.

Så, bättre:

Ibland har jag en vision om mig själv som medelålders.

Där går jag runt i min trädgård och klarar mig själv. Jag har en katt och en massa böcker, jag kan laga mat och snickra och sy och odla grönsaker. Jag behöver inte bli någonting, jag kan bara vara.

Jag är inte så rädd för att bli utstött som jag är rädd för att bli någon jag inte är.

Jag har starkt minne av vad jag tror är en serie om föräldrar som pressar på könsroller på sina barn (eller har jag läst om det och själv skapat illustrationer i huvudet?) men vet inte vem eller var eller något. Hopplöst.

Ikväll är jag trött och på ett lite sinistert humör. Otrevlig är jag mot Pats men mina tankar har viktigt möte och vill inte bli störda.Och jag har en notbok att skriva i som ska handla om mig (det låter riktigt tråkigt) och hur jag är etc så jag inte tappar bort mig så lätt utan halmstrån att hålla i. Om det nu hjälper. Inte en dagbok alltså.

Nu ska jag sova.

Hej då.

Jag bestämde mig för ett tag sedan att jag aldrig vill bli som "de förorättade männen".

Håll huvudet högt, var aldrig bitter, gråt inte - kämpa!

De förorättade männen finns i en kopiös mångd på internet. Det är förjävligt synd om dessa män som faktiskt bara vill ha lite hederlig ojämställdhet och sexism. De har blivit trampade på och dumpade av världens alla sluga och falska kvinnor. De står ensamma i insikten om hur världen styrs av kvinnor och hur män förtycks och förfjollas när de bara vill följa sina instinkter och supa knulla och slåss.

Vid sidan om de mäktiga och rabiata kvinnorna som odlar hår på alla tänkbara kroppsdelar står bögmaffian och flinar elakt. Snart finns inte en heterosexuell fläck kvar på jordens yta!

Det liksom skvätter frätande syra åt alla håll när dessa förorättade män är i farten. Missförstådda i en värld av konspirationer. Anti allt och alla.

Det är mest på nätet och i tidningar man hör av de förorättade männen. Jag har ingen aning om vad dessa män är för människor i sina vardagsliv. Om de alltid är lika otrevliga, bittra och arga. Isåfall kan jag förstå om kvinnor lämnat dem. Det är ingen effektiv metod att spela martyr om man vill bli tagen på allvar, tror jag.

Det är därför jag inte vill bli som dem.

Jag tror och hoppas att martyrmännen är en väldigt liten procent av världens befolkning. Jag vet inte så mycket om män men jag tror att precis som när nazisterna talar om vad "alla svenskanr egentligen tänker" så talar de förorättade männen mest för sig själva. 

Män har så mycket intressant att säga om jämställdhet. Jag vill jättegärna lyssna på hur män tänker, hur de uppfattar könsroller, tabun och krav. Jag vill ha synpunkter och kritik på den kamp som förs, jag tycker det är dags att offer- och förövarerollerna ställs åt sidan lite och vi ser män och kvinnors situation som två sidor av samma dåliga mynt.

Men jag orkar inte lyssna på män som bara är bittra. Någonstans känner jag med dem, jag är också så där bitter ibland. Fast mest blir jag arg. De är ju så urbota korkade.

Om någon som läser det här känner sig träffad så föreslår jag:

vill du förändra samhället, åt ena eller andra hållet, så är det dags att sluta se dig själv som ett offer. Du har säkert en smula värdighet kvar någonstans långt där inne som du kan plocka fram och använda.

Vem vet - kanske står vi tillochmed på samma sida en dag, och kämpar för samma sak?

Fast det kanske är det som skrämmer.  

Jag kan skriva en väldigt lång lista på alla saker som gör mig till en udda ungdom. Alla tv-såpor jag var ensam om att inte följa, alla filmer alla hade sett utom jag, uteblivna fyllehångel, hunkar jag inte suktade efter, den och den personen i skolan som alla visste vem det var utom jag, längtan efter skoldiscon i mellanstadiet som bara jag undvek, och så alla artister som ALLA har en skiva med utom jag.

Madonna tex.

Madonna har aldrig betytt ett skit för mig. Tydligen ska man tycka något om Madonna, helst något bra. Att hon är cool. En förebild. En stark kvinna. Eller nåt.

Själv tycker jag ingenting speciellt om Madonna. Hon har hållit på länge. Hon gör pop. Japp. Hon har funnits med i bakgrunden i min uppväxt, levererat nån popdänga eller ballad då och då, men aldrig betytt något.

Idag insåg jag iallafall att den här låten är värd att lyssna lite extra på. Faktiskt.

Förresten. Jag har hängt med rätt bra ändå. Haft mitt kompisgäng, aldrig varit utanför. Bara varit lite speciell. Missat några viktiga milstolpar och inte hängt med i alla svängar. Ändå aldrig lämnats ensam.

