Jag trodde på min hjärna den här gången, men det är väldigt lätt att ge upp. Det förefaller mig som att jag har tjocka blockeringar som all slags kunskap jag läser måste pressa sig igenom, vilket kräver både fysisk och psykisk ansträngning. Jag skruvas upp i högvarv, slänger saker omkring mig för att få tomma rena ytor att röra mig på, och vrider rastlöst på kroppen samt trycker näsan så långt mot texten som det går utan att den blir suddig och oläslig. Ändå går det mig förbi, glider liksom omvägar och vägrar att fastna. Det är UPPENBART, vill jag säga, att jag har inlärningsproblem. Jag kan inte längre förneka det. Det ger mig ingen njutning att läsa, tvärtom är det en plåga och jag kommer på mig med att svettas och gnaga febrilt på naglarna. Allting annat än det som är viktigt tar min uppmärksamhet. Jag längtar efter ett stort, vitt rum med en hel vägg täckt av ett mycket litet stycke text i taget. Men tvivlar på att ens det skulle hjälpa.

Och det är så lätt att ge upp. Kunskapen känns så enorm, så omåttlig, så som att jag står i begrepp att sluka en oerhörd, gigantisk jättetårta, vars storlek skulle kväva mig om jag ens försökte närma mig den med munnen.

Så hur skall jag bära mig åt? Kommer jag någonsin att kunna lära mig någonting? Man skall pröva sig fram, säger de väl. Och jag antar att jag, i och med att jag faktiskt har papper på det, är en av de få som har möjlighet att pröva mig fram. För trots allt är samhället inte byggt sådant att man är fri att pröva och utforska saker och ting, speciellt inte när det kommer till kunskap. Helst skall alla fungera så bra som möjligt utan att ha några som helst individuella krav och behov, det vore det ultimata. Jag är lyckligt lottad som kan få hjälp.