Jag önskar verkligen att jag trodde på Gud. Starkt. Och jag önskar så att Gud sade till mig hur jag skulle leva moraliskt, att han styrde mig, hårt men kärleksfullt, för mitt eget bästa. Jag skulle trycka undan känslor och tankar jag för hans skull, medveten om att det är det enda rätta.

Jag önskar att jag inte fick panik och antydan till dödslängtan av orden "vuxen" och "ansvar" och av frasen "man kan inte både äta kakan och ha den kvar". Att jag längtade efter att bli vuxen, uppoffra mig, åh, hur jag önskar att jag kunde uppoffra mig! Att jag inte var en av dessa unga, narcissiska, dekadenta och själsligt urholkade människor - om det nu är sådan man är. Jag önskar att de suddiga, desperata idealen inte fanns med i min världsbild; att jag var något inskränkt, konservativ, men mycket säker på min sak, och en av dem som iallafall aldrig behöver känna sig anklagad för att vara ytlig, egocentrisk, självömkande, bortskämd, lat och barnslig.

Att jag inte behövde känna mig skyldig till min generations cynism, otrygghet och tendens att omvandla varandra och oss själva till varumärken - om det nu stämmer. Det önskar jag.

Jag önskar att jag ville vara någon annan än jag är. Att det inte var ett självändamål för mig att våga göra annorlunda - utan tvärtom. Att det föll sig naturligt att göra som andra.

Jag önskar att det fanns utrymme för mig redan från början. Eller att det inte fanns alls, så att jag aldrig hade börjat gräva. Att jag inte behövde kämpa för utrymme i en tid då ingenting betyder någonting.

Jag önskar att jag kom från en vanlig familj. Inga jävla skilda föräldrar, inte ett jävla ensambarn, med de dystra ensamhetsideal som följer med. Jag önskar att mina färldrar lärt mig att göra som alla andra, och inte uppmuntrat mina dumma, dumma egenheter. Att de slagit mig på fingrarna, skällt ut mig, vad som helst. Matat mig med normer och kvävt all tendens till ifrågasättande.

Hur oansvarigt är det inte att låta sina barn vara annorlunda? Det är ett brott mot den människa som sedan skall bli och aldrig mer få ro i sin själ. Det är att lämna barnet till vargarna, vargarna, de har aldrig rört mig, vargarna. Det är det som är problemet, hur rädd är man inte för något man inte känner helt och hållet? Endast på avstånd har jag sett dem, hur de sliter sönder och lemlästar de som inte gör som den oskrivna lagen säger.

Livet är fruktansvärt. Jag antar att det går över; men det är ingen tröst, för jag antar att jag, mitt sanna jag, måste dö för att återfödas som en balanserad och trygg människa. Och då är det inte längre jag, och då har de vunnit över mig iallafall.

Jag är rädd. Jag är så rädd. Var är Gud? Varför kan jag inte tro?