Jag har ångest.

Men min snälla hjärna har gjort mig björntjänsten att blockera allt så jag kommer inte på varför jag har ångest.

Det kan bero på den där förbannade resencionen som aldrig blir klar. Eller på att mina känslor strular lite. Eller på jobbet som är drygt. Eller på Bobbans allmänna missnöje med situationen. Eller på den där sidan jag var inne på tidigare idag och skrev ett långt inlägg om som jag inte publicerade för det fanns liksom ingen anledning. Eller på att jag har så svårt att uttrycka mig och vantrivs med att vara en feg fjant i förnekelsestadiet.
Eller på att det börjar bli höst, men det tror jag inte på. Jag är inte den typen. Höst är bra. Frysa om nästippen går att stå ut med. Fast å andra sidan finns det ingenting som frammanar så mycket minnen och känsla av livets bräcklighet som den stickande lukten av vinter.

Jag tänker på min pappa. Vi ses för sällan.

Och så är det en massa annat som också är för sällna. En jävla massa folk som jag inte pratar med, jag är en sådan idiot.

Karin ringde häromdagen. Det gav mig en tankeställare. Fan, man kan
använda telefon om man saknar någon!

Må hända att jag inte är den mest begåvade när det gäller att snacka. Det ska gudarna veta.

Men ändå. Ge det en chans. Det är det jag behöver, ingeting är så jobbigt som man kan föreställa sig att det är, och ju mer man fasar över hur motigt något är desto svårare blir det och sen är det inte så jävla knivigt egentligen.

Alltid kommer jag till samma slutsats. Det finns inga tillräckligt bra ursäkter. Det finns inte ens några okej alternativ. Bara gör det, nu, utan att tjafsa.

Varför ska jag göra allt så svårt?

För att jag har svårt, kanske. Jag kanske har problem, på riktigt.

Det där är också så svårt, att veta. Jag har aldrig riktigt begripit om jag har problem eller om jag bara är lat.

Men fuck diagnoser. Det finns ändå inga ursäkter. Man måste leva på likförbannat, oavsett vilka bleka ursäkter man kommer dragandes med.

Livet är som högskolan. Så du är sjuk? Trist för dig. Det är ingen som kommer göra något åt saken. Du har bara dig själv.

Gör det. Eller låt bli. Men ingen kommer att se efter dig, förvänta dig inget daltande. 

Jag bara pladdrar på.

Jag som var så trött och skulle gå och lägga mig. Men det är ångesten. Jag överdriver kanske, låt oss säga tungsinnet. Eller grubblandet.

Fan!

Jag skulle ju inte publicera skit på min blogg. Jag skulle ju vara positiv och ljuga tills jag tror mig själv. Jag skulle ju inte göra någon ledsen. Jag skulle ju gå genom livet utan att någonsin bli ställd mot väggen.

Som om världen kretsar kring mig. När det känns så är det ingen som bryr sig, när jag tror att jag är osedd har alla lagt märke till mitt tungsinne. Typiskt.

Jag önskar bara att jag kunde öppna käften och svara på frågorna.

Blablabla. 

Till sängs. Sova sova sova vakna jobba gå hem baka bullar vara glad och fin och inte skapa problem som inte finns och snart är det en ny vecka och om jag bara kunde sluta gnälla och göra något åt saken. 

Hej, jag tycker om att skapa problem åt mig själv. De Andra i min hjörna hatar mig, de kastar skit varje dag. Uppför dig för fan.

Jag har sagt för mycket.

Det här är min blogg.

Alla kan se.

Whatever, man ska vara ärlig. Obegripligt svammel coh om någon orkar läsa allt det här kommer man mötas av en bekymrad min någonstans ifrån. Jag vet precis hur det är, jag är också utomstående ibland "jag vill bara att du är lycklig" hur fan det nu ska gå till. Det finns liksom inte så mycket att göra.

Man känner som man känner.

Godnatt. 

Det är ett plommon. Som jag har i munnen alltså.

Jag tänkte bara visa upp min dagens klädsel.  Det var så länge sen jag använde min käcka mode-kategori. För att itne tala om hur länge sen jag använde miljö-kategorin.

Är det förresten någon som lägger märke till vilken kategori jag har lagt mina inlägg i? De flesta ligger i Allmänt. 

Jag har iallafall inte fattat hur man serkategorin. Och om det inte syns är det ju ingen vits.

Dagens klädsel alltså.

Jag ska ju jobba på miljömässan idag igen, inte så länge dock, råkade sova lite längre än jag tänkt. Jag kommer vara där elva om jag inte klantar mig och missar bussen igen, men det gör jag INTE.

Iallafall.

Tröjan fick jag när jag fyllde tjugo (vilken tröstpresent, att få en barnslig t-shirt när man fyller vuxen. Det känns skönt. T-shirt är nog det plagg jag mest förknippar med barnslighet. Bekvämt, enkelt, könslöst, ofta med roliga färger eller möster. Nåväl:), den är ekologisk, det står på den att den är organsik och nedbrytbar. Vissa nyfikna tyckte att jag skulle lägga den ute i skogen och se om den kunde förmultna, men jag nöjde mig med att lita på vad som stod.

Fleecejackan är köpt på barnavdelningen i sportaffären inför Kebnekaise-resan, mycket fin, mycket bra köp.

Det här är en absolut favoritkombination på kläder. Rolig t-shirt med snygg matchande jacka ovanpå, eller enfärgad t-shirt och mönstrad jacka. Och antingen byxa eller kjol till det. Oftast byxa.

Idag; svarta jeans som jag hittat på Myrorna, med en skitskum söm nere vid fötterna. Men bryr jag mig? Nej.

Jag har visserligen en mode-kategori i min blogg, och tycker det är kul med roliga kläder. Men det betyder inte att jag någonsin brytt mig om att vara snygg. Mer än i håret. 

Det är en otroligt lång väg kvar för mig att gå för att bli "vuxen". Jag hoppas att jag inte kommer dit, och att det går att leva ändå.

Min terapeut bad mig tänka lite tills vi ses, på varför jag känner som jag känner. Jag tänker ju inte på annat. Det upptar mina tankar allt som oftast, varförvarförvarförvarför är jag jag?

Hoppas jag inte får tunghäfta när jag väl sitter där.

Jag brukar vara rätt kass på att förklara hur jag känner. 

Jag avslutar med att lovprisa mina strumpor.

De är gjorda i nåt slags blandmaterial, det är alltså inte yllesockor, men de har en värmande effekt och är tjockare än vanliga strumps.

Den här gången är de vita, jag har ett par rosa också, och alla två paren har jag fått av min far i julklapp.

Skitbra är dom. Precis lagom varma, inte stickiga, man behöver inte ha något under. Fungerar lika bra i skorna, som på det kalla golvet, som i en otillräckligt fodrad sovsäck i tältet.

Jag har förresten ett nygjort armband också, av gem, som jag gjorde igår när jag hade tråkigt.

Nu ska jag gå, för jag vill inte missa bussen.

Adios amigos.