Kärleken är fullständigt sönderpepprad av rätt och fel. Skotten kommer från alla håll. Ändå dör den inte, blodig och söndertrasad envisas den med att fortsätta ömsom plåga och ömsom fylla människor med livslust och energi.

Jaja. Min romantiska sida tittar fram. Den gör det ibland.

Men det jag hade tänkt klämma fram här är att det är märkligt att vi har satt upp regler för kärlek, och att dessa regler fortfarande sitter i trots allt.

Det finns kärlekar som inte räknas.

Och det finns kärlekar som målas på väggen trots att de inte är och är något annat.

För rätt ska vara rätt, för fan. Man skall hålla sig till reglerna.

Så här säger regelboken:

Man kan inte bli kär i nån man aldrig träffat IRL. Har man chattat i tre år och vet allt om varandras innersta tankar och känslor, så kan man inte vara kär.

Man kan inte heller bli kär i en idol. Det är ingen riktig kärlek.

Tycka om, ja okej, det kan vi gå med på. Men kärlek - nej.

Däremot kan man träffa en person i tre sekunder och bli störtkär.

DET räknas. Det är dessutom höjden av romantik. Det betyder liksom att man är menade för varandra (Gud har typ pekat ut det) och man måste gifta sig och bli lyckliga i alla dagar tills döden skiljer oss åt.

En annan grej som inte funkar är att vara kär i många samtidigt. I de fall det förekommer rör det sig om barnsliga fantasier som växer bort med åldern, eller nåt slags radikalrelationsanarkism, och då måste man vara indoktrinerad lesbisk radikalfeminist eller nåt slags skäggig fundamentalist från nån kvinnoförtryckarstat.

All kärlek som inte är baserad på verkliga möten är för övrigt barnslig kärlek. Och barnslig kärlek är en övning inför Äkta Kärlek. Om vi blundar och önskar hårt så är homosexualitet också en övning inför Äkta Kärlek.

Det är märkligt med kärleksregler. Huggna i sten. Århundraden av tradition kan inte ha fel. Gud har sagt, jävligt mycket har Gud sagt men någon måste bestämma vad som ska räknas.

Förnuftet, jag tror det kallas så, babblar på om vad som är hälsosamt och inte, medan benen går av sig själva och hjärtat går boxningsmatch - knock out, ett två tre, förnuftet är uträknat.

Förnuftet snackar skit. Förnuftet har lyssnat för mycket på andra - vem det nu är.

Kärleken är mycket.

Endorfiner och grejer, jag har inte läst så mycket om den biologiska processen bakom, men knas är det. Ännu mera knas att tro att dumma, bångstyriga känslor kan anpassa sig till det civiliserade samhället - nej, jag menar - att det skulle vara meningen.

För det går, absolut, att anpassa sig. Som att packa ner allt sitt inre geggamojs i en för liten resväska, pressa på, dra i dragkedjan, ggnnnghh! - sådär, nu ligger ni still. Hoppas inte dragkedjan pajar nu så att en massa skit sticker ut, det blir så pinsamt inför alla andra som står på perrongen och väntar på ett tåg som aldrig kommer.

Jag vill inte ha kärleken.

Hej då, flyg iväg som en luftballong, kom inte hit, jag har nog med mitt! Att hålla tankarna i styr, att få mig själv att gå ihop.

Hej då, kasta sig ner för berget, hej då, hoppa på tåget, resa långt bort, försvinna. Kommer den ifatt mig ändå?

Kärlek är galenskap. Kärlek är en sjukdom.

Skjut den.

Söta, rara Lars Erik Ludvig Eriksson kommer tyvärr inte att pryda TV-rutan mer. Men jag gråter inte över det. Troligtvis kommer han dyka upp någonannanstans istället.

I forsättningen kommer jag som vanligt att kolla på dubbelavsnitt av Simpsons runt åtta-tiden istället för Idol.

Däremot kommer det att hållas någon slags Loser 2008-turné i några svenska städer, och som jag har fattat det kommer Lars vara en av dessa losers.

Femtonde november i Göteborg.

Kan man fatta att det var precis det datum vi redan hade bokat in att åka till Göteborg?

