Det är svårt att begripa sig på hur man är, tycker jag. För mig finns det bara svart eller vitt, jag är extremt kategorisk. Det är väldigt störande. Detta dualistiska synsätt ger mig problem med att begripa att två motsatta delar av mig kan finnas i en och samma kropp. Om jag tycker om att vara ensam och isolera mig, så kan jag väl inte rimligtvis tycka om att vara social och hitta på saker OCKSÅ? Om jag är negativ och cynisk, vem är det då som är naiv och glättig? En ond ande som tar min kropp i besittning ibland?

Nej, jag får inte ihop mig alls. Det enklaste är att helt sonika förutsätta att jag är flera personer som samsas om samma kropp. Och som strävar och drar allt vad de kan åt varsitt håll och vägrar samsas.

Jag blev frälst på SingStar igår. För några minuter mådde jag precis så där väldigt bra som jag kan göra när jag umgås med en person och vågar leva ut mig. Det händer inte så ofta. Oftast har jag mig under kontroll och flyter med och spelar med. Det är roligt att sjunga. Extra roligt när jag kan ta lägre toner än min kompis och dessutom inbillar mig att jag är så jävla tonsäker och har rytmen i blodet. 

Idag ska jag köpa ett hårspray. Min frisyr ser ut som ett fatalt misslyckande och gör mig deprimerad.

Och ja, jag är ytlig OCH djup, hur fan det nu är möjligt. 

En konstig grej med det sociala. Tänk om det inte alls har blivit lättare på sistone? Det kanske har blivit svårare?

Jag grundar denna teori på att jag misstänker att jag försöker nå fram till och intressera mig för människor på ett helt annat sätt nu än förr. Jag anstränger mig, eftersom jag har insett att det inte är varken omöjligt eller meningslöst, det kan faktiskt finnas något att vinna på att öppna sig för andra människor och hitta likheter istället för avvikelser. Och i och med detta försök att faktiskt på riktigt fördjupa de relationer jag har, blir det sociala livet förstås både farligare och mer spännande. Och - icke att förglömma - mer givande. Men svårare såklart; en balansgång jag undvikit fram tills nu, en ambition vars metoder jag inte känner mig säker på. 

Och så är det målet - att det inte finns något mål. Inget specifikt att sträva efter. Man kan komma ut, men vart kommer man sen? Bort? Hem?

Synnerligen intressant. 

Ju mer man kommer underfund med om sig själv... desto mer... bitarna faller på plats. Saker stämmer.

Jag har alltid kämpat för att bygga en identitet som är helt oberoende av andra människor. Jag har kryssat mellan alla sorters grupptillhörighet, och spjärnat emot när jag märker att mina personlighetsdrag smälter ihop med någon annans. Integriteten är viktig. Men så viktig? Är den verkligen så viktig?

Det är väl i mötet med andra människor som man förändras och utvecklas. Och det måste jag väl också anse vara en bra företeelse - något som känns stabilt, trovärdigt och konstruktivt i min världsbild.

En tidigare känsla av skam varje gång jag ägnat mig åt något som många andra också sysslar med, en känsla av att smita ifrån min plikt att söka sanningen varje gång jag fallit för något mer konventionellt och enkelt. Det måste vara äkta. Det måste vara bara jag, outspätt koncentrat av jag.

Verkar inte bättre än att jag gett upp sökandet efter ett fullkomligt opåverkat och äkta jag, och istället börjat leta sätt att faktiskt leva i denna verkliga och lätt triviala världen istället för Platons idévärld.

Kön är konstigt. Jag vet att alla inte tänker på det och definititvt inte så mycket som jag gör, men jag tänker på kön för det mesta. Eller på allt som har med kön att göra. Kläderna och känslorna och beteendet och inte minst spelet och sexet och kroppen och rösten och tankarna och andras syn på en etc etc etc.

Ibland halkar jag ur gråskalan; eller, den är svår att hålla sig kvar på, nästan omöjlig. Men ibland snubblar jag även mentalt ur min bana och snuddar vid något biologiskt, eller inlärt - jag vet inte. Omhändertagandet. Offrandet. Ta min kropp då. Varsågod pojkar, ta det ni vill ha.

