När det kommer till jämställdhet så är könsroller en helig ko, verkar det som. Kvinnor är faktiskt kvinnor och män är män. Som att det skulle gå att skilja jämställdhet från könsroller sådär bara. Som att man kan få det ena men hoppa över det andra.

Ju närmare "kärnan" i könsrollerna man kommer desto mer hettar det till. Absolut, våldtäkter måste straffas hårdare. Jo visst, kvinnor ska tjäna lika bra som män. Ja, vi ska väl dela lite mer lika i hushållet... Hrm, jo, det är väl... hrm, okej att killar dansar balett, men...

"Man behöver ju inte bli extrem".

"Extrem" är man när man tex tar på sig en kjol fast man är kille.

Då är vi ute på farligt vatten. Då håller vi på att luckra upp de heliga, naturliga, gudomliga, oemotsägbara könsrollerna och det kan bara leda till elände.

Det får ju vara nån måtta, tycker folk. Var vi inte överens om att det fanns två kön? Ska vi leva i en kommunistdiktatur där alla har grå uniform och allting är förbjudet? För det är ju vad som händer när könsrollerna ifrågasätts.

Det finns liksom ingen anledning, resonerar man. Det finns ingen anledning att ifrågasätta könsroller som ju faktiskt har fungerat fint i alla dessa år. Ingen anledning alls. Det är bara "extremt".

Jag vet inte vad det är som gör folk så ängsliga, och varifrån de får sin övertygelse om att livet ska bli så grått och osexigt om könsrollerna "suddas ut".

Kanske är det så att folk lever kvar i en dröm om att mannen ska dra ut stolen och kvinnan ska tindra i sin aftonklänning. Eller så är folk så förälskade i sina fina könsroller att de känner sig sjukt svartsjuka när nån av motsatt kön är där och tallar på dem. Rör inte mina klackskor, då kanske jag verkar mindre kvinnlig själv! Kanske oroar sig kvinnor för att deras starka, tappra hjältemän ska bli försvagade och fega om de lär sig gråta. Och män är livrädda för att deras potens ska påverkas om inte deras kvinnor fortsätter plockar bort det naturvidriga håret i armhålan.

Jag vet inte.

Jag vet inte heller vad jag tror på, vill folk ha sina dumma jävla könsroller så varsegod och ta dem. Håll hårt i era attribut och var beredd att försvara er med knytnävar (om ni är män) och vassa klackar och hårda handväskor (om ni är kvinnor). Varsågod och lek, och tvinga in mig med om ni måste, det var väl det vi kom överens om. Ni vill ha era könsroller kvar, alla som protesterar ska malas ner till köttfärs och återskapas till era avbilder.

(Grattis, jag kan nästan skriva om mina egna åsikter utan att spela martyr eller ironisera. En vacker dag är jag så stark att jag kan hålla fast vid vad jag faktiskt tycker och känner. Jag längtar dit.)

Ibland är det för mycket kön i media, och jag tar åt mig som en jävla tvättsvamp, lika mycket som jag värjer mig mot komplimanger, lika bra suger jag åt mig allt som sätter min världsbild och självbild i gugning (på ett negatvit och obehaglgit sätt).

Som när det ska diskuteras om vad kvinnor vill ha och vad som är manligt och vad som är skönhet och hur vi uppnår jämställdhet och om det är ett bra mål eller dåligt och om vi är biologiska varelser eller logiska och hur vi vill knulla och vad vi tänder på och vad vi blir avtända av och hur vi vi vi fungerar.

Förut brukade jag alltid påminna mig, när jag var på väg att tänka ut ett svar, om att jag inte ska räkna in mig där, jag kan inte komma och påstå att jag som kvinna eller man tycker si eller så för det där är deras lek och jag är inte med i den. Jag har redan utkvalificerat mig själv. Man kan inte äta kakan och ha den kvar och jag är jävligt glad att slippa den där torra gamla kakan egentligen.

Men plötsligt fick jag en isande känsla av att jag visst är med i leken. Jag sitter mitt inne i deras gyttjekrig och ser på hur de kastar lerklumpar på varandra och jag ser hur de vill ha det, jag ser tendenser och mönster som eventuellt inte kan bortförklaras med samhällets indoktrinering. Men jag kan inte klättra ur pölen och smita därifrån heller, jag måste sitta och se på hur de hänger sig åt sina perversioner och river sönder min världsbild av jämlikhet som kan uppnås. Hit har jag kommit. Och trots att allt talar emot det så är jag fast där inne, jag räknas som en av dem och jag förväntas spela nån av de trista roller som finns kvar. Extremfeminist kan jag få vara, förbjud det och krossa det och trotsa naturens gång. Jag kan inte smita, jag får sitta i ett hörn och försöka försvara en utopi som folk skiter i, ha! - jämlikhet kommer bara leda till att vi slutar knulla, säger dom.

Men jag kanske överdriver. Varför har jag frivilligt gett mig ut på egna vägar och hamnat mitt i de värsta sexisternas lerbassäng, det finns andra platser att vara på som är både trevligare och mer sofistikerade. Finns det?

