Jag har fått en knäpp och vill läsa alla klassiker. Nej, inte alla förstås, för det finns säkert en hel massa publikationer som alls inte skulle falla mig i smaken och således vara bortkastad tid. Men alla som mer eller mindre tilltalat mig vill jag nu samla in och mala ner i hjärnans kunskapskvarn. Jag har redan varit och vräkt mig på biblioteket och lånat med mig en hel drös med tegelstenar som jag är väl medveten om att jag inte kommer att ta mig tid att läsa. Vi har En världsomsegling under havet, för att jag har hört att den skall vara kusligt faktamässigt korrekt och säkert spännande. Vi har Räddaren i nöden, som bland annat Sara har rekommenderat, och jag vet inte jag för jag är väl inte så förtjust i ungdomars liv och leverne men kanske ändå. Högen innehåller också Dr Jekyll och Mr Hyde som jag vill läsa, precis som jag vill läsa Frankenstein, mer av Edgar Allan Poe och någon novell jag minns att vi läste på engelskan om en gammal tant som bevarade en död man i ett rum i sitt hus (någon som vet?).

Ikväll, på teaterettornas alldeles fantastiska berättarafton, fick jag även höra en realtivt kort text av Dostrojevskij, som faktiskt var riktigt bra, så inte ens det där massiva blocket med ryska klassiker ligger längre säkert.

Fast allt detta är förstås bara drömmar. Hur i helsinki skulle jag hinna (inte för att jag har ont om tid, men det finns ju ändå saker som skall göras om dagarna) läsa allt det här under en så kort framtid som ett nu innebär (jag vill alltid göra saker exakt NU när jag känner för det och har inget tålamod att inse att det kan ta tid)?

Men någon kan jag nog klara av...

Idag såg vi en film på skrivarlektionen.

Den handlade om kvinnor och en spade och en massa bittra känslor och jag såg fetdåligt för jag är dum i huvudet och förvarar glasögonen på rummet istället för på näsan.

En gång sa en kvinna:

Varför gjorde du det?

och då sa den andra kvinnan:

För att jag kunde.

Då såddes ett litet frö i min hjärna. Och några minuter senare hade jag tänkt ut en liten slutsats. Jag tänkte "så kan det ju vara. Det måste vara en av de mest grundläggande mänskliga dragen, att det man kan det gör man. Rent instinktivt kan man känna och veta vad man kan, och att det är möjligt att göra det. Och då, i brist på annat, gör man det."

Det är ju alldeles fantastiskt logiskt! Nästa gång jag stöter på ett beteende jag inte kan förklara, något som bara verkar helt idiotiskt och inkonsekvent ska jag tänka "h*n gör det för att h*n kan". Ibland, eller rentav ofta, gör man saker för att man kan. Det är dumt, korkat, leder till ödesdigra konsekvenser, men eftersom att man kan så gör man det.

Ett exempel: jag borde ta tag i min dag. Jag har saker att göra. Tiden går. Istället sitter jag vid datorn trots att jag inte ens har några inloggade vänner på facebook att skriva med. Varför? För att jag kan.

Bajs, bajs, bajs.

Tiden går och jag sitter. Det borde vara tvärtom, öh? Eller så.

Det är så hemskt stökigt här att det kliar i kroppen, och dammigt är det, och saker har jag att göra och jag borde röra på mig och jag borde duscha men nu har jag kläder på mig inför maskeraden i övermorgon och orkar inte byta om.

Varför bloggar jag om det här? Det är inte synd om mig. Hjälp! Hjälp mig!

Säg åt mig vad jag skall göra. Bara peka på en uppgift och förklara för mig hur den skall utföras. Please. Planera min vardag.

Åh, det är så här hela tiden! Dötid dötid dötid och saker som inte blir gjorda. Detta gör ont i min ryggrad. Fast jag får inte magsår och sånt som andra får för jag är immun mot fysiska men av psykiska problem och sånt. Det är bara kliet och svidandet i ryggraden som gör sig påmint ibland, dammiga eftermiddagar då hjärnan stannat på stand by och jag känner mig helt mållös i tillvaron.