Inga kakor, inga bullar, inte ens glass. Allt är slut.

Lyckligtvis hittade jag min jordgubbsdrink (se ett tidigare inlägg med bild) så att jag kan skölja bort smaken av soltorkade tomater som jag brukar småäta ibland.

Allt som är rött är gott. Iallafall en del.

Igår jobbade jag, och jag vill verkligen blogga om det, men så har jag varit feg och tänkt att "tänk om mina arbetsgivare ser det och ger mig sparken för att jag kritiserar produkterna". Men vafan, om dom mot förmodan skulle se detta, och känna igen mig trots att jag inte har mitt "ritkiga" namn här (och fast de aldrig har träffat mig IRL), varför skulle de bry sig? Jag har väl all rätt i världen att skriva skit om valfri produkt utan att det ska spela nån roll.

Dessutom påverkar jag nog inte försäljningen med ett ynkligt inlägg på min lilla blogg som läses av tre personer på sin höjd.

Så; till saken.

Saken var en nästan färdig smulpaj, som ni säkert har sett reklamen för på tv. En mamma och dotter som enkelt och smidigt häller ner påsingredienserna i en form och stoppar i ugnen. Men för att inte gästerna ska få veta att de"fuskat" så plockar de fram mjöl och bunke och låtsas inför besökarna att de har bakat pajen själva.

Jag blev mycket irriterad första gången jag såg reklamen på tv.

Och nu har jag alltså stått och marknadsfört skiten en hel dag! Eller en halv dag kanske, pajpåsarna höll på att ta slut så jag fick börja på nödlösningen och servera tacopaj på eftermiddagen istället.

Jag ska förklara varför jag känner en sån stark motvilja och olust mot dessa nästanfärdig-pajer.

Först vill jag bara snabbt berätta för dem som inte vet hur konceptet fungerar.

Du köper en påse för 36.90, tar hem den och lägger den i frysen. När det är paj-tajm tar du upp påsen och klipper upp ena änden där bär/frukt ligger, och häller ut detta i en pajform.

Sedan klipper du upp andra änden och häller ut smuldegen ovanpå.

Och så in i ugnen, och det smakar lika gott som hemlagat! (Enligt reklamen och ett antal hjärntävttade människor)

Vad är det då för fel på harmlösa smulpajer? Det är väl himla smart och effektivt!

Jovisst är det effektivt. För att göra smulpaj är ju verkligen komplicerat och tidsödande. Inte.

Tack, snälla företag, för att ni gör vårt liv ännu enklare, så att vi har ännu mer tid att sitta framför teven och inte behöver anstränga oss alls någonsin.

Jag blir väldigt arg och ledsen när folk utan att blinka köper hem en sån här påse, det är som att de går med på företagens påstående om att "du klarar inte av det här själv".

Det jag läser in i detta är ett handlingsförlamande av människan, där vi säljer vår frihet och vår värdighet, genom att paradoxalt nog betala företagen mer och mer pengar.

Från att ha varit ett fattigt land har Sverige blivit ett rikt land, men bara rent ekonomiskt. Vi har mer eller mindre gott om pengar, men av någon outgrundlig anledning har vi ingen tid. Tid är inte pengar, uppenbarligen.

Och ju fler prylar och maskiner som skall hjälpa oss att spara tid, desto mindre tid har vi. Kanske har jag fel, kanske är tid pengar, eftersom varje tidsbesparare kostar en massa pengar och konstigt nog snarare verkar stjäla mer tid ifrån oss.

Främst mår jag dåligt av företagens attityd gentemot potentiella kunder "titta här, du behöver hjälp med det här och det här och det här och ingenting du tar dig för själv är tillräckligt bra, vilken tur att vi är här och hjälper dig!"

En idiot kan baka smulpaj. Det är enkelt. En idiot kan troligtvis må bra och ha kul när han/hon bakar en smulpaj.

Det är uppenbart att vi i vårt eldorado av prylar och underhållning är understimulerade och förslappade. Många har dålig självkänsla och tror sig inte kunna någonting.

Jag säger inte att det enbart är företagens fel, men självklart utnyttjar de detta faktum och spelar på våra känslor utan ett uns av samvete.

Vi behöver röra mer på oss för att tillfredställa våra kroppar som fortfarande har stenålderns fysik.

Men framförallt tror jag att vi verkligen behöver känna att vi Kan Själva.

Jag ser framför mig en gamling på ett äldreboende, som måste få hjälp med allting. Visst är det ett förnedrande och bedrövligt tillstånd.

Hur mycket skiljer oss från en sådan handikpappad person? När vi intalar oss att vi behöver en bil för att ta oss femhundra meter, att vi behöver fabriker som har gjort maten klar åt oss? Hur handikappade vill vi spela för att göra företagen rika och glada?

