Kvinnor vill ha män med skäggstubb
Renrakade små pojkansikten är inget för oss kvinnor. Detta visar en ny undersökning. Oavsett om kvinnor letar efter en livspartner eller efter en kortare affär, vill de helst ha män med skäggstubb. Detta eftersom dessa män ansågs mognare, mer dominanta och attraktiva än renrakade män, visar en ny undersökning.
Forskare menar att det kan bero på att män med skäggstubb anses "lagom" manliga. De är inte för "gubbiga" som helskägg kan associera till samtidigt som de inte ser ut som småpojkar i ansiktet.

Det är universietet i Northumbria som gjort en studie där kvinnor mellan i 18 och 44 år exponerades för bilder på män med olika mycket hårväxt i ansiktet. En del bilder föreställade män med helskägg, andra bar skäggstubb och så var det de som var helt renrakade.

De minst attraktiva männen var de med helskägg och helt renrakade män var de som var minst maskulina, skriver The Telegraph.

Källa: Expressen

Denna text mötte mig häromdagen när jag loggade in på hotmail.

Jag känner en sån oerhörd takcsamhet och lättnad varje gång jag läser en undersökning på temat "Nu är det bevisat".

Tack vare denna oumbärliga livsviktiga forskning kan jag nu som fittfödd person få insikt i vad jag tänder på!

Åh, som jag tvivlat, som jag famlat i blindo, som jag längtat efter ett svar, och nu finns det här hos mig:

Jag tänder såklart på mogna, dominanta män med skäggstubb!

Ha, jag som trott mig gilla pojkaktiga, androgyna unga killar med inget skägg alls, så fel man kan ha!

Vilken tur att jag råkade snubbla över den här undersökningen, det hade ju kunnat bli pinsamt annars.

Skämtåsido. Med den här sortens undersökningar är det ungefär som med modellerna i H&M-reklamen, sexistiska skämt och annat som man helt enkelt ska strunta i.

Nej, man ska inte bli upprörd. Slå sig till ro och slappna av, ta lite soma som i Du sköna nya värld, och gör för i helvete inte uppror!

Det är töntigt att bli upprörd. Det är mesigt, överkänsligt, för att inte säga Kvinnligt!

Herregud, hur svårt kan det vara att bara låta bli att bry sig? Förväntningar och könsroller, det är bara konspirationsteorier från rastlösa människor med för mycket testosteron (läs: feminister, bevare oss väl).

Å ena sidan ska man inte bry sig utan bara vara sig själv (världshistoriens klyschigaste uttryck, slakta det nu!) och å andra sidan har vi ju faktiskt biologiska krusiduller i hjärnan som redan för tusentals år sen bestämde sig för att fungera exakt likadant i alla människors hjärnor punkt slut.

Ja, jag blir upprörd. Och jag kämpar mot de röster i mitt huvud som försöker intala mig att det är patetiskt och larvigt att bli sur för en sådan sak. De där rösterna är som hämtade från någon i den verkliga världen, någon som skriver ett debattinlägg i aftonbladet nån gång och tycker att jämlikhet är det löjligaste som finns och att det är bevisat att alla med en livmoder är galna i att shoppa spetsunderkläder och det är inte mer med det, därför ser världen ut som den gör, enkel logik!

Man ska väl skratta. Ha. ha. Det är roligt med folk som har konstiga åsikter. Som Hitler till exempel. Hitler och hans koncentrationsläger, Hitler och hans andra världskrig, haha, inte alls värt att ta på allvar. Det är för sjukt. Bara skratta bort det.

Det värsta är att jag känner mig så utlämnad. Det må finnas hundratusentals queerpersoner och jämlikhetskämpar i världen men här sitter jag och tror inte ens på vad mina känslor säger, för jag är ju ändå bara en liten minoritet, en förvirrad tonåring, en politiskt korrekt vänsterfjolla, varför skulle mina flummiga åsikter vara rätt?

