Oj. Det där var nog något av det sämsta jag läst i krönikeväg. Ordet "känslorargumentation" räcker inte för att beskriva hur slarvigt och oigenomtänkt det här känns. Jag tror inte att Wollin menar att hon vill leva i ett "mansfänglese" och gå tillbaka till en tid då hon som hemmafru stående slänger i sig resterna efter sin mans kvällsmat. Lika lite som man menar något när man skriker "jag hatar dig" när man är riktigt arg. Den här krönikan har ungefär lika mycket argumentationsteknik som att skrika "jag hatar dig fy fan jävla kuk jag vill dö" när man är arg och ledsen. Så kan det gå när man inte har hunnit eller orkat sätta igång att skriva föränn fem minuter innan deadline.

Jag avslutar med en ungefär lika väluppbyggd och tolerant mening, som ger mig totalt rätt i all evighet amen:

You suck.

Vi har fått i uppgift att skriva ett "sommarprat", på en halv A4. Det skall läsas upp (vilken dag minns jag inte) nästa vecka, och någon passande favoritlåt skall spelas till, precis som i P1. Vilken låt jag skall ha vet jag ännu inte. Jag söker igenom hjärnan efter den ultimata Kinks-låten, eller något annat som är lagom ovanligt, lagom lättsmält, lagom favoritigt.

Mitt sommarprat började jag skriva igår. Jag är inte klar än (trots att det för tillfället sträcker sig över ett helt ark), men mitt prat handlar om mitt liv som utomjording. Det är småkomiskt, och det slår mig att anledningen till att folk tycker att jag är rolig inte är att jag drar vitsar, utan att jag driver med mig själv. Jag befinner mig ständigt i något slags ovisshet om huruvida jag är på riktigt eller en fantasi, vem jag är och hur jag skall definiera mig, vad jag vill och vad jag tycker. Ett tillstånd som kan vara besvärligt, men också ett utmärkt tillfälle att leka och experimentera med mig själv som en ofärdig lerklump.

Åter till mitt sommarprat; jag har äntligen fått chansen att rabbla ur mig allt jag vet om livet och människorna. Som utomstående betraktare kan jag rada upp och analysera mänskligt beteende, som en forskare från en främmande planet. Jag tar mig friheten att låtsas att jag är speciell.

Detta är vad jag kan; ogiltigförklara verkligheten. Det är mitt uppdrag att vara dumsmart, överförstå det andra inte tänker på, och missförstå det som är självskrivet. Det kan bli något lustigt av mig.

Vid förkylning glädjer jag mig med tanken på att jag är förunnad att kunna bli frisk, inom en snar framtid. Det är ett oerhört privilegie.

Alltid tänker jag så.

Sedan känner jag mig som en person som stinker avgrund och sprider böldpest omkring mig, en vanställd spetälsk som ingen kan älska och som folk kommer att jaga ur byn med högafflar och eldsfacklor.

Så blir det dock inte, och därför har jag anledning att glädjas igen, åt att folk faktiskt låter mig sitta vid deras bord, pratar med mig, beter sig som att jag vore en helt vanlig människa som bara råkar vara något täppt i näsan.

Sbröugrll, fräser jag så att alla kan höra snorslemmet som sprutar ut i näsduken och tränger genom den till min redan fuktiga hand. Folk håller god min. Kanske för att de själva varit i min situaion. Kanske för att de är väluppfostrade. Kanske för att det som syns, hörs och luktar från mig inte på långa vägar kan spegla hur jag känner mig inuti. En fnasig näsa, kontra vitlökssvett och dålig andedräkt. En hes röst jämfört med mina svettiga bacillhänder. Sånt som inte riktigt märks. Men nu vet ni.

Jag brukar inte vara dissig, men... Seriöst.

