Tänk om man kunde läsa människors tankar. Bara för en dag, kanske.

Om man hade nåt konkret att förhålla sig till. Om man visste att någon tänkte "fan vilken ful typ" om en på stan, hade man ju kunnat bli arg. Eller tänka att man inte bryr sig.

Men när man bara fantiserar, spekulerar, om vad folk tänker. Gissar utifrån egentligen ingenting att någon tänker si eller så. Då är det svårare att stå emot. Vem som helst kan vara fienden. Vem som helst kan vara den som vill trycka ner en. Hur skall man stå emot (och samtidigt vara trevlig och rar)?

Så är det dumt att tänka. Så skall man inte tänka.

Det borde väl egentligen inte vara ett hinder i det sociala livet? Att någon har en i mitt tycke gräslig tröja, bör ju inte påverka mitt sätt att behandla tröjägaren. Ändå är det som att hur folk behandlar en inte är så intressant, bara vetskapen om att någon kanske reagerar negativt på exempelvis ens tröja är tillräckligt för att man skall tappa huvudet, eller mäniskovärdet.

Som komplex människa man är vill man såklart inte heller bli älskad av allt och alla; nej, man vill provocera och sticka ut, i en normal grad. Så som alla människor, i och med att de är olika och unika, kan sticka i någon annans ögon eller av personkeimiska skäl vara mindre omtyckt av vissa än av andra.

Ja, man vill vara unik, men är inte beredd att betala priset. Eller, man är inte kapabel att betala priset. Man har brister i sitt system. Det är inte speciellt ovanligt heller.

Min senaste teori handlar om min klena självkänsla och flexibla självbild. Kort och gott om att jag tydligen inte för ett rött öre kan lita på att något jag kan tänkas tycka eller gilla kan vara rätt. Det är inte heller ovanligt. Hur många människor finns det inte som väntar in den stora massan innan de fattar ett eget beslut. Det är mänskligt. Fascinerande nog är detta något de flesta inte funderar överdrivet mycket över. En del tror också att alla beslut de fattar och alla åsikter de har är helt deras egna. Jeans gillar jag för att jag gillar jeans, bara av en märklig slump bär alla andra det också.

Nog med folkförakt. Fast jag föredrar att kalla det ett intresse för sociala mönster. Och frågan är oundviklig; varför fungerar inte samma sociala automatik hos mig som hos andra?

Kan det verkligen sägas att jag är stark och självständig, att jag genomskådar och tänker längre, när jag samtidigt står dygnet runt med boxhandskarna redo mot min egen spegelbild? Har jag vänt min medfödda sociala anpassningsförmåga mot mig själv, i brist på tillhörande manual om hur den bör användas?

När någon är död är det alltid enkelt att måla svart och vitt över dess biografi. Han gjorde si, hon levde så. Ond eller god. Men så länge man lever är det alltid svårt att avgöra. Det finns inga gränser och ingen verklig dualism så länge verkligheten pågår. Endast genom fantasins distansierade blick kan man förenkla och snygga till.

Ett helgon och en demon. De kämpade mot varandra och slutet var tragiskt.

I verkligheten var nyanserna bruna som i en tät skog, och ingen hade rätt, och ingen vann. Det bara pågick. Det kanske inte ens tog slut. Allting i ett kretslopp, allting i en flytande fläck, en pöl av mångfald.

Det gäller att vara stark.

En annan sak. En helt annan sak fast kanske lite på samma tema men iallafall liksom ytligare också men ja.

Jag förstår inte varför jag måste se ut som fem år jämt. Jag antar att jag skulle se äldre ut om jag skulle sminka mig men det gör jag ju inte. Och varför gör jag inte det. Ja varför gör jag inte det. 

Jag orkar inte tänka på det här för jag börjar bara önska att biologisterna skall komma och slå mig blodig. De som har rätt i allt de säger.

Ni kanske inte förstår det men era ord är min lag. Jag har ingen egen lag förstår ni, så jag måste försöka hanka mig fram på andras åsikter. Och ju hårdare de är, ju mer de går emot hur jag känner, desto mer tror jag på dem. Som något slags avancerad mental självdestruktivitet.

