Lilla bäcken rinner mot älven rinner.

Mamma älskar Allan Edwall och när jag lyssnar på Lilla Bäcken för första gången känns det väldigt speciellt, en sån där typisk blandkänsla av vemod och lycka och lite förvåning. Det blir klart i huvudet. Färgerna bleknar, det svartvita är så gott som borta, det enda som finns kvar är sand. Jag lyssnar inte ens på texten, jag bara känner sanden som är sval men inte kall.

Jag skall träffa mamma om en knapp halvtimme, och fika. Det känns bra, det känns mycket bra nu. Det är som att jag har glömt något jag egentligen inte bryr mig om, något jag inte har behov av att tänka på, lite meditativt nästan.

Jag kör låten på repeat.

 

emma

22 juli 2009 22:14

hälsa morsan! =)

http://emmabrunnfors.se

 

dean

27 juli 2009 11:49

det skall jag göra nästa gång vi ses!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...