Det kallas att gå sin egen väg och är visst något väldigt fint. Att gå sin egen väg. Då är man stark.

Frågan är bara: Vem är det som går och går och aldrig kommer fram?

Det är nog jag. 

Jag tyckte jag måste liva upp lite här, jag försöker varva text med bilder eller video i lagom utsträckning.

Jag köpte den här singeln på myrorna härom dagen. Den är bra.

Jag vill inte gifta mig. Absolut inte. Nu vet ni det. Det blir inget bröllop. Det ingår helt enkelt inte i min bild av kärleken.

Min ideala romantiska föreställning är ett politiskt inkorrekt konstnärspar i början eller mitten av 1900-talet. Med lite psyksjukdom och politik och uppror mot snäva roller etc och mycket litteratur för min del då.

Sigrid och Isaac. Eller Emma Goldman. Eller, läs Världen om aftonen av Christopher Isherwood. Arbetarklass eller medelklass eller överklass. Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Inget bröllop iallafall. Finns inte på kartan.

Det är inte så roligt när grannaran festar.

Det hörs i varje rum och liknar nåt slags tortyrljud, en dovt envetet dunkande som aldrig tar slut. Som att ha fått tinnitus fast med ett dämpat dån istället för pip.

Tur att vi ska ut snart. Hoppas verkligen att grannana också ska ut snart och supa sig fulla på nåt annat ställe som är till för tortyrmusik, så det blir lugnt i huset.

Jag har tagit på mig vahettere sjalett, och glasögon, så nu ser jag ut som "den smarta flickvännen" till den snällaste killen i grabbgänget. Det känns helt okej faktiskt. Vissa roller känns bara bättre än andra. Kanske för att jag associerar till en filmgenre (nån typ av amerikansk komedi skulle jag tro) där just den här karaktären kan dyka upp och då är den enda jag känner verklig sympati med. Hon som inte bara är söt och duktig, utan politiskt påläst, vass och samtidigt genomklok.

Inte speciellt likt mig förvisso.

Oj, nu fick jag dèjá vu. Jag har skrivit det här förut. Antingen är jag tjatig eller så är det min hjärna som skojar med mig.

Och mina glasögon verkar ha kladdat igen av något. Ett kännetecken hos den supermobbade tönten.

Fast mitt liv är ju inte en film. Jag är jag. Målad i olika färger eller bara nyvaken och blek. Whatever.

Jag tänker mycket på det här med att bli vuxen. Det är min största ångest. Är det inte typiskt, att en människa som är missnöjd med sitt liv och sig själv ändå klänger fast vid det och envisas att tro att om man börjar må bättre så kommer man i samma andetag att sluta vara sig själv och bli nån slags glittrande själlös reklammäniska? Jag tycker att det är typiskt iallafall. I min världsbild är det typiskt rigida pessimister att veta vad man har för skit i händerna, men inte vad man får om man ger det en chans.

I min värld är också vuxendomen en oundviklig dom som förvandlar en från sprudlande, humörssvängande, barnslig/mogen, vital - till stadig, inordnad, tråkig och artig karriärsmänniska.

Min värld är snäv och svartvit.

Jag skriver en önskelista:

* Jag vill ha en årsförbrukning av nötter. Som när man vinner sin årsförbrukning av kaffe i bingolotto, fast jag vill ha i nötter. Tänk att slippa köpa en liten påse nötter för 45 spänn, och istället få allt hemskickat gratis!

* Jag vill att Star Trek börjar sändas på TV igen. Bara en dag i veckan för jag vill inte sitta vid TVn jämt, men kanske onsdagkvällar exempelvis. Inte torsdagar, då är jag på filmstudion.

* Jag vill spela innebandy med amatörer. Det önskar jag jättemycket.

* Jag vill kunna allt utan att anstränga mig. Det önskar jag mig också jättemycket och har önskat alltsedan den dagen jag föddes till denna värld av misslyckanden och tålamodsprövningar.

* Jag vill ha en kompis som kommer hem till mig en gång i veckan och kollar på film, lagar mat, spelar spel eller annan lämplig aktivitet. Det ska helst vara samma dag i veckan och samma tid.

* Jag vill ha ett jobb jag trivs med. Något med trygga trevliga människor och enkla långsamma uppgifter.

* Jag vill ha rutiner. Det önskar jag superdupermycket. Jag vill att nån väcker mig varje dag och säger: "Det här ska du göra idag." Och så är det en bra blandning av lite tråkiga grejer och många grejer som är både bra och roliga och variation och så vidare.

Det finns väl annat jag önskar också men jag tror att jag har lyckats klargöra rätt bra ändå hur mycket jag kräver och hur lite jag är beredd att göra själv.

Jag känner mig själv för väl för att känna hopp inför min framtid. Har jag inte masat mig ur soffan hittils så kommer det väl inte ske i framtiden heller om ingen handgripligen drar mig därifrån. Snälla, dra mig.