Jag skulle iallafall vilja se mer vuxen ut om det går. Utan smink. Men jag vet inte. Jag är ju söt. Söt är jag. Gullig. Liten. Precis som det skall vara. Jag antar att det till och med är gulligt när jag föraktar mig själv. Jag blir aldrig stor.

Kvinnomystiken finns. Många är överens och jag har inget att sätta emot, den finns lika mycket idag som förr. Den är älskvärd och det gäller att bejaka. Kvinnan är som en blomma. Stolt som en fågel och ingen kan fånga henne. Ungefär så är det. Det är viktigt, som kvinna, att inte skämmas utan att vara stolt. Över sina former. Över sitt varma, kvinnliga sinne. Över att man står lite över mannen, om jag har förstått det rätt.

Jag försöker kräla undan. Försöker gömma mig. Försöker slå bort det. I mig finns ingen mystik. Jag vill inte vara känslosvallande, jag vill vara logisk.

Jag vill inte springa och gömma mig bakom träd med klänningen fladdrande runt benen. Jag vill traska i skogen på mina egna villkor och jag vill inte ha långt svallande hår.

Jag vill vara stark, inte suddig och dimmig i konturerna. Jag vill inte vara komplicerad och förvirrad, det är jag så trött på. Hellre vill jag vara tydlig och öppen och kunna resonera med andra människor.

Jag är hellre kall än varm. Jag vill vara ful när jag arbetar och jag är inte stolt över mina former, inte alls.

Jag känner mig misogyn och manschauvinistisk för att jag inte uppskattar det vackra kvinnliga utan istället inordnar mig i mansledet och försöker vara mänsklig. Varför är det så? Har jag rätt eller fel?

Så vitt jag förstår. Så är det så här. Kvinnan är ett underbart väsen. Hon kan jämföras med en skygg hind eller en fladdrande fjäril som slår sig ner där det behagar henne. Hon är självständig och onåbar.

Att hon är självständig kan jag skriva under på, mina erfarenheter säger mig att kvinnor oftast är starkare och mer självständiga än män. Så långt är jag med. Sen är jag inte med. Jag förstår inte. Jag väntar bara på att någon skall förklara.

Är det så här ni vill ha det? Säg det då så att jag vet. Jo, jag antar att det är så ni vill ha det - jag tycker att det verkar så. Varsågod då, jag antar att jag kan hitta någonting annat för mig själv. Blanda inte in mig i det där. Förlåt mig hundra gånger om, jag vill verkligen inte påhoppa eller kritisera, alla ska ju få leva precis så som de vill. Men var så snälla och kleta inte in mig i det där, jag blir så psykotisk av det. Ja, jag blir sjuk av det.

Jag kan dra mig tillbaka och vara ful och tråkig bäst jag vill. Om ni tillåter. Om ni ursäktar.

Jag skrev allt möjligt i mitt förra inlägg, om godis som man tröttnar på efter två bitar, om att känna sig gul och glad, om njutningen i att rensa ut garderober och bokhyllor, om min längtan efter kroppsarbete och insikten om att självförtroende faktiskt är det som behövs för att man ska klara av saker, mer än något annat. Tyvärr loggades jag ut när jag skulle spara, så otroligt korkat av mig att inte kopiera texten som jag ju brukar göra. Idiot.

Nåväl. En sak som jag skrev handlade om min uppväxt och bakgrund som förklaring till den jag är.

Min pappa är en obotlig optimist som inte påverkas ett spån av att alla utrymmen har rör sig i är fullkomligt översvämmade av saker som i många fall legat där i flera år.

Min mamma är en känslig amatörpsykolog med klassresor, utanförskap och starkt bekräftelsebehov i bagaget. 

Jag själv är enda barnet till dessa två både mentalt och juridiskt skilda människor (förvisso aldrig gifta eftersom giftermål är något min mor aldrig visat intresse för). 

Jag kan inte låta bli att tycka att en rejäl diagnos hade varit på sin plats om jag lyckats bli "normal" med dessa förutsättningar. Skall de ge mig en diagnos så bör nog mina föräldrar ha en också, åtminstone en att dela på.