Folk som rör upp sig över att "man inte får säga negerboll fast DET HETER SÅ" har ju för fan inget liv. Finns det inte viktigare saker i samhället att reagera på? Om det nu är så att det är lite klumpigt att använda ett ord som förknippas med slaveri och diskriminering, så kan det väl inte vara så svårt att acceptera att man faktiskt kan anpassa sig lite till andra. Om ni hemskt gärna vill säga negerboll hemma så okej, men det känns liksom rätt lamt att springa runt på stans alla kaféer och skrika NEGERBOLLför att alla ska höra hur otroligt anti-pk och modiga ni är som vågar gå emot etablissemanget. Vilket ni förvisso inte gör, nej, ni skapar klubbar på olika internetforum istället, där ni spyr mer eller mindre okunnig och fördomsfull galla över att "man inte får sjunga nationalsången längre" (jag har inte hört något om en sådan lag?).

"Språkhysterin har gått för långt!" säger ni. Yttrandefrihetsidkarna har gått för långt, säger jag. Om det nu är så jävla viktigt med yttrandefrihet (vilket jag för all del skriver under på) så finns det väl en hel drös med viktigare yttrandefrihetsfrågor att ta itu med än "negerbollen".

Varför får man för övrigt inte säga fitthål istället för hallongrotta? Bögknullare om kanelbullar? Eller "jävlautlänningsbollarsomstinkercurry" om falafel? Buhu, stackars alla som blivit tillsagda att det inte är okej att använda kränkande ord, då är ju samhället verkligen på väg utför.

Och, om jag stör mig på negerbollsfrågan i allmänhet så finns det en undergrupp inom frågan som bara är för mycket. Jag syftar på tröjor med trycket "Varför får man inte säga negerboll när man får säga vitlök?".

Men det är väl för helvete inte samma sak, era jävla träskallar! Jag tror inte att någon människa kopplar ihop vitlök med vit hud. Lika lite som röd lök eller gul lök skapar några associationer till ras eller hudfärg.

Vitt är en färg. Neger är inte en färg, inte i det svenska språket iallafall. Det är som att säga "varför får jag inte kalla min flickvän hora när jag får kalla henne älskling?". Du är en idiot om du inte inser skillnaden, och en ännu större idiot om du mot bättre vetande försöker inbilla dig själv och andra att det inte är nån skillnad.

Om det är någon som gnäller över att vara kränkt i onödan, så är det ni negerbollsfetischister. Get over it, och hitta en vettigare samhällsfråga att engagera er i, era lata jävla skamfläckar på samhällskroppen (oops, jag gjorde en Åke Green, vars uttalanden för övrigt är en annan diskussion som jag inte orkar ta nu).

Någon eller någon annan gång har jag hört talas om teorier alternatvit samhällssystem eller religioner etc som menar att det finns fler kön än de två som iallafall vi i det här landet och många andra länder också känner till.

Tanken slog mig just nu och jag tycker att det skulle kunna klicka ganska bra med min världsbild, identitet och läggning. Nu har jag absolut ingen koll på vilka dessa kön skulle vara, men det är en intressant tanke. Jag är absolut inte säker på om det vore smart att införliva dessa könsteorier i vårt nuvarande samhällssystem; om vi nu är på väg att lösa upp könsrollerna som tillhör de två idag existerande könen så kanske det snarare vore kontraproduktivt att lägga in några extra kön och få folk att nöja sig för att de har nåt par kategorier till att välja mellan. Ungefär som att göra om betygssystemet i skolan genom att plussa till några extra betygsgrader och tro att det skulle göra nån som helst skillnad för alla elever som redan hatar skolan och allt den står för (jag tex).

Men för min egen del kanske det vore intressant att göra en efterforskning på ämnet och se om jag kan bilda mig en egen subreligion med en nypa salt, eftersom jag tycks behöva kategoriseringar för att tillfredställa min stelbenta hjärna.

Jisses, jag har verkligen förändrats. Så här hade jag inte skrivit för några veckor sedan. Jag är till och med medveten om när den där rädslan för att bli påhoppad/få kritik rämnade och började bli allt mindre viktig för mig. Detta är, till skillnad från tidigare nämnda, en utveckling jag stödjer till fullo.