Varför inte ge med sig, jag kanske bara ljuger för mig själv, som hetero borde jag ju faktiskt tycka att just skäggstubb och dominans är det mest åtråvärda, i en naturlig dualistisk kombination javisst är det så, jag ska sälja min själ, här, ta den, ni kan få den gratis förresten. Jag är ändå trött på skiten.

Så känner jag, varje gång jag möts av detta. Ja, när jag hade sett Miss Secret Agent hade jag ångest hela kvällen, varje gång jag ser en reklam för raka benen-produkter måste jag fråga Bob om han verkligen tycker att mina ben är okej trots att de är så vidriga, jag skäms för att jag tvingar min pojkvän stå ut med min okvinnlighet, jag skäms ibland när jag går på stan med bara ben, jag skäms när jag sträcker ut armarna för att jag har tofsar i armhålorna, jag skäms när jag ska träffa nån jag inte känner så väl och jag har keps och sport-bh under tröjan, jag skäms skäms skäms och det är fullständigt mitt problem och ingen reklammakare i världen kan ta ansvar för att jag är en fjant med dålig självkänsla som tar åt mig så fort man trampar med stålpjäxor på mina redan krossade ömma tår.

Självklart ska vi fortsätta sälja tidningar genom att ha vackra människor på omslagen, det vore fullständigt idiotiskt att förneka att alla med pung mest vill knulla hela tiden och det med vackra undergivna kvinnor, alla vet att kvinnor trivs finfint med att pyssla och göra fint i hemmet, på sin egen kropp, på sina ungars kropp, i trädgråden, i källaren, på jobbet, på bussen, i bilen, i affären, i rövhålet och in absurdum, ja!

Och; det är bevisat att alla människor är lika och att män och kvinnor är olika när det gäller sex och samlevnad. Vi har sett det i den roliga tv-serien på femman, vi har sett det i tidningen som ligger slängd på tågsätet, vi har sett det i reklamen för Databolaget och Sminkföretaget, vi har sett det i leksaksaffären, vi har sett det hos varandra, vi har sett det i histoien och i framtiden och i varenda jävla vrå man letar i.

Det är så jävla överbevisat att man börjar tvivla.

Idag har jag sannerligen fyndat på Myrorna!

Och så har jag klippt mig också, det kostade 330 kr för drop-in och jag visste inte alls hur jag skulle ha det. Så när jag slog mig ner i stolen kände jag mig arg och otålig. Men damen med saxen fixade och trixade och rev och naggade ganska bra tyckte jag ändå.

Efter ett tag kände jag mig ganska nöjd med spegelbilden, måhända en liten skit, men inte fullt lika ful som innan. Men såklart var hon inte klar, det skulle klippas bort små hårstrån här och där och dessutom kletas in vax och hårspray.
Så när jag gick därifrån såg jag som alltid ut som en tant i håret. Men för all del. Jag tror det blir bra, iallafall kul för stunden att slippa långt hår.

Sen tänkte jag mig att jag skulle på Myrorna och se om de möjligtvis hade några glasburkar, sådana som man kan fylla med havregryn, linser eller något annat bra.

Och det hade de minsann. Jag hade varit nöjd och glad om jag kommit därifrån bara med två burkar, men på mindre än fem minuter hade jag fyllt nävarna med oumbärliga saker.

Det var tre väldigt fina djupa tallrikar, en liten plastburk som man blandar mjöl och mjölk i, och sist men inte minst Hos läkaren: Svar på sexualfrågor, en sliten bok från 1944, utgiven av RFSU! Slå det, den som kan.

Jag måste få bjuda på en av bokens alla frågor och funderingar. Här står till exempel om olika "lägen under samlaget", det vi idag kallar sexställningar.

"- Kan kvinnan också ligga på mannen?" Tyvärr är det här trasigt i boken, men jag försöker urtyda det som står lite längre ner.

"Mannen kan också sitta på en stol, medan kvinnan sitter gränsle över hans ben, vänd mot honom, vilket inte är så särdeles bekvämt men kan uppskattas som en omväxling." (...)

"- Men är inte en del av dessa lägen onaturliga och abnorma?