Jag är nog inte riktigt normal, tänker jag när jag läser igenom det brev i vilket jag starkt betvivlar att jag skulle vara onormal. En normal människa skulle inte hämningslöst häva ur sig allt detta för en okänd person, skulle den? Men vad är en normal människa? Eller, är jag inte oerhört normal i detta att jag tvekar inför att skriva så pass självcentrerat och utlämnande till och med för en avlönad psykolog?

Men hela normalitetsbegreppet faller ju när det kommer till mig, för jag är fan inte normal.

Normal är den som ler på foto, bär studentmössa på studenten och vill resa till Thailand för de ihopjobbade pengarna. Normala människor växer upp i normala familjer i normala villor och har normala mängder ångest och tvivel.

Det är min bild av en normal människa. Det är en platt och säkert inte sanningsenlig bild, men jag kan inte sudda ut den trots att jag tycker att jag försöker.

Och jag har kämpat med min humanistiska och toleranta livsåskådning i flera år men jag kan inte hjälpa att jag tycker att normala människor verkar obehagligt tråkiga. Jag är väldigt medveten om mina att mina fördomar inte behöver stämma, men det blir aldrig av att jag lyckas motbevisa dem, eller konvertera min verkliga männskokännedom till den svartvita världsom finns inuti mitt huvud.

Motsägelser!

Nåväl, onormal kan man väl egentligen bara säga om det som är konkret och går att bevisa? Jag tolkar ordet normalt som "ovanligt" eller "avvikande".

Således är homosexualitet onormalt i bemärkelsen inte lika vanligt som heterosexualitet. Däremot finns det inget onormalt i min könsidentitet då den saknar både namn och konkret uttryck.

Detta synsätt bildar förstås en paradox, då många avvikelser mörkerläggs i och med att de inte går att sätta fingret på, medan sådant som oftast får sägas vara accpeterat och okomplicerat som tex en mindre vanlig hårfärg, enligt min modell genast kan klassas som "onormalt". Nej, min ordagranna  definition av ordet håller inte.

Frågan är då om man skall prata om normalt överhuvudtaget? Om normalt istället skall användas som en slags måttstock, där vissa når upp till godkänt och andra inte, är vi ute på djupt vatten.

Normalt är ju också ett begrepp som kan finnas på tusen olika områden och därmed har lika många betydelser. Ordet normal kan vara en nödvändighet i tex läkarvård, där det kanske både betyder vanlig och önskvärd. Kroppens organ bör ju fungera normalt och gör de inte det betyder det för det mesta något negativt.

Ordet onormal har länge varit ett skällsord, men i och med att fler och fler kritiserar detta sätt att peka ut vissa som felaktiga och mindre värda, har man på sina håll vänt på begreppen; man vill inte vara normal, i bemärkelsen tråkig och stel.

En intressant fråga är också var man ska dra gränsen för normalt och inte. Det är kanske mer fruktbart att se allting som en skala på vilken vi alla finns utplacerade. Således behöver man inte kämpa för att få plats i ena eller andra laget eftersom vi alla finns med, och dessutom på samma skala.

Problemet är väl bara att mina resonemang nu är för teoretiska för att enkelt kunna omsättas till praktik. Kategorisering av människor och indleningar i "vi" och "de" tycks vara en mänsklig funktion, en kvarlevande rest som är svår att bortse från. 

Nog av teoretiska resonemang nu.

Det jag vill komma fram till är att jag anser mig vara normal på alla ytliga plan - inga funktionshinder, ingen avvikande läggning, inga konkreta problem och ett alldagligt utseende. Trots detta kan jag inte riktigt släppa känslan av att i själen skilja mig något lite från andra - frågan är väl om det är "mängden" jag skiljer mig ifrån, eller bara en viss sorts människor som jag i min förvirrade verklighetsuppfattning inbillar mig utgör denna mängd.

Människor är så dumma i huvudet så jag känner mig manad att köra en repris (jag är för lat för att skriva samma sak en gång till). LÄS:

Men. Jag är ju en förnuftsmänniska!

Att jag inte har förstått det förut. Det är ju fullkomligt logiskt och uppenbart när jag nu tänker efter.