Det var så skönt att slippa det här ett tag, att se världen som en plats där alla får plats om än inte lika mycket.

Nu känns det mer som en maktkamp mellan det djuriska och det onaturliga. Hur kunde jag tro att jag skulle slippa undan? Att jag kunde ställa mig utanför och vända ryggen till och vissla så högt att jag inte hör vad de säger.

Nej, alla ska vara med i gyttjekriget. Inte minst jag. Släpp ut dina innersta fantasier: våldtäkt, förtryck och undergivelse, det är vad alla kvinnor vill ha.

Jag tror vartenda ord och äter lydigt av lerkakan, jag är en av dem.

Jag skulle ju visa min tankekarta ikväll. Den med hundrafem tendenser som jag satt och knåpade ihop på biblioteket istället för att plugga.

Det är inte så jävla hemskt att vara ärlig som jag tror. Dessutom vet folk mer än man anar. 

Jag ska vara ärlig snart, tror jag. Bäst så. 

I min framtidsvision finns det två alternativ:

Antingen kommer jag se tillbaka och tänka grejer om hur ung jag var, hur lite jag visste, att jag gjorde allting mycket svårare än det är och att det var synd att jag inte bara kunde acceptera vad jag är och bara vara.

Eller så kommer jag tänka tillbaka på hur ung jag var, hur svårt jag hade det, hur lite jag visste och att det var synd att jag inte vågade stå för den jag var fullt ut även om jag inte var säker.

Jag hejar på det senare alternativet. Det är ju som vi alla vet väldigt surt att erkänna att man hade fel. Så jag svartmålar den första framtidisvisionen av mig själv, klär den i löjliga kläder med hysterisk frisyr och sminkning, framställer den som en påstridig och självgod normativist så långt ifrån mitt jag det går.

Medan mitt framtida jag nummer två är rebellen, hjälten, sanningssägaren.

Såklart att jag är partisk, vad annat kan man vänta sig?

Det är bara att låta tiden ha sin gång och se vad jag kommer att säga eller tänka när jag en dag sitter där och ska förklara för någon osynlig person om hur fel allt blev när jag var ung och dum och ganska feg.

Om jag kommer vara häxan som klappar på huvudet och himlar med ögonen, eller den eftertänksamma, respektfulla, kloka, hjälpsamma, förstående osv osv osv i all evighet.

Vänta och se.

Jag byter namn till Dean, in between.

Det blir fulare än om det bara stod Dean, men det är ändå bättre. 

Jo, det är så himla bra, jag älskar ordkrumelurer som rim och ordvitsar etc. Och Dean, in between, det rimmar. Och det säger egentligen allt om mig. Jag skulle kunna sluta blogga nu och bara ha namnet kvar.

Vi har sett Lars idag, IRL. Han såg inte oss, nej, ingen ögonkontakt.

Det var i Göteborg och inne på Nordstan som hade en jättestor ful låtsasgran och var proppat med folk.

Vi stod längst bak bland alla människor på Idolområdet och gissade på att Lars skulle få flest applåder och skrik. Mycket riktigt.

Jag brölade lite för att hedra Lasses ankomst till scenen. Är inte helt van vid att vrida upp rösten till max och spela hysteriskt fan.

Sen gick vi därifrån och levde loppan i duggregnet. Var på en utställning med fotografen Graciela Iturbide. Bestämde träff med AnnaBäck. Suktade efter chokladbollar, som vi köpte på ett Coop och sedan återvände vi till gallerian för att hitta sitplats för vår fika. Det var svårt för nu var det ännu mera människor.

Det var Lars tur att stå på scenen igen när vi kom tillbaka, och efter det stod vi i en klunga med tjejfans som ville krama Lars och få hans namn skrivet med rosa tuschpenna i pannan. Då stod vi minsann bara två-tre meter ifrån. Funderade på att ge honom den sista chokladbollen men lät bli med tanke på den enorma kö som började bildas.

Sen träffade vi AnnaBäck och gick på promenad och diskuterade det eventuellt åtråvärda i kändissvett. Då sa Patrik "där går ju Lars" och pekade. Eftersom jag inte har någon syn på långt håll utan mina glasögon som jag valt att slarva bort så får jag väl lita på mina vänners utsagor.

Jo, det var ett litet gäng, enligt Patrik var det den nyligen utröstade Robin, en vakt och så Lars med gitarren på ryggen.

Jag vågade inte ropa hej. Ännu mindre springa fram och ropa hejsan, svejsan!

En annan gång, tänkte jag.

Sen skulle vi åka hem och det kändes som att det var mitt i natten. Det var svart ute och det kändes som man haft fullt ös hela dagen om inte längre. Inne i bussen halvsov jag och längtade efter te, tänkte att det är nog bara bums i säng när vi kommer hem, får vänta med teet till imorgon. Tills jag insåg att klockan var lite över fem på eftermiddagen. Helt absurt.

Vid hemkomst var klockan inte ens sju.

Patrik konstaterar det jag tänker; att Lars fanskara nästan uteslutande består av unga tjejer.

Alla utom du och jag, säger jag.

Ja, vi två robusta män, säger Patrik.

