Jag kan inte sätta fingret på känslan. Det är kvällen förstås. Det är som att först nu har alla känslor vaknat till liv, alla samtidigt, så det är mycket glädje, sorg, oro, nyfikenhet, lust, olust, rädsla och diverse annat mojs.

Jag skulle vilja hålla hårt om saker och vara mycket säker. Till exempel skulle jag kunna tänka mig att röra runt inom ett enda område, jag skulle kunna samla spikmattor och doftlampor och hantlar och linfröolja och tro att det är nåt att ha, huvudsaken är ju att jag tror. Jag skulle behöva tro lite mer.

Tillexempel på mig själv också, men det orkar jag inte snacka om nu. Jag önskar. Och idag har jag tänkt lite på att ta mitt ansvar men jag vet ju inte hur. Förstår ni? Jag vet faktiskt inte hur. Skulle nog behöva lite hjälp. Mina egna självhjälpsmetoder spretar åt alla håll, och jag är så trött på det här nu. Att jag aldrig vet någonting och att allting skall dra så förbannat åt alla olika håll. Jag slits ju sönder.

Idag har jag också sagt att jag är redo att offra mig, att skära bort den delen av mig själv som orsakar problem. Men det var jag inte alls, visade det sig. Jag är fortfarande för fäst vid mig själv. Och jag vet inte om det är rätt, jag är inte övertygad. Inte om någonting är jag särksilt övertygad, mer än möjligtvis det att världen är en grym plats. Det är ju ingen skoj övertygelse tycker jag. Kunde vara kul att ha nåt annat att hålla fast vid också.

Men man ska väl inte klaga.

Fångar känslan, kanske: