Om en kvinnokarl är en man som gillar att ragga på kvinnor, så borde väl en karlakarl vara... ?

Observerade en rolig sak borta på Eurostop (stort köpcenter utanför stan, där det alltid regnar). På väg ut från själva byggnaden (jag hade lämnat en jobbansökan i en butik, handlat två bakpotatisar samt låtit bli att shoppa filmer och skivor inne på coop) ligger det en märklig liten butik som av någon anledning inte gått i konkurs än. Lokalen ser mycket liten ut och de säljer tydligen väskor och nycklar och annat åt det hållet, om jag förstått det rätt av de förströdda blickar jag kastat dit på väg ut.

Hur som haver; i all hast på väg därifrån stannade jag till och tittade på de där ganska fula nyckelbanden som brukar gå att köpa på marknader och torg, exempelvis med texten "Söker ny kille" eller "I am a bitch". Och då fastnade blicken på två band med de lite mer alternativa trycken "jag gillar blyga pojkar" och "jag gillar tuffa tjejer". Okej, inget märkvärdigt kanske, men jag kunde inte låta bli att tänka "queert!" och önska att jag själv hade två sådana band att gå runt och stoltsera med. I fulaste rosa och ljusblått.

Förresten vore det kanske ingen dum idé att ha ett nyckelband, jag hade iallafall sluppit problemet med var jag ska ha mina nycklar så att inte jackfickorna trasas sönder.

Men det förstås; jag har ju redan ett med Bamse på.

Att må bra, liksom hela tiden, att vara sådär tillfreds, lita på sig själv och tycka om tillvaron, det måste vara lite som spaghetti och köttfärssås, tänker jag. Mmmmm... En stor tallrik med spaghetti och köttfärssås. Smakrikt, varmt, tryggt och näringsrikt. Så känns det nog tror jag.

Jag kanske måste acceptera hur det är. Det är väl så.

Är man en igelkott så kan man inte flyga, det hjälper inte hur mycket man flaxar eller tjurar.

Det där är också en konstig balansgång men jag tror att jag förstår var gränserna går. Det är olika för alla olika situationer. En del ska man inte acceptera, en del ska man kämpa emot, men en del måste man leva med. Det är nog svårt för alla att veta när och hur, och sen finns det kanske inga rätt eller fel.

Iallafall. Jag vill så gärna att min nästa blogg, om jag nu skaffar en nästa blogg, ska vara uttalad för alla jag litar på och tycker om. Men jag vill inte spela efter de snäva reglerna jag tror finns för att det ska bli bra.

Jag kan inte skriva om min vardag och vara en sådär positiv, lagom grubblande och oftast glad människa. Som de andra jag känner som har bloggar men inte vet om min.

Jag kan inte sprida kärlek, livslust och få folk att sucka av välbehag. Jag är en igelkott.

Den som läser här får veta saker om mig som jag överhuvudtaget inte visar upp ute i verkligheten. Det är inte ett komplement till mitt sociala jag, det är en hel värld, ett mörkt stormande hav, som vräker ut sig här till allmän beskådan.

Det kan få folk att ifrågasätta sin bild av mig, vilken kanske kan vara bra, men också skrämmande. Jag vill inte få den där respekten jag är rädd för; ett tveksamt avståndstagande - inte av förakt eller olust, utan av chock och osäkerhet över hur man bemöter någon som just avslöjat en djup hemlighet om sig själv.

Kanske blir det inte så, jag brukar vara bra på att överdriva. Det är ju inte heller så att jag enbart skriver om djupa, tunga saker, om existensen, om psykisk ohälsa och om ensamhet och alienation.

Men mellan ironiska modeinlägg, allldagliga vardagsrapporter och småroliga funderingar över hur saker ligger till, dyker de ju upp - bekännelserna. De förvirrade, oroliga, obegripliga och bittra bekännelserna ur min förvirrade hjärna.