På förpackningen till denna patetiska färdigprodukt till smulpaj står det att "Produkten ger dig tillfredställelsen av att servera något som
känns hemlagat/hembakat och som du kan känna stolthet över,
trots minimal arbetsinsats."

Stolthet?

Det måtte vara en falsk och konstgjord stolhet över något som en fabrik har gjort i ordning och som man själv enbart stoppat in i ugnen.

Glöm egna recept och kunskaper. Glöm att du kan något eller orkar något.

Du behöver vår hjälp.

Det är vad de menar. Fast de säger det inte rakt ut.

Tro inte för en sekund att företagen gör något för att hjälpa dig och vara snäll. De tjänar pengar på att du slickar deras fötter. Punkt.

Läs även:

Den Hemlige Kocken - Mats-Eric Nilsson

Jag har absolut ingen inspiration att skriva men jag vill täcka över mitt förra inlägg som jag inte tycker är tillräckligt intressant, så nu gäller det att pressa fram nåt riktigt viktigt.

Det börjar bli vinter. Ett nästan bortglömt fenomen är tillbaka; min förfrysta nästipp. Usch, den var inte efterlängtad. Konstigt nog kan jag bara minnas att jag varit medveten om detta problem sen kanske förra vintern. Betyder det att jag av nån anledning inte lidit av kall nästipp tidigare vintrar i mitt liv? Eller att mitt minne har allvarliga störningsproblem (värre än jag förstått)?

I vilket fall så är det väl inte så väldigt plågsamt, men jag vill så gärna värma den att jag alltid stoppar ner nosen i armvecket eller bäddar in den i tyg från min tröja för att rädda den stackars biten. Vilket såklart inte hjälper, så fort jag släpper ut den igen så fryser jag om den.

Dock finns det en metod som jag tänkt prova, inspirerad av en viss person som vi kan kalla sXi. 

Denne sXi brukar börja sin dag med att stoppa in papperstussar i näsan och på så sätt torka ut allt eventuellt snor där inne. På så sätt slipper sXi gå runt och snörvla och snyta sig under dagen, vilket en annan gör oavbrutet.

Och snor = fukt, fukt = kyla, ingen fukt = mindre kyla!

Det är värt ett försök.

Förutom att inhandla en sagobok (sagor om blommor!)  illustrerad av Kristina Digman, och låna trehundra böcker från biblioteket (de hade hur mycket som helst om HIV men knappt något om ADHD som jag sökte), har jag dejtat min psykolog för första gången.

Jaja, det är väl ingen renodlad psykolog men jag har inte koll på vad allt kallas, nån slags shrink iallafall.

Han verkade helt okej, istället för att sitta i stolen mittemot stod han och skrev på en whiteborad, skrev upp saker jag sa och ritade upp mitt HärochNu. Ungefär tjugo gånger sa han "En tanke är ingen sanning", sen sa han det en gång till när jag ringde hemifrån för att boka in nästa tid. 

Jag fick en hemläxa också.

Jag ska skriva upp saker som känns ångestfyllda och jobbiga, vad jag tänker om det, gör åt det, och vad resultatet blir. 

Det är ganska enkelt att hitta saker som är jobbiga. Det slog mig att en sak som passade bra in på den där hemläxan var att nämna visssa problem för terapeuten. En del är lättare att ta upp än annat. Men man måste pressa ut det ändå, börja i en annan ände och slingra sig fram till det. 

Jag hittade en intressant bok på hans kontor när han smet iväg för att fixa nåt. Och jag tänkte att det där måste jag ta upp, annars blir det bara dubbelspel, så jag visade när han kom tillbaka att jag läst lite i boken.

Ah, vad jag fegar, jag kan inte säga det rakt ut här heller. Men jag har redan nämnt det.

Jag gillar att lämna ledtrådar som jag tror att ingen ska märka. Det gör mig verkligen förvirrad att inte veta hur folk ser på mig och vad dom tror om mig.

Men min mest kloka anledning till att inte bara  vara öppen är att jag inte är säker på hurvadvemvarför jag är ännu.

En mindre klok anledning är att man inte ska göra sig märkvärdig. Om man inte är märkvärdig på nåt sätt som man inte kan hjälpa.

Jag har jante i blodet. 

Nog om det, för annars kommer jag bara spy galla över mig själv och mitt sätt att leva i ett jättelångt inlägg som ingen vill läsa. Speciellt inte jag.

Gah, jag sa nog om det! Börja inte rota i det förgångna nu, hur du lyssnade på hur vissa dömde ut andra människor och därför själv blev rädd att hamna i rampljuset och riskera att bli baktalad.

Det som har hänt har hänt, HärochNu, HärochNu, HärochNu, för att citera terapeuten (ja, han upprepade HärochNu minst tre gånger på varandra).

Om jag ska skriva nåt mer ska jag nog göra det i ett nytt inlägg så det inte blir så jävla långt och utdraget här.

See you in another inlägg då.