Fråga: Vad gör jag dagarna i ända?

Svar: Tänker. Filosoferar, resonerar, analyserar. Försöker hitta samband, skapa teorier, försöker förstå och ta ner verkligheten på en så konkret och logisk nivå som möjligt.

Fråga: Hur ser jag på mina känsliga sidor?

Svar: Splittrade, svårbegripliga, förvirrade.

Fråga: Hur lätt har jag för att visa känslor och prata om hur jag mår?

Svar: Olätt som en oplätt.

Jaja, nu är jag väl lite påverkad av "stundens hetta" efter att ha varit hos neuropsykologen för näst sista gången. Jag kanske överdriver. Men ändå.

Jag har alltid sett mig själv som lite korkad, jag gör det fortfarande trots att jag samtidigt tycker att jag är klokare än normalt folk. Men eventuell korkighet kanske inte måste stå i motsats till att jag faktiskt i första hand använder mitt förnuft för att tolka min omvärld. Jag kanske inte måste briljera med att vara ett geni för att jag är en förnuftsmänniska.

Neuropsykologen påstår att jag är begåvad.

Jag berättar igen om de elaka rösterna i huvudet och tillåter mig (hon har ju betalt för att lyssna) att lägga ut en massa olika teorier om allt möjligt, bland annat om att jag kanske tar åt mig av elakheter för att jag behöver en enkel och tydlig världsbild att utgå ifrån då mina egna tankar om världen är så komplexa och ödmjuka att jag inte själv förstår dem. (Inte alls speciellt rigida alltså...)

Jag och mina teorier.

En förnuftsmänniska. Därför har jag så svårt att förlika mig med mina känsliga sidor; för att jag inte kan kontrollera och resonera med dem. Jag hatar dem och föraktar dem och ser mig själv förvandlas till en misogyn självförnekare för att jag inte kan acceptera och leva med det.

Känslorna som lever i mig.

Det är en del av mig jag inte alls förstår mig på. För att det inte finns något att förstå. Och jag vill ju så gärna förstå allt.

Jag antar att det är onormalt att vara tolerant.

Idag ska jag träffa min neuropsykolog. Sist fick jag bedöma personers beteenden i ett antal påhittade situationer. En kille som lade sig att vila bakom en fåtölj i en främlings hus, och en man som bad att få låna en kam av en okänd person i en hiss, bland annat. 

Neuropsykologen tyckte att jag var generös mot udda beteenden. Det är jag väl också, men det är ett medvetet drag. Jag vet mycket väl vad jag skall svara; han var konstig, hon var normal. Det har jag lärt mig. Men jag tycker egentligen inte att någonting är speciellt konstigt; min grundinställning är att allt har en logisk förklaring och att alla beteenden och beslut verkar rimliga för den berörda.

Jag vill inte döma, jag vill förstå. 

Sen tycker jag att jag har en tendens att känna lite samhörighet med människor som beter sig annorlunda. I hemlighet liksom.

Eller så är det bara så att jag är fast övertygad om att alla människor är lika mycket människor och att "botten i dig är också botten i andra", som Gunnar Ekelöf sa.

Jag antar att min fascination inför bråkiga elever som svor åt lärarna och i vansinnesutbrott skrapade händerna blodiga mot tegelväggarna i skolan, egentligen handlade om att de levde ut någonting som jag själv höll inom mig. (Det är väl allt som oftast så, för övrigt, att vi gärna ser upp till rebeller, hjältar och bråkstakar för att de gör det vi själva inte vågar.)

Jag kanske är mer tolerant än folk i allmänhet, jag vet inte. Negativ som jag är kan jag förstås vända det till ett handikapp; jag vågar inte kritisera andra människor eller ta avstånd från beteenden.

Jag tror nästan att jag är ovanligt tolerant, om det kommer sig av min uppfostran eller min analytiska/filosofiska läggning vet jag inte.

Men jag är inte så mycket bättre än alla andra. Jag är till exempel extremt svag inför andras tycke och smak och håller hellre tyst än säger något som andra kan säga emot.

Tro inte att jag är skrytsam för all del.