Det är sånt gamla människor pratar om. Hela tiden. Det enda de gör är att bjuda på fika och prata om sina sjukdomar och åkommor.

Men jag förstår dem.

Det är svårt att tänka på något annat när man är sjuk. Jag är så sjuk att jag inte orkar ta mig för någonting, idag är jag lite bättre, men de senaste dagarna har enkla saker som att laga mat eller fylla diskmaskinen varit mig övermäktiga. Trots att jag har sovit både natt och dag har jag ständigt varit trött, på kvällarna har jag haft grova problem att hålla ögonen öppna. Varje morgon har jag vaknat med ögon som rinner och kletar, imorse var de fullständigt igenkletade med gult morgongegg, höger öga gick knappt att öppna.

Jag svettas, snorar och dreglar. Hostan är heller inte nådig, igår kväll gjorde den sitt bästa för att ta mitt liv, men jag höll ut. Den liknar den kroniska hosta som red mig i ett halvår en gång, med kräkreflexer och kvävningskänsla. Idag har den dock lämnat mig ifred, peppar peppar.

Nåväl. Jag har bestämt att jag måste vara frisk imorgon. Något annat är otänkbart. Jag ska både jobba och gå i skolan.

Skolan började förresten igår, det var kämpigt men jag överlevde. Känner mig som en aidssjuk bland folk, ständigt röda ögon, hosta och tung andhämtning. Gick och lade mig så fort jag kom hem och sov i tre timmar.

På kvällen bad jag Patrik laga mat, för jag hade ingen ork i kroppen. Det blev en chili con (soja)carne som jag inte kände någon smak av, men den verkade god iallafall.

Nåväl. Nu har jag talat ut om alla mina krämpor. Jag hoppas att jag blir frisk, jag vill inte dö sån här, bestulen på all min mänsklighet och värdighet och liv.

När jag skrivit detta kanske jag går och lägger mig igen, alternativt framför tv'n (det börjar bli svårare att somna bara sådär, eller bara ligga stilla och glo).

För övrigt tänker jag på människor i min omgivning, i min ålder. De verkar vara glada, ha kul. Till skillnad från mig ägnar de väl sig åt sånt som är roligt och stimulernade. De kanske inte tänker så mycket heller.

Jag är väl en dåre som ägnar min levande tid åt att begrava mig i tänkande, ensamhet. Den självvalda dysterheten.

De andra verkar inte lida av samma känsla av utanförskap, saknad och oro. De kanske går på fester, träffar vänner, jag vet ju att det är så, de har varandra. Och jag hade också haft allt det där, om jag inte varit så dum och självupptagen och valt att sitta hemma och glo istället.

Och vart skall det leda, allt mitt grubblande och navelskådande?

Till böcker som aldrig blir av? Till hopplösa cirkelresonemang och en bitter livsåskådning? Hurra! Bra jobbat.

Ett liv förspills så lätt. Så besatt av att det skall finnas en mening, att just jag skall vara speciell, att jag gladeligen lämnar ifrån mig alla glädjeämnen och placerar mig på eremiternas glasberg.

En idiot.

Jag har sagt det förut, att det jag gör är idioti, ändå fortsätter jag. Vet jag inte vägen ut? Vågar jag inte ta mig dit? Vad är det som hindrar mig?

Jag är ung nu, och i värsta fall är det bara den här tiden man kan vara lycklig. Så varför gör jag inte det bästa av det, låter kroppen styra och tankarna vila?

Vill jag inte vara en människa? Vad för belöning skulle vänta mig, i en värld som uppenbarligen varken har Gud eller mening?

Vad eftersträvar jag? En dröm? Som jag är rädd att omsätta i praktiken eftesom verkligheten aldrig är omgärdad av ett skimmer och en sprudlande lyckokänsla?

Är det det som får mig att fly, besvikelsen över att verkligheten är simpel och anspråkslös, att kyssar är bäst på film, att vänskap aldrig är kompromisslös, att de blommande ängarna och stormande haven ligger där de ligger och inte kommer till mig självmant?

Är jag en feg människa som stannar i min fantasivärld, den som alltid funnits där för mig, hellre än att ta steget ut och vandrar i motvinden för att stundtals få uppleva något som smakar honung och känns mjukt under fötterna?

Saknar jag inte verkligheten? Saknar jag inte det som är äkta?

Jo! Jag saknar att skrapa mig blodig på taggiga grenar, att springa med nakna fötter på vassa stenar, lika mycket som jag längtar efter att bli verklig, att få upptäcka världen i all dess charmiga enkelhet och inveckling!

Jag ska ta mig dit. Om jag hittar. Om jag vet hur. Om jag orkar.