- Jag kan inte förstå, varför vi skulle behöva kalla ett visst läge för normalt och de andra för abnorma. Vad som för tillfället är vanligast beror på sociala traditioner, och det som anses för naturligt på ett ställe kallas på andra stället för abnormt."

Nej, nu måste jag få något i mig innan magen blir riktigt osams.

Men senare skall jag försöka få klur på hur synen på homosexualitet speglas i boken, och en massa annat spännande.

Skall även nämna att mina inköp endast kostade fem kronor per pryl. Länge leve second hand!

Nu kommer sommaren och man kan gå med bara ben, och jag har börjat noja mig för en sak. Jag vet faktiskt inte vem jag kan tala med detta om för jag är så rädd att folk omkring mig inte ska förstå mitt problem.

Om det känns jobbigt att vara annorlunda, varför kan man inte bara anpassa sig då?

Ja, du. En intressant fråga.

Å ena sidan vill man vara en stolt förkämpe för ett nytt, eller kanske snarare ett obefintligt skönhetsideal, å andra sidan är man så jävla orolig för vad folk ska tänka och tycka att man önskar att man inte var där.

Mitt problem är ju också så lätt att lösa. Det är bara att göra som alla andra. Jag vill inte det, jag tyker det är fult, jag tycker det är fruktansvärt onödigt och tragiskt, men vafan, normen darrar i luften.

Jag är på många sätt en priviligerad person. Jag har tänkt mycket på det på sistone, försökt att bortse från skam och skuld eftersom sådana känslor inte hjälper någon utan snarare avskärmar mig mer från andra människor.

Alla frågar hur fan vi kunde få en sådan lägenhet som vi fick.

Nyrenoverad (förvisso med slarvfel och skavanker) tvåa på 50 kvm, balkong, trädgård, lugnt och fint område, fräscht, diskmaskin (!).

Svaret är väl att man behöver ha en jävla massa tur, men troligtvis ligger det något i antydningar om att man nog bör vara ett skömsamt heteropar med varsitt jobb också.

Med den här fina lyan känns det som att jag har tappat en hel del trovärdighet. Jag har visserligen aldrig stått på barikaderna och är väl medveten om att mitt urspung inte har varit i närheten av arbetarklass. Att mamma stundtals haft ont om pengar ändrar väl knappast något, då jag som enda barn alltid varit bortskämd med presenter och roliga sommarsemestrar. Och min pappas segelbåt och aktier talar sitt tydliga språk.

Min läggning har jag tänkt väldigt mycket på också. Som genom ett ödets ironi fick jag upp ögonen för det motsatta könet efter flera års ointresse. Tack vare det har jag svärföräldrar som tycker om mig och behöver inte känna mig träffad när bögskämt dras. Inte heller blatteskämt träffar mig någon annanstans än i mitt politiska medvetande.

Så där är det. Man blir som man lever förstås. Och jag lever ett snuskigt bra liv. Men jag tänker på det där med att alla har långt att gå.

Elena sa det. Då känner jag mig inte så obekväm uppe på min piedestal.

Spelar ingen roll hur man har det då, ur ett filosofiskt perspektiv är vi alla ofullständiga människor med varsin lång väg att gå. Det tröstar lite. Då kan man kanske ta sig själv och sina problem på allvar trots att det finns gruppvåldtäkter, svält och tortyr som jag inte i min vildaste fantasi kan förstå vidden av.

Typiska medelklassproblem kanske! Men ingen blir gladare över att man skäms. Och man fastnar, om man skäms över sig själv.

Hursom helst, mitt lilla estetiska problem med normen som skrämmer mig. Varför måste jag vara ensam om att gå emot?

Nåväl, det känns lite bättre efter att ha skrivit det här.

Ett problem med att vara heterosexuell (ja, det finns problem!) är att man inte på långa vägar är befriad från skönhetsnormer och könsroller.