Det handlar om att ge upp. Sin stolthet. Sin ensamma stolthet.

Det handlar om att låta det sociala slipa bort ens inre taggighet, kan det ske mjukt, kan det ske milt och utan att slipa för mycket? Som en glasbit i havet, de blir vackra men matta till färgen. 

Det handlar om det. Rädslan att förlora sig. Man har något, man vill rädda det man har, få det att växa upp från ful ankunge till vacker svan. Man vill visa dem att det man hade dög något till, att det var något vackert också. 

Det handlar om att ge upp litegrann, men inte allt. Lite av sin stolthet. Bara en liten smula av det begär de, att man lämnar ifrån sig. Man väljer själv hur mycket. Tror jag.

Det handlar om att svälja rädslan och se vad som händer. Med en. Kanske.

Jag har varit fylld av hat i några dagar. Inte oavbrutet och intensivt, men liksom då och då i små stötar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt? Kan någon förklara för mig om det är bra eller dåligt att hata? Jag har tidigare avfärdat det som väldigt oetiskt och osunt att hata, men då jag insåg att det krävde mer energi att kväva mitt hat än att stå för det, så är jag inte så säker längre.

Det finns så mycket att hata. Jag hatar specifikt män. Det finns så fantastiskt många män som väcker ens mordkänslor (istället för moderskänslor). Alldeles oerhört många. Och det skall förstås tilläggas att jag känner till och umgås med och tycker om en massa personer av manskön, så självklart är det väldigt elakt av mig att säga att jag hatar män när det finns så många män som aldrig gjort nåt ont, men det hjälps inte. Usch!

Hat hat hat. Äckel äckel äckel. Och inte bara mot män då kanske, även om det oftast är de som har makt och använder sig av den på äckliga sätt, utan mot allt och alla och denna värld som är en avgrundshål av vidrigheter, ondska och perversitet. Usch och tvi.

Vad skall man göra av allt sitt hat? Hur?

Skönhet kommer inifrån.

Det finns någon annan slags ytlighet, som inte är den klassiska som berör själva ytan; kroppen, ansiktet. En ytlighet som handlar om charm, den där personen som alla ser upp till och älskar, då är det inte lika viktigt hur personen ser ut. Man kan vara snygg och skittråkig. Eller halvdan men oerhört intressant och tilldragande. 

Också nåt slags yta; för då rör det ju sig inte om en person vi kanske känner väl och vars brister vi accepterar och älskar. Utan snarare idoldyrkan. Är det så ytligt då? Kanske.

En ikon. En marmorstaty, en ängel i en mytomspunnen tavla. 

Å andra sidan kanske vi behöver fantisera, drömma. Återvända, eller sträva efter idealvärlden. Det ouppnåeliga.

Men här är vi. De enkla människorna, de vanliga dödliga. Vi som är vackra då vi är älskade, kanske ljuvliga i morgonljuset, mot kudden. Eller bara lite gulligt, oskyldigt småfula när vi är nyvakna.

Vari ligger vår skönhet? Den kommer inifrån, jag är säker på det. 

Det är svårt att älska sig själv. Det är svårt att sträcka på ryggen och själv bli en elit, en gudomlig skapelse. Jag anar känslan av att vara lätt och inte tung, att vara klar i huvudet, och inte kaotiskt rörig. Jag har anat känslan. Men jag behärskar den inte.

Det är förbannat svårt. För vissa tycks det vara medfött, andra får slita hårt med att försöka komma på något positivt hos sig själv. Steget från att kunna rabbla tre saker man gillar med sig själv - till att helt öppet inför alla som kan höra våga berätta att man är bra, värdefull och att man kan någonting. Det kan ta ett helt liv för vissa. Andra kan framhäva sina goda sidor utan att ens tänka på det, det faller sig naturligt bara att sträcka på sig och njuta. Livet är orättvist, även under ytan.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Idag skriver jag konstiga saker.