Jag går in i ett mer moget och lite snobbigt men avslappnat avgudande av Lars. Inga tjejfasoner. Man vill inte bli en i mängden.

Bara ibland kan man plocka fram den sidan. Som i en diskussion om kändissvett med AnnaBäck tillexempel.

Ps. AnnaBäck ska bli ständappkomiker, hon är roligast och bäst. Ds.

Jag vill gå till kyrkan och sjunga psalmer och lukta in stearinljus och stenväggar och lyssna på babbel ur bibeln och känna mig ren och fin inuti.

Det var så länge sen jag var i kyrkan, när jag skulle konfirmera mig vilket jag aldrig gjorde eftersom jag tyckte att utbildningen var aptråkig och konceptet luktade gammalt, då gick jag i kyrkan. Och då sa prästen att djur inte har någon själ, det är bara människor som har själ och kan komma till himlen och Gud och min kanin hade dött den dagen. Det var mitt fel att han dog, han fick feber och skakade och kissade och var jättesjuk och sen dog han.

Jag har dödat grodor också, jag fick grodor i en fiskskål en gång och jag minns inte men jag tror att de hade hoppat ut ur skålen, nej det var nog grodyngel förresten, mina riktiga grodor dog nog av svält.

Efter eller innan någon nyårsafton gick Toveh och jag till kyrkan, det var någon vän som skulle spela musik, men vi tog fel på dag eller nåt, det blev fel. Gotland är mycket vackert på vintern. Minnena är lite som en film eller ett museum med glasmontrar.

När farfar dog och när Nisse dog och när Barbro dog, då var jag i kyrkan. Eller inte när de dog, när de hade dött och skulle begravas eller spridas i vinden och sånt, då var jag där.

Jag hade sån feber när Barbro skulle begravas, det var den gången jag tappade rösten sen.

Man fattar ingenting när folk dör.  

Pslamer är det bästa jag vet att sjunga och spela. De är så vackra och behagliga och jag har fortfarande inte lärt mig att spela klassisk musik på piano, jag har gått två kurser i piano, en var i kanske fyra år, men ändå är jag nog mer självlärd. Jag kan fortfarande inte noter. Lite noter kan jag nu, c-noten har jag alltid kunnat och jag kan d och e nu också. Sen försvinner de in bland ränderna och blir svåra. 

Ibland spelar jag sånt jag kommer på själv men det försvinner alltid. Jag har spelat in litegrann på kasettband, i en melodisnutt hörs telefonen ringa i bakgrunden.

Förresten tycker jag inte om telefoner. Folk envisas att ringa när jag är upptagen. Ja, inte alltid. Men det händer.

Man måste anstränga sig i telefon. Det är nog det svåraste sättet att kommunicera, fast IRL är också svårt. När man kallar alla verkliga möten för IRL så vet man att man sitter för mycket vid internet.

Fast det blir konstigt när jag skriver också, jag lindar in mig och drar alltid upp filosofiska frågeställningar.

Jag tycker inte om att bli ställd mot väggen. Då får jag ett moln i huvudet och kan inte tänka.  

Ibland när man gör yrkestester och skriver att man kan jobba med människor så kommer präst som ett förslag.

Man måste tro på Gud då ju.

Jag tror inte på Gud och ännu mindre tror jag på min förmåga att vägleda när jag själv är så förvirrad och ombytlig.

Jag har alltid tyckt om religiösa mäniskor. I min värld är de humanistiska, tänkande, tillbakalutade människor som tål kritik och frågor. I min värld finns inga hatiska fundamentalister.

Slut om kyrkan. 

Livet är riktigt knivigt när det inte finns nån Gud som säger vad man ska göra. Det vore schysst om man trodde på Gud och hade en massa idéer för sig om rätt och fel och slapp gå runt och vara fri och lida kval.

Jag tror inte så mycket på Gud fast ibland gör jag det lite för skojs skull.

Tänk om man fick träffa Gud.

Det vore spektakulärt. På ett moln med varsin kopp te då. Det finns ju en del att klaga på. Saker som man tycker att Gud kunde ha rättat till efter alla dessa år. T.ex så undrar jag varför luftstrupen måste sitta så jävla nära matstrupen så man får vatten i fel strupe och börjar hosta hela tiden.

Men Gud har väl kanske gett upp lite med projektet Jorden. Det är ju fan itne lätt för Gud heller, verkligen inte! Vem ska säga till Gud vad som är bra och dåligt?

Fast ännu hellre skulle jag vilja träffa Freud. Jag skulle så gärna vilja veta vad han skulle säga om mitt psyke. Don't we all!

Tänk att ha en polare som Freud. Tänk att ringa honom på morgonen och bara:

- Hej Sigge! Vet du, inatt drömde jag blablablabla, vad tror du att det innebär?

Och då skulle han svara att dettyder på att jag har förträngda behov av blablabla och mitt undermedvetna vill säga mig blablabla.

Det vore spännande.

Jag tror att Freud var schysst, fast lite störd i huvudet. Lite som jag då. Vi två kunde vara det perfekta paret och driva varandra djupt in i vansinnets surrealistiska landskap.