Jag vet inte hur många gånger jag har frågat Bob om han inte tycker att jag borde se ut så här eller sådär, som andra gör. Fast jag säger åt mig själv att inte fråga, för om jag tjatar för mycket om det där kanske han börjar tänka som jag och hitta fel på mig.

Löjliga, patetiska dåliga självkänsla. Feminismens fiende.

Det strider inom mig, för jag vill kunna vara som jag är och se ut hur fan jag vill, men det känns som att alla människor har åsikter, alla människor har fördomar. Alla stirrar. Och rynkar på näsan. Det är så fånigt, om nån nu gör det så ska väl jag bara skita i det för vem fan vill vara slav under någon som rynkar på sin fisförnäma lilla nos?

Häromdagen handlade jag på Netto. Då kom en tanke för mig, "tänker någon här att jag ser ut som en typsik feminist nu?", och kanske "måste du vara så TYPISK?".

Jag är löjligt rädd för att vara typisk. Jag vill vara slipprig så att ingen riktigt vet var de har mig och därmed inte kan sätta sig över mig.

Strax efteråt blev jag förbannad, på mig själv och tanken och folk som kritiserar "typiska" människor. Typiska bögar, typiska flator, typiska invandrare, typiska hitten och ditten. Måste man vara så typisk?

Men vem fan är det som är typisk här?

Jag kan plocka en handfull typiska människor bara jag går ut på stan i en minut. Måste ni vara så typiska? Jag är bara jag. Men om mitt jag inte stämmer med normen så blir jag typisk någonting. Hallå, jag är inte typisk! Ingen är typisk. Typisk är ett löjligt och koservativt uttryck.

Punkt slut.

Här kommer för övrigt en länk till ett bra band jag har hittat, typiskt att jag gillar sån musik va! Gud vad typiskt, nu vet alla exakt vem jag är och hur jag tänker.

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=75423331

Jag såg filmen Emmas Lycka, med en knubbig, lortig slarvigt klädd grisbonde i huvudrollen. Och ja, det var en kvinna. Helt befriad (om man får säga så) från världens alla tankar om hur en kvinna skall vara.

Enligt rådande normer skulle man väl kalla den här småbröstade, osminkade och fysiskt starka kvinnan för "ful".

Jag har hört, att folk inte vill se fula människor.

Inte på film. Inte på reklamaffischer. Inte i tidningar. Inte någonstans där det finns möjlighet att retuschera bort.

Folk vill se skönhet, sex och blank och slank hud. Det är vad folk efterfrågar.

Den allmänna sanningen om vad folk vill ha gör mig så ledsen. Och inte minst förvirrad.

För vem fan är Folk?

Jag är iallafall inte folk. Jag vet många människor som inte är folk, enligt den ovan nämnda definitionen.

Jag har alltid känt ett motstånd mot allt som är tillrättalagt, tillfixat, mejkat, förskönat, förenklat.

JAG vill se fula människor, på reklamaffischer, i tidningar, teve och filmer.

Fula - som i knubbiga, osminkade, finniga, rufsiga, rejäla och udda människor. Det jag tycker är vackert för att det är intressant, är förbjudet. Det jag tycker är fult och bedrövligt är vardagsmat på reklamplancherna.

En muskulös man med stenhård blick. En släthyad kvinna med sexigt ansikte.

Kalla mig politisktkorrekt eller dum eller vad fan ni vill, men det tilltalar inte mig. Jag längtar efter något annat.

Men min efterfrågan räknas inte.

I kapitalismens fantasifoster, Folk, ingår bara de som glada i hågen fogat sig efter vad som skall anses vackert och önskvärt. Inga undantag, ingen plats för andra tankar eller åsikter.

Alla vi andra suddas ut och förnekas.

För visst fan finns vi? Jag kan inte vara ensam om att tycka att David Beckham ser deprimerande tråkig ut, eller att en riktig kvinna hellre skall ha några kloka tankar att komma med än välformade bröst.

Ja, förlåt mig alla ni som känner er utpekade som "indoktrinerade" i det kapitalistiska systemet som det ju absolut inte är nåt fel på för alla har en fri vilja och jag ska bara hålla käften.