De som inte känns helt bekväma att låta min pappa ellermin fyra år äldre kusin ta del av.

Ja, jag vet - de ligger ute på internet för vem som helst att läsa, och vill jag inte att folk ska veta något om mig borde jag helt enkelt hålla snattran. Men det är inte så enkelt. Jag har hållit snattran i hela mitt liv. Trots att jag faktiskt alltid har haft någon att prata med har det ändå känts som om jag aldrig riktigt kunnat få ur mig allt, och jag släppt tankarna fria på internet i flera år; mer eller mindre medveten om att alla kan se. Jag är en psykologisk exhibitionist; det duger inte för mig att bara skriva dagbok. Jag vill bli lite sedd också, någonstans.

Nåväl. Om jag skaffar en ny blogg är mitt mål att jag ska kunna ge adressen till folk jag känner. Utan att skämmas. Varken över hur egotrippat det är att blåsa upp sig på nätet, hur min sida ser ut rent designmässigt, hur privat jag skriver, hur patetiskt det kan tyckas, vad jag kallar mig, hur ofta jag skriver, vilka åsikter jag framför och så vidare.

Det kanske är det här jag behöver. Att komma ut som en riktig människa för alla jag känner. Att berätta att jag är en tänkande och kännande person, med en identitet som är känslig och viktig för mig. Att sluta vara rädd för vad andra tycker.

Det vore mod. Det vore nog mycket nyttigt för mig. Jag har anat det länge, att nästa steg måste vara att stå upp för mig själv.

Nu tänker jag ta bort den där fjantiga omröstningen jag haft uppe på sidan ett tag. Anledningen till att jag ställer en så egotrippad fråga är att jag har så grymt dålig koll på vad folk tänker/tycker om mig. Jag skulle egentligen vilja fråga mycket personligare och djupare saker men det är jag för feg för (uttrycket "gå som katten kring het gröt" säger ganska mycket om den här bloggen). Nu gav väl inte den här omröstningen en sådär alldeles glasklar bild av min sociala identitet, men det var lite kul ändå att kolla vad folk röstade.

20% av de 15 st som har röstat, anser att jag framförallt är cool.

Första gången jag fick höra att jag var cool var av några Stockholmare som är vänner till min familj (öh, familj =mamma och jag, men det kändes fel att säga "mammas vänner"). De lärde mig flera nya uttryck som användes flitigt däruppe, men just åsikten att jag skulle vara cool gjorde mig rätt förvirrad.

Jag, som var så tyst, inåtvänd, snäll och foglig, på vilket sätt skulle jag vara cool? 

Sedan dess har jag faktiskt fått höra det en hel del, och satt det i samband med folks idé om att jag går min egen väg. Det är det som är coolt. Plus det att jag verkar rätt avspänd och inte gör mig till.

13.3% vardera ligger på alternativen Lugn och Förvirrad. Jag kan bara hålla med. Lite märkligt tycker jag det är att folk fortfarande tycker att jag verkar lugn och cool när de läser min blogg (skillnaden mellan hur jag är bland folk och hur jag framstår här där jag vräker ur mig all inre kris jag kan uppbåda borde vara större än så). Men förvirrad, det förstår jag att folk tycker.

Sedan fortsätter det vara jämnt mellan negativ, söt, snäll, blyg, underviktig, onormal, snygg och dryg, med 6.7% på varje där.

Negativ finns det väl inte så mycket att säga om, det är jag extremt medveten om.

Söt tycker jag inte alls om att höra trots att jag är väldigt van vid det (förekommer oftare än cool). Jag och kusinen diskuterade detta med att bedömas utifrån utseende och ordet "söt". Det skulle kunna bli ett helt inlägg för sig, så jag nöjer mig med att konstatera att "söt" känns lite som något man drar till med när man vill ge en komplimang men inte har något att ge. Det känns också som ett ord som har en lite kränkande innebörd även om det ytterst sällan är så det menas. En söt person kan nämligen sällan vara speciellt intressant, rolig, eller värd att tas på allvar. Föreställ dig själv att alla lägger huvudet på sned varje gång du öppnar munnen.

