Jag har för högt bidrag. Och det känns så typiskt mig att aldrig lyckas leva det riktiga livet, som andra, det är liksom alltid någon eller något där som räddar mig, håller mig under armarna och skämmer bort mig. Från barnsben in i evigheten. Det var ju meningen att jag skulle lära mig att ta hand om mig själv. Jag antar att ett skolinternat inte heller är den största utmaningen man kan finna, men det finns väl gränser för hur mycket räkmacka man kan glida på. Det var ju menignen att jag skulle få ett kvitto ur bankomaten med besked om inga pengar kvar, det var meningen att jag skulle få erfarenhet av att leva snålt och fattigt. Det var också meningen att jag skulle få in en betala räkningar-rutin.

Det finns en sorts slarv som är det normala, enligt mig. Tex: sova för lite eller för mycket, röka, vara bakfull, någon gång glömma en räkning, ha magkatarr, sitta kvällen innan med en skoluppgift, äta skräpmat, få ångestattacker med mera med mera.

Jag sover väl förvisso inte alltid helt ultimat, men min mamma har ändå lagt grunden för nåt slags ordning inom ovan nämnda områden. Så jag blir istället en sån som inte klarar av sånt som de flesta faktiskt klarar utan problem. Hej, jag betalar inte mina egna räkningar. Hej, jag har ett jättebidrag som jag lägger på stora påsar med nötter och annan lite dyrare, finare mat. Jag borde ringa CSN, men... Hur gör man det?

Här vill jag tillägga att jag alltid tyckt fruktansvärt illa om att vara bortskämd (som förvisso både mina föräldrar och min psykolog sagt åt mig att jag inte är). Jag var inte så värst gammal när jag första gågnen använde mig av begreppet och uttryckte en aversion emot detta. Minns någon gång då jag skulle svabba mitt golv, det tog liksom emot i kroppen och då blev jag vansinnig på mig själv, dränkte mig i självförakt och kallade mig för överklassunge. Det är så mycket som borde fungera eller gå lättare men som inte gör det, tycker jag.

Och aldrig får jag någon ordentlig utmanign.

Men kanske är det så att jag kräver för mycket. Som mamma sa när jag berättade om hur jag skämdes över att mitt liv alltid varit så enkelt och allt har gått mig så väl; jag har ju också haft min beskärda del, i mitt fall rör det sig kanske mest om en oförmåga att slå sig till ro och släppa tankarna, jag tänker för mycekt alltså. Förvisso inte det värsta ödet som kan drabba en människa, men ni vet hur det är, den mänskliga hjärnan kanske inte ännu är mogen för att verkligen kunna behärska alla de tankar den utsätts för dagligen. Vad vet jag, jag tänker bara för mycket.

Det är ingen ordning i det här inlägget tror jag. Vad ville jag ha sagt? Egentligen bara att jag måste kontaka CSN om att mitt bidrag, tvärtemot vad jag uppfattar vara vanligt, är för högt.

Så, nu säger jag det:

MÅSTE FIXA BIDRAGET MED CSN. PUNKT.

Nu har jag gjort några armhävningar. Jag vet inte om det hjälpte mig att smälta alla intryck, men jag tror att jag fick en ny förståelse. Göran Hägglund menar just vad han tar upp i början av texten, folk som har uttryckt sig kontroversiellt och radikalt i olika frågor, det är lite som i Evin Rubars dokumentär om ROKS och tanten som sa att alla män är djur. Problemet Hägglund målar upp är alltså något slags vänsterspöke som media gillar att ge uppmärksamhet, och som förstås högern också gillar att ge uppmärksamhet, det är med andra ord som när SD säger att ingen vill erkänna att det är negrer som våldtar och så vidare.

Alltså; det finns ett problem, eller det finns något att bygga på, och av denna fjäder kan man måla upp en hotfull höna för att skrämma eller reta upp folk emot vad som är ens egen fiende, i det här fallet all slags vänster.

Enligt modellen "X har sagt si och så, alltså måste alla som har något med X och X's vänner eller bekanta eller släktingar att göra tycka och vilja samma sak". Det här är ju en förenklande teknik alla använder sig av.