Det är makt och maktlöshet. Potential, penisavund, moderlighet och masochism.

Jag kan väl också spela om jag vill. Jag har en kropp att spela med. Den är till och med ganska snygg. Jag skulle kanske kunna vara någon annan. Bejaka, istället för att förneka.

Jag skulle kunna ge mig till vem som helst. Jag skulle kunna ta, om jag visste hur man tar eller vad jag vill ha. Varför måste jag alltid vara den som ger. Hur skulle det annars gå till? Varför känner jag ett ansvar att vara kvinna. Hur skulle det annars gå till? Varför är jag inte fri från rollerna. Hur skulle det annars gå till? Varför måste jag vara en hora eller en madonna, att vara eller inte vara, att spela eller inte spela, ge eller ta.

Jag får inget grepp om vad man ska säga till vem. Hur mycket man ska berätta, och hur, och varför.

Var går gränsen mellan privatliv och ickeprivat, intressant eller motbjudande - vilka ska man släppa in där och hur långt och varför och varför inte?

Kanske är det därför jag gillar att blogga. Att bara skriva rakt ut, vad som helst, till vem som helst. Jag vet att det blir fel; att jag inte tänker på att den och den kan läsa och få en helt ny bild av mig eller bli förvirrad. Men det gör inte så mycket, man måste våga lite. När man kan.

Nej men skärpning nu. För fan.

Jag har gått från alien till människa. Från onormal till i princip normal. De senaste åren. Eller hur det blir. Jag har accepterat att jag är mänsklig till min natur, och som sådan dömd att göra misstag och klumpigheter. Låta mina känslor styra - och de är verkligen inte intelligenta, känslorna. Men det gör livet lite mer intressant och oförutsägbart.

Så vad hjälper det att jag säger åt mig själv att skärpa mig? Jag är väl medveten om kryphål i det mänskliga psyket. Alla förhastade slutsatser och mindre genomtänkta beslut. Puckon. Men vad är det för nytta med att kunna genomskåda allt när det ändå i slutändan är känslorna som styr. De går inte att argumentera emot. Djurhjärnan, som min psykolog säger. KBT-aren. KBT, pyttsan.

Intellekt och djur. Det är en intressant kombination, och man längtar ju inte efter en värld utan känslor. Trots vissa problem som följer.

Alla kontraster gör livet intressant.

Skärpa mig? Jo, men jag vet inte hur. Att ersätta en tanke med en annan, säger KBT-aren. Vilken? Man väljer den som ligger nära till hands, man väljer den som ger mest nöje. Den byter ogärna ut sig mot andra, mindre lockande tankar.

Jag skriver en lista över vem jag vill vara. Jag försöker räkna ut hur jag kan leva. Men det är inte lätt att räkna. Djur räknar inte bra. 

Något måste hända. Jag måste veta vad. Vad jag vill. 

Man känner att blir lite skeptiskt till idén med arbete när man själv är pank men har personliga och stimulerande sysslor, medan ens sambo har gott om pengar men betalar med att slita ut sig fullständigt på sitt skittråkiga evighetsjobb.

Och hans jobb är det som räknas.

Jag vet inte vad jag ska räkna mig som; jag har ett par sysslesättningar som då och då genererar några lappar men jag skulle inte klara mig en halv månad på mina inkomster. Jag sitter hemma jämt, ja nästan iallafall. Jag är en sån där person som har - gud förbjude - roliga jobb. Och som snyltar på andra (i detta fall min sambo).

De som vet om att jag illustrerar en bok är stolta och glada och använder till och med ord som "karriär". Men det räknas ändå inte. Det är inget riktigt jobb. Det ger inga inkomster att snacka om.

Ska det vara så?

Måste man välja mellan att vara en "snyltare" eller att ge sig in i ekorrhjulet och dö av tristess rent själsligt långt innan man dör fysiskt?

Jag är inte så jävla bra på att må bra, men när jag väl gör det är det alltid på fel sätt.

Idag mår jag bra på fel sätt.

"Män och kvinnor befinner sig vid en historiskt läglig tidpunkt där de håller nyckeln till varandras befrielse i sina händer"

- Susan Faludi.