Det måste vara ett ödets nyck. Typ att det är meningen att jag ska träffa Lars och vi ska bli blixtkära och grejer.

Himla bra planerat, tycker jag.

Kuriosa: Videon är uppladdad av Di Leva-nörden Lyckoljus på Youtube (Nej, det är inte samma person som Bob).

Bloggagratis.se är värsta trashstället. Fuck it.

Varje gång jag går in på sidan för att logga in kan jag se de senast skrivna inläggen, och jag har inte gjort någon djup forskning... Men ibland klickar jag på nån länk. Och jag lovar er, säkert hälften av alla tråkiga bloggar jag klickat mig in på drivs och skrivs av anorektiker.

Nej, jag tar väl i, men det jag menar är att det är snuskigt många tjejer med halvnakenspinkiga bilder på sig själva, röstningsfrågor som "vad är din drömvikt?" och inlägg efter inlägg som handlar om att de måste gå ner i vikt.

Jag skojar inte. Men man kan verkligen seriöst tro att det är en och samma tjej som startat upp typ hundra bloggar om sin omotiverade bantning.

Lägg av med det!

DU BEHÖVER INTE BANTA.

FOR GODS FUCKING SAKE.

Skriv om din vardag istället och gläds åt det som är najs i livet istället för att hoppa rakt in i nedåtkarusellen och mala sönder dig själv till köttfärs.

Alla människor är värda något bättre än att fucking banta.

Jag tänkte så här att om man skaffar ett gymkort så måste man ju arsla sig iväg och utnyttja de surt förvärvade pengarna man kastat bort så de inte hamnar i sjön. Om ni förstår.

Det är väl en god ursäkt för att göra något så snobbigt, löjligt och onaturligt som att gymma. På gym alltså. Styrketräningsgym då. Usch ja.

Men så är det ju det här med att det aldrig känns helt enkelt att dyka upp bland en massa muskelmonster och tro att man ska få plats bland biffarna för att själv lyfta några enkilos-hantlar.

Så det finurliga vore ju om man hade en god vän som kunde hänga med en och göra livet lite enklare. Så att man är två.

Vore det inte bra?

För övrigt gillar jag mysiga hemmakvällar, skogspromenader, god mat, bra musik och jag har dålig ekonomi och ingen akademisk utbildning men jag är snäll, så hör av er! Jag väntar vid min stockeld!

Mvh, Dean.

Idol-Lars är singel! Och så himla gullig är han. Jag tycker att vi två ska ingå partnerskap. Hoppas du läser det här, Lasse! Puss, puss, puss!

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Jag har en ny kärlek.

Jag som alltid har varit starkt emot det stereotypa, trångsynta, plastiga, själlösa programmet Idol; jag har till och med skrivit en visa om Idol där jag liknar det vid en fabrik som kör över alla som inte håller det mossiga popmåttet i stil, utseende och sångröst.

Ja, jag avskyr Idol och vägrar att titta på det, jag tycker det är lika äckligt att sitta och skratta åt "dåliga" och "pinsamma" uppträden i början, som att besudla sin smak med det tillrättalagda, opersonliga och likformiga resultatet av denna karaoketävling.

Men nu. Nu har jag mött mannen som smälter mitt hjärta. Jag är kär i Lars Eriksson från Idol.

Han har inte bara plockat fram den gamla urtöntiga slagdängan Det Börjar Verka Kärlek, Banne Mig, som jag fullkomligt älskar (det är sant, jag minns fortfarande starkt hur jag som liten satt i farmors vardagsrum och var helt betagen av låten som spelades på radio).

Han ger dessutom Idol en sur karamell att suga på med sitt uppseendeväckande framträdande i urgullig ful-utstyrsel och med underbart konstig accent. Och han ser bra ut. Det verkar också som att han valt ut det bästa ur det annars ganska tråkiga utbudet av poplåtar ("Money, Money, Money", "One", "Politik", "Everybody Hurts"). Och han envisas med att sjunga udda, stundtals falskt. Jag fattar inte att han kommit så här långt, men det är ju för all del ett underhållningsprogram. (Kanske är det rent av en konspiration?)

Jag har inte följt Idol den här gången heller, bara fått se Lars på youtube. Nu funderar jag på att börja följa.

