Jag är så förbannat kitschig.

Jag förklarar för mamma att det antagligen är min ålder (det är min nya idé, att det finns ett antal stadier jag helt enkelt måste gå igenom även om jag tycker att de är pinsamma och obekväma).

Mamma tror dock att det snarare rör sig om min sexuella läggning.

Vilken är min läggning då, frågar jag nyfiket.

Tja... Famlar, svarar mamma.

Famlar i kitsch då, säger jag.

Min vän sa med en viss förundran i rösten att hon inte trodde att alla människor tänker. Ja, tänker, som i grubblar. Grubbla, undra, fundera, analysera.

Min vana trogen svarade jag varken med att hålla med eller säga emot, bara "mm". Jag har ingen om aning hur det är med den saken, och liksom Skalman ogillar jag att uttala mig om något jag inte vet.

Således förblir jag oftast tyst.

Min vän är å andra sidan inte den sortens person som min mor skulle kalla för en tänkare. Hon är vimsig, glättig och hennes mamma tycker om manikyr. Men min mor känner inte min vän och det gör jag. Jag känner henne men kan inte säga att hon precis känner mig; jag säger ju aldrig något.

Det här var flera år sedan. Jag undrar fortfarande om människor tänker; och isåfall på vad och hur ofta och varför. Jag vill inte döma någon på föhand, som min mor gör.

Vi vet så lite om varandra. 

Jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att någon annan kunde ta över uppgiften att sparka på mig. Så jag slapp göra det själv hela tiden. Det är en så skamstämplad uppgift, och det är så svårt att resa sig upp när man inte får nån hjälp från sig själv.

Jag anar att man alltid kan bli starkare av yttre omständigheter, men aldrig annat än svag av sina inre strider.

Jag måste erövra varje del av detta, det yttre, opåverkbara. Steg för steg.

Integrera det i mig själv, göra det till mig. Inte låta det göra mig till någon jag inte är, det är jag som styr och min uppgift är att vrida och vända på varje pusselbit tills jag får den att passa och kännas bekväm.

Så måste det vara. Det kommer att ta tid, men det gör ingenting. Jag vet ju vad som krävs av mig och att jag inte är helt fel ute.

Nu känns det bättre.

Jag får syn på hennes id-kort och då dör jag. Handstilen. Hon kan skriva, snyggt svängda bokstäver i perfekt vuxen skrivstil. Till skillnad från mina kantiga klottriga bokstäver.

Det är inte den egentliga skrivstilen som gör mig så illa till mods, i själva verket tycker jag om mitt slarviga sätt att skriva.

Det är bara nåt symboliskt. I detta ögonblick är de små bokstäverna något annat än bokstäver; de är en påminnelse om att det finns saker jag inte klarar av. Sådant som (iallafall enligt min världsbild) andra kan, men inte jag.

Och hon, som var som jag, som var min vän, som var på mina sida. Plötsligt är jag ensam igen, femton steg bakom alla andra. Socialt inkompetent, infantil, slarvig - och jag har missat allt som alla andra bara kan sådär utan vidare. Hon också, såklart. Vad trodde jag? Alla kan, men inte jag.

Det är mina mindervärdeskomplex. Små detaljer fick mig att falla långt långt ner i värdelöshetens hål. Speciellt i gymnasiet; från högstadiets självklara (självvalda?) ensamhet, hormoner, längtan och tristess - till gymnasiets krav på mognad, ansvar, ambition, social kompetens etc. Jag såg till mina fasa knappt ett år äldre elever som låg ljusår framför mig i mognad, intellekt, kunnighet, självkänsla, social kompetens och politisk medvetenhet. 

Så var det då. Nu har jag lärt mig att vara nöjd med det jag har - den jag är alltså. Man har sina begränsningar och det är inte så jävla mycket att göra åt det. Klyschor har ju som bekant en anledning till att de är uttjatade.

Du duger som du är. Jämför dig inte med andra. Alla är bra på olika saker - man kan inte kunna allt och så vidare.

Ibland är jag dock inte nöjd alls. Mot bättre vetande gräver jag ner mig i missnöje och sorg över allt jag inte är och aldrig kan bli. 

Det är mitt självförakt och min identitetskris.