Det är surt att inse att man måste ställa sig på antifeministernas sida ibland. Men det kan inte hjälpas.

Samtidigt är det svårt att kritisera feminismen, när den består av så otroligt många undergruppen och tolkas och utövas på så många olika sätt. Jag vänder ju mig absolut inte mot hela rörelsen av feminister; jag är övertygad att inte så många skulle säga emot min idé om jämställdhet. Men jag vet inte om min tolkning är helt felaktig, kanske en förvriden mediebild, eller om feminismen genomgår något slags splittrande identitetskris (precis som jag i frågan) som leder in på villovägar.

Det gör förstås inte saken lättare att feminister alltid anklagats för att bara bry sig om kvinnors bästa och vara ute efter att skapa ett matriarkat. Vissa anser att samhället har blivit (alternativt alltid har varit) ett kvinnovälde - det anser inte jag.

Däremot tror jag att det är viktigt att så många män som möjligt inkluderas i jämställdhetsdebatten; delar med sig av sitt perspektiv och sina erfarenheter; för att vi ska komma vidare.

Jag läste någonstans en rapport om att anledningen till att kvinnor oftare får vårdnaden om barnen i tvister är att de från början tagit ansvaret och därför ses som mest pålitliga och trygga. Arga män invänder att forskningen är vinklad (forskning ska absolut inte vara vinklad, det är en grundförutsättning att den är objektivt utförd för att bli trovärdig, och jag hoppas och tror att den också är det) eller att mammorna förvrägrat papporna möjligheten att ta del av sina barns uppväxt.

Jag tycker inte alls att det senare påståendet låter otroligt; kan män pga patriarkala strukturer och uppfostran omedvetet ösa över ansvar och hushållsarbete på sina fruar/flickvänner etc samtidigt som de tror sig vara snälla jämställda män, måste ju motsatsen också finnas.

Alltså: kvinnor som lärt sig att män tjänar bättre och att kvinnor är biologiskt lämpade till att sköta barn, och omedvetet har detta i bakhuvudet när de övertygar sig själva och sina män om vem som ska göra vad.

Jag tror på strukturer i samhället, inlärda könsroller och fördomar som skapar problem i strävan efter jämställdhet och frihet.

Jag tror på att kvinnors situation är svår i många fall, men det gör mer skada än nytta att ignorera mäns situation och erfarenheter; det ger antifeministerna en hel flod vatten på sin kvarn.

Man kan invända att det inte skall vara feministernas ansvar att hjälpa män; men det är en förenklad och kortsiktig idé. När mängder med män börjar skapa konspirationsteorier och liksom feministerna vågar bli arga och säga ifrån, finns det ett viktigt frö där. De flesta av dessa män, så vitt jag förstått, är egentligen ute efter ungefär samma sak som feminister: jämställdhet och rättvisa, att slippa bli dömd på förhand på grund av sitt kön.

Här borde vi slå våra påsar ihop och kämpa tillsammans, lära av varandra och börja visa ömsesidig respekt. Här borde vi öppna upp och låta arga män komma in, så att vi tillsammans kan sparka uppåt, och inte kriga mot varandra.

Jag har aldrig förstått de som kallar sig feminister, men inte har problem med omvänd sexism. Jag skrattar inte åt skämt som syftar på att män är korkade, djuriska och motbjudande. Inte bara av sympati med män, även om det också är en stark anledning att ta avstånd från sådant.

Men jag ser det också som ett väldigt improduktivt fenomen; hur kan vi förvänta oss att bli väl behandlade av människor som vi förutsätter inte har några känslor och som skall tåla skämt som vi själva skulle ta illa upp av?

Jag hoppas att feminismen som ideologi och rörelse nu är beredd att på allvar våga sträva efter målet; jämlikhet och jämställdhet för alla kön.

Vi får inte fastna i bitterhet över sakernas tillstånd och felaktigt utse män som individer till syndabockar för allt som sker. Vi har alla ett ansvar att förändra samhället, oavsett vilket kön vi har. Och förändringen kan bara ske när båda partner är med på den, annars kommer det slå tillbaka på oss.