Kanske ser ni mig sitta i publiken med en banderoll med en massa hjärtan på. "I love Lasse!"

Det här är min Darin.

Kan vi enas om att en majoritet av alla tjejer har ungefär samma intressen och känslor? Kan vi en gång för alla komma överens om att de flesta killar har ett liknande sätt se på tillvaron?

Jag tvivlar.

Enligt Platon finns det en idévärld som innehåller mallar till allt levande och dött på jorden. I idévärlden finns en enda fullständig version av allting, och jag antar att det är därifrån vi hämtar vår kunskap om hur olika sorters människor fungerar och ser ut.

Varför skulle vi annars utgår ifrån att "majoriteten" av alla tjejer eller killar är och gör på ett visst förutbestämt sätt? Med vissa undantag.

Undagtaget bekräftar regeln, heter det, som nån slags mycket tvivelaktig ursäkt för att fortsätta utgå från stereotyper som inte stämmer.

Jag snubblade nyss in på en sida med tema sex och samlevnad, typ. Jag hittade där en lista över passande presenter för "henne" och "honom". Listan var i mitt tycke skrattretande könsrollsfixerad (mina kommentarer inom parentes):

För henne:

Blommor, smycken, sexiga underkläder, choklad, bjud på middag hemma (eftersom killar aldrig lagar mat utom vid extremt speciella tillfällen), sexleksaker och (håll i hatten) ett varmt bad med aromaolja och rosenblad samt tända ljus och lugn musik i bakgrunden.

Ovanstående går ju självklart inte att ge till en kille, därför fanns det en omvänd lista för tjejen som vill ge sin kille en present (jag kan inte låta bli att få en känsla av att listorna är skapade främst för heterosexuella par):

För honom
Aftershave, sexiga kalsonger, prenumeration på tidning, märkesklocka (alla män vill väl utstråla pengar och makt), öl- eller whiskeyglas (vilken tur att det finns specifikt manliga drycker!), dvd-filmer och fotbollsbiljetter.

Javisst, man kan se bortom det här och strunta i småfåniga listor. Man kan välja att inte ta det så seriöst och tänka att "det där stämmer kanske på andra men inte på mig" och så är det inte mer med det.

Men frågan är varför dessa listor och andra könsbefästande företeelser över huvud taget ska finnas? Vad har "Till Henne" och "Till Honom"-kategorierna egentligen för existensberättigande? Varför inte en "Tips på presenter till din partner"-lista oavsett kön?

Hur kul är det att ständigt bli bemött som ett undantag när man vet att världen är proppfull av tjejer och killar som inte följer könsmönstret?

Varför måste hundratusentals människor, en och en, skratta bort problemet och tänka att just de inte stämmer in på normen? När vi vet att de allra flesta en eller många gånger har stött på löjliga klyschor utan verklighetsanknytning.

Det rör ju sig inte om en minoritet.

Jag stör mig på när människor stolt konstaterar att just de inte passar in i mallen (främst tjejer, eftersom det är lite fult med "kvinnliga" egenskaper). Som om alla andra gjorde det. Som om 99% av alla tjejer satte sexiga underkläder och romantiska skumbad högst på önskelistan.

Hade det varit fallet så hade det varit verkligt svårt att avvika. Att man tillhör en väldigt liten minoritet är inget man stolt berättar för allt och alla.

Nej, sanningen är ju att människor, med eller utan kön, är individer med olika intressen. Det går inte att lista egenskaper hos en viss grupp, lika lite som man skulle säga att alla jugoslaver gemensamt och unisont önskar sig en märkesklocka i present kan man säga det om alla pojkvänner.

Hallå där ute! Ni är inga undantag! Vi är inte undantag från regeln, vi är regeln, mångfacetterade och olika och unika och konstiga och färgsprakande och spretiga och särpräglade.

Är det inte dags att vi ifrågasätter tramslistorna som försöker inbilla oss att det finns någon slags majoritet som föredrar en viss livsstil?

Är det inte sunt om vi reagerar och gör uppror mot en lögn?

För mer djupdykning i individnivå och avproblematiserande:
http://jobjorn.se/2008/10/att-dra-alla-over-en-kam/