Ni får tycka vad ni vill. Jag menar vekligen det. Jag har inget emot folk som rakar bort sitt kroppshår, det har har något emot är när de pekar på ett ensamt litet hårstrå och skriker som stuckna grisar för att de aldrig har sett något liknande. Och alla faller in i kören

Jag faller inte in i kören. Så var ska jag falla in?

Ingenstans. Det finns inget utrymme för andra tankar i den här fria jävla världen.

Gynnas man av systemet är det klart att man inte ser.

När skall folk fatta det?

Modet har alltid förefallit mig obegripligt och smaklöst. Om det sedan är min egen smak som är kass, eller om hela världen har fel, det kan man ju diskutera.

Mode för män är en lustig historia.

På senare tid har ju smink; som ögonbrynsmascara och foundation, samt hårborttagningsapparater; som nästrimmer och rakhyvel för ben och rumpa, blivit aningen mera vedertaget i mannens värld. Alltihopa förpackat i en ultra-manlig outfit, blankt stål och mörkblå sammet, svart skinn med mörka träkanter, presenterat av den klassiska baaahs-rööhsten från TV-reklamen.

Kort sagt, att vara manlig är inte längre att vara naturlig. Sexigt brösthår och ekivoka svettdroppar i pannan i all ära, men en äkta hunk har numera förstärkt den tillåtna ansiktsbehåringen med några penseldrag, smörjt in valda kroppsdelar med brunkräm, trollat bort björnrumpan och ersatt den med len och slät hud.

Jämställdhet?

Bara för att mannen har erövrat kvinnans gamla komplex och utseendefixering har inte mannen kommit närmare kvinnan. Tvärtom.

I en värld där läppglans och ansiktsmasker finns att köpa även för män, är det extra viktigt att understryka skillnaden på manligt och kvinnligt.

Kom ihåg att mannen inte sminkar sig för att bli kvinna, utan för att bli man.

Vi är alltså inte på väg mot ökad jämställdhet och förståelse mellan könen, utan på väg att erövra Platons gamla idévärld. Världen som står förebild för allt levande, växande och döende här. Världen där alla föremål är perfekta, och vi är dess mindre lyckade avbilder. Den fullständiga, ouppnåeliga världen.

Det är oerhört intressant att betrakta vår värld idag ur olika historiska och geografiska perspektiv. Den som saknar dessa perspektiv, tror bara att världen kan se ut på ett sätt, eftersom man inte har sett mer än ett slags värld.

Könsrollerna har, såvitt min världsåskådning tillåter mig förstå, funnits ide flesta samhällen, men också sett mycket olika ut.

På sina håll har mannen varit den som klätt upp sig i färggranna kläder och smycken, de har ansetts sköna att se på och beundransvärda. Det är det här jag vill åt; sanningen om bilderna av mannen, som vi vill tiga ihjäl i vårt samhälle idag.

Det finns inte en bild av mannen, lika lite som det finns en sorts man.

Men i media tillåts bara en slags skönhet, både för kvinnor och män. Som att denna enda bild av skönhet, denna enda bild av lycka, vore den äkta sanningen. Allt annat skallförtigas.

Jag har ofta undrat varför mannen skall vara en Film Noir. Liksom hjälten i filmen alltid svartvit, klädd i kostym, hårt pressad, ständigt allvarlig, vänlig i ena stunden för att i nästa stund bruka våld mot sin fiende.

Detta är mannen, såsom han begärs, och jag önskar att jag kunde befria alla födda med Y-kromosom från denna deprimerande rulle. Klippa sönder filmen och låta alla Y-människor forsa ut i sin frihet.

Att leta efter kläder till en man är som att plocka blommor på vintern.
Bruna kvistar, vissna blad, ett och annat skrynkligt rönnbär, torrt gräs och grått grus.

Där har du dina kläder, man.

Jag vet inte om färgade kläder skulle släppa lös något inom mannen, såsom viljan att leva ut sina känslor, eller ökad omsorg om människor i omgivningen. Det låter förstås märkligt, men jag har mina konspirationsteorier....