Nej, det är inte så förstås, men känslan i ordet går inte att ta miste på. 

Snäll och blyg, tja, vad kan man säga? Snäll är ett svårdefinierat ord med tveksam betydelse. Är det dåligt eller bra att vara snäll? Jag tycker själv att jag är handikappande snäll, snällfeg liksom.

Sen undrar jag hur jag tänkte när jag skrev in underviktig och onormal som alternativ. Ganska omoget skulle jag säga.

Snygg är jag visst enligt någon, och lite märkligt nog har någon fått bilden av mig som dryg. Undrar om den personen tänkte dryg som i långsam, eller dryg som i överlägsen. På sätt och viss kan jag nog tänka mig att båda stämmer ganska bra egentligen.

Inte en kotte har fått bilden av mig som konstig (men onormal!), lat eller vild. Känns ganska bra faktiskt.

Föga förvånande ligger rösterna också på låga 0% på alternativet Glad och Positiv. Jag tror att det är så man ska vara, glad och positiv, men samtidigt måste man vara sig själv. Eftersom den balansgången är mig övermäktig försöker jag hålla mig till att vara mig själv, det är också lättare och känns bättre. Jag tror man kan leva med en ganska negativ livssyn utan att nödvändigtvis må dåligt och vara desillusionerad.

Sådan är jag alltså.

Återkommer med mer fakta om mig när bilden börjar klarna mer än så här.

Ämen lägg av nu!

Jag tänker skriva ett mycket argt och långt inlägg om detta senare då jag har tid och möjlighet; men när jag loggar in på hotmail vill jag inte mötas av "10-veckors-metoden" och bilder på normala tjejer som gått ner i vikt UTAN att det är till synes nödvändigt.

Fuck it! säger jag. Fan ta skiten. Överviktiga personer behöver banta. Normalformade personer behöver INTE banta, punkt slut kuk.

Det är så jävla tragiskt och äckligt så jag vill bara gå och gömma mig någonstans där jag kan ligga ostörd och vänta på att dö.

En gång på en pizzeria i bohuslän grät jag. Jag blir på ett muntert humör när jag tänker på det; för hela situationen är så absurd. Jag tror att detta har hänt, men jag kan förstås inte lova att det är riktigt sant, kanske drömde jag om det. Men minnet har en verklig och trovärdig känsla.

Om jag inte har helt fel befinner vi oss på Öckerö. Jag har aldrig sett något vackert på Öckerö: bara det gråa vädret, den gråa hamnen, de fula kvarter som ligger utskvätta bortanför samhället. Det hårda arbetet med båten innan det är dags att sjösätta henne.

Det är jag, min pappa, min tjocke lille farbror och någon eller några av mina kusiner, de händiga rejäla grabbarna. Vi sitter alltså på en pizzeria, och jag börjar gråta. Det här är några år sedan, men inte så många år att jag har anledning att brista i gråt helt plötsligt på offentlig plats.

Jag vet inte om det är något slags omvälvande beslutsångest som ruskar om mig där jag sitter med menyn i handen. Eller om det är kontrasten mellan dessa ordentliga och jordnära människor mot min osaliga, fåfänga stadssjäl, som fyller mig med skam och vånda. Eller om hormonerna i min till synes ändlösa pubertet spelar mig ett spratt.

Jag börjar lipa. Jag skrattar åt mig själv i förvåning, och jag gråter.

Sen kommer pizzorna och vi äter.

Jag fick förresten en plötslig lust att lägga ut den där bilden på Patrik där han ser ut som Idol-Kevin, fast lite fulare. På tal om lookalikear.

Hehe. Men jag låter bli, för husfridens skull.