Jag står framför spegeln och hånar mig själv och min kropp. Vad är jag, är jag inte mer än det här? Jag hatar det jag är.

Det är fel att försöka vara något man inte är, tänker jag, och vrider på kroppen, förnedrar mig själv. Spela då! Du kan ändå aldrig bli fri från det. Det här är jag. Är jag inte mer än det här, undrar jag.

Jag ligger i sängen och tänker på sättet jag ligger i sängen, så jag vrider på mig för att ligga på ett annat sätt. Vad är det för fel på att vara den man är? Jag behöver prata med någon, eller åtminstone gå ut en sväng, men jag ligger kvar och glor ut i mörkret. 

Sen är det bra, eller bättre. Dom säger att jag är mig själv, att det är ett av mina mest utmärkande drag; att jag alltid är mig själv. Jag undrar så vem dom menar att jag är då. Jag önskar att jag visste. Jag önskar att det inte fanns något problem, inget förakt i mig, ingen skam, inget äckel.

Det är bättre. Men det är inte bra. Jag är inte fri.

En till bild! Någonstans längre upp på den här bilden springer huvudpersonen sin bästa kompis till mötes. Var det tänkt. Det är bara det att det är så jävla svårt att rita nån som springer. Jag har säkert testat tio olika benrörelser, och alla ser helt störda ut. Bah. Vet inte riktigt hur jag ska göra, rätt som det är hittar jag väl den perfekta rörelsen. Det är bara att försöka igen och igen.

De två barnen här... Är inte klara, som ni ser. Det är lustigt hur svårt det är att undvika könsroller när man ritar för barn. Jag kom på mig själv med att skapa en aktiv pojke med bil i handen, medan flickan satt ihopkrupen och passivt tittade på. Hm, tänkte jag. Sen målade jag helt sonika dit flätor på den ena och lät den andra förvandlas till pojke. Bryta könsrollsmönster kan man ju alltid göra. Lite smått sådär. En liten detalj. Ett litet steg. En liten medveten tanke.

På Maxi säljer de "Flickkjolar". Det tycker jag är coolt och queert, för jag förutsätter att det då också måste finnas pojkkjolar någonstans.

Jag tror jag ska skaffa en pojkkjol när jag ser en.

En sak med det sociala som jag undrar över (socialt samspel är sedan en tid tillbaka ett av mina största filosofiska ämnen) är vad saker ska leda till.

Jag begriper kärlek; som jag ser och förstår det är det nåt slags topp av social kontakt - man kan prata om allt, göra allt och så är man dessutom fysisk utan några gränser. Inga gränser alltså, i princip.

Alla de andra sorterna av relationer som finns är däremot mycket luddigare i sina gränser. Hur fysisk är man till exempel med en vän, eller en familjemedlem? Det är förstås individuellt, men jag tycker att det är svårt att förstå sig på var den gränsen går. Och inte bara den fysiska gränsen, utan alla andra tänkbara gränser (vad och hur och om och när och varför man pratar, hur man kan bete sig, osv); det är till och med något jag är väldigt osäker på med människor jag känt hela livet, min mamma till exempel (och hon är en av de som står mig absolut närmast och känner mig mest).

Sen undrar jag alltid när jag möter nya människor vad det skall leda till. Är det meningen att det skall leda till någonting eller ska vi bara prata för pratandets skull? Var går den där gränsen mellan artighet och intresse?

Kommer vi att bli vänner, eller stanna vid bekanta alternativt "jo, jag känner henne... eller känner och känner, vi har pratat nån gång"?

Det går förstås att påverka själv, om man är intresserad av vidare kontakter. Men man föreslår ju inte en fika med någon man nyss träffat, så ibland vet man ju inte om man överhuvud taget kommer att ses igen.

Och hur vet man om man vill ses igen, skall det kännas, ska man känna av personkemin, intuitivt veta om den andra personen är intresserad?

Ja, var går gränsen mellan artighet och intresse? När passerar man gränsen mellan bekant och kompis? Mellan kompis och vän? Och vad är tillåtet i en vänrelation? Vad får man berätta? Hur mycket sig själv kan man vara? Får man röra vid varann? Och hur i helvete vet man ens vad man själv vill när man är så upptagen med att klura ut allt det andra?