Färg är förbehållet kvinnor och homosexuella män alternativt transvestiter.

En riktig man håller sig till sin mystiska Film Noir, onåbar och svartsynt.

Detta applåderas eller accepteras av de flesta kvinnor och män.
Jämställdheten har inte på långa vägar nått in i garderoberna. Det alltmer liberala samhället har lämnat svallvågor, som slutligen nått fram som en liten puff till vår ekipering.

Djärva kvinnor bar byxkjol, innan plagget till slut blev "lagligt" för människor med två X-kromosomer.

Kjolen däremot, är inte ens hotad på sin plats i kvinnans klädkammare. En transvestit gör ingen trend.

En enkel förklaring till detta, är att kvinnor gärna skaffar sig mer status genom att anta en manlig skepnad, men om en man gjorde det omvända skulle detta sänka hans status.

Det har för all del varit mycket svårt för kvinnor som varit som män, men till viss del har de genom sin transformation kunnat åtnjuta respekt. Att vara en man är att vara ansedd, om man klarar det.

Att vara en kvinna däremot, är att ställa sig i bakgrunden av mannen och vara hans komplement.

I modetidningar och skvallerpress beröms män som håller stilen. Inte sällan hånas kvinnliga kändisar för sina annorlunda kreationer, men sällan händer detta en man. Kanske för att mannens klädramar är mycket stramare, och inte tillåter märkvärdiga dräkter med tokiga färgkombinationer.

I mina ögon ser alla kostymer likadana ut. Svart kostym med vit skjorta är alltid svart kostym med vit skjorta för mig.

Kanske är jag fullkomligt stilblind. Men mina ögon skulle definitivt vakna till liv den dag jag ser en man i blommigt. Jag lär få vänta.

En samling kända män med hunk-titel radas upp, det är David, Brad, Justin, Jake och de andra. Alla ser likadana ut. Kort snaggat hår på de flesta, iskall blick, breda axlar, och så kostymen förstås.

Mina ögon gråter, kan jag avslöja. Om det här är vad jag skall dregla efter så är jag asexuell.

Jag kan bara inte bli imponerad av en person som ser ut och beter sig precis som alla andra, samtidigt som tidningarna kallar honom djärv och udda.

Och jag kan inte med lupp se skillnad på Brads kostym och Justins kostym.

Det är så fruktansvärt tråkigt och fantasidödande.

Kan det vara så att detta är den värld som alla vill ha, utom just jag?

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Min smak är udda. Jag kanske har grymt dålig smak.

Men jag skulle vilja ha en djupare förklaring till varför det är så viktigt att fortsätta visa Film Noir när det finns andra, roligare filmer att se?

Hittade denna annons på Platsbanken Halmstad:

1 plats.
VI ÄR
ett Svenskt företag som har 8 specialister från Japan som sorterar daggamla (nykläckta kycklingar). Vi köns bestämmer kycklingar (särskrivning!). vi söker nu kycklingsorterare.
DU ÄR
man eller kvinna (jaha, där rök den chansen, vilken diskriminering), ha slutfört sorteringsskolan med godkända betyg och klarat alla tre sorteringsprovet i könsbestämning av daggamla kycklingar (menar dom att det finns en skola för det här? vem fan vill utbilda sig till att sortera dödsmärkta fjäderfän?). Zen-Nippon Chick Sexing Association JAPAN. Eller likvärdiga betyg i kycklingsortering.
Du skall ha bra syn och hög koncentrationsförmåga. God laganda.
DU SKALL GARANTERA! (garantera vad?)
hålla en världsstandard på följande: köns bestämma daggamla kycklingar och kalkoner, sorterings hastighet på 900/ timmen med en säkerhet på 99% rätt sorterat.

Ja här ställer vi krav minsann. Lätt att jag skall söka det här jobbet!

Äh, det hade varit kul, men jag vågar inte. Jag har fått för mig att man kan bli polisanmäld eller nåt om man skickar in en ironisk arbetsansökan.