Oj, det dök precis upp en reklam på Sptfy om vanliga människor till vanliga jobb. Jag blir lite obekväm. Måste ändå hålla med Bob Hansson om att det är lite tråkigt och fånigt att dela upp oss sådär. De flesta är väl både vanliga och ovanliga. Oavsett någon vänsterelit som jag tror inte har så värst mycket inflytande ändå, det är mest de som tjänar på att få oss att tycka det som tycker det. Tror jag.

Hela problematiken går väl ut på att det privata skall vara opolitiskt, och det håller jag ju inte med om, så case closed. Jag tror att jag förstår vad som menas, varför det sägs och hur jag själv skall ställa mig till det. Känns relativt tryggt.

Nu lämnar jag det här bakom mig ett tag. Kanske dags att sitta ansikte mot ansikte med en motståndare snart. Jag måste lära mig att inte vara så förbannat rädd att få frätande syra i ansiktet.

Försökte verkligen förstå Göran Hägglund. Nu har jag läst hans debattinlägg, och rödmarkerat stycken som jag tänkte kunde ge något slags klarhet. Men det blir aldrig någon tydlig bild för mig. Även om jag både känner igen och känner inte igen hans resonemang. Jag är ju också mycket rädd för arga feminister, genusvetare och politiker som säger konstiga saker, och framförallt att folk skall tro att jag är en av de där arga som sparkar och spottar omkring mig. Det är jag ju inte. Jag är jättesnäll. Kanske inte vanlig, precis, men snäll och foglig är jag.

Det blir en sådan dissonans, mellan verkligheten i min vardag, och den verklighet Hägglund påvisar. Det där har jag så svårt för, det är som när jag läser en sexistisk veckotidning som kletar i ansiktet på mig att "så här är det ju" och min protest drunknar, vad hjälper det att jag inte känner igen resonemangen för fem öre när det står svart på vitt i en tidning. De måste ha rätt. jag måste ha fel.

Jag har ju också varit med om det där. Som Hägglund beskriver, fast på ett annat sätt. Kanske inte föraktet, förstås, som han berättar om. Föraktet för det vanliga. Jag kan någonstans känna igen det. I mina kretsar slänger vi oss med uttryck som heteronormativ och könsstereotyper, fast ofta på ett skämtsamt sätt. Jag tycker inte om att driva med folk eller skriva dem på näsan. Varför skall jag skriva dem på näsan? Vad menar du, Hägglund? Jag vill vara normkritisk, det tycker jag är roligt och det får mig att må bra, är det fel?

Det är svårt att förstå. Jag orkar inte riktigt, jag blir mest ledsen för att jag inte förstår, varför kan jag aldrig förstå något?

Sen läste jag vad andra sagt och skrivit om saken. Det är lite otäckt när folk är arga, tycker jag, det kanske ni har märkt. Jag tycker att det är otäckt när folk skriver saker på nätet som är mycket argt och som jag inte förstår. Man kan till exempel skriva att feminister vill förtrycka män, och det förstår jag inte. Det var ju inte det här jag ville, Hägglund, är jag ensam om att vilka ifrågasätta men inte vilja förtrycka och hata? Är jag ensam?

Marcus Birro tycker att Hägglund är en hjälte, och delvis kan jag köpa hans resonemang om en förstelnad vänster, men han är nästan ännu svårare att förstå än Hägglund, så flummig som han är. Två tredjedelar av texten handlar om att han har hittat Gud och sånt. Det skiter väl jag i.

Det blev mycket lättare att förstå Bob Hansson. Och jag känner mig rätt blåst och fjollig som tycker det, men Hanssons inlägg lättade upp hela mitt sinne och vecklade ut min rynkade panna. Nu känner jag igen mig igen. Kanske är det ett tecken på att just jag är vanlig; att jag inte förstår elitisternas resonemang och debattinlägg. Hägglund är väl också elit. Och värt att minnas är också att Hägglund är höger, det syns förvisso i hans inlägg att det framförallt går ut på att måla ut en stereotyp vänster som bov och skyldig till allt möjligt, speciellt folkförakt.

Jag blir mest trött och ledsen och tom och jag har lärt mig att låta det vara då, tills vidare iallafall. Det här förstår jag inte, Hägglund. Du får förklara. Om det nu finns något att förklara.