Woa! Klar!

Det var ju inte så jävla avancerat. Vad jag ska göra allting onödigt svårt hela tiden.

Jag snackar om recensionen alltså. Ganska bra blev den också.

Jag blir lite sur på mig själv. Hur svårt var det? Lite knivigt kanske, men långt ifrån omöjligt. Ylva Wallin (det var hennes bok jag skrev om) har förresten en blogg här, HÄR, på bloggagratis.se. Jag trodde knappt det fanns seriösa skribenter på den här sidan. 

På tal om seriös, är det egentligen okej att se ner på andra människors bloggar? Jag antar att det inte är det, men jag tror att de flesta gör det.

Själv ser jag ner på bloggar som är felstavade och handlar om folks vardag  dag efter dag i oändlighet. Händelselösa och ointressanta dagböcker. Ni vet vad jag menar.

Men bara för att jag kanske skriver lite bättre, är det en ursäkt för mig att skriva om min trista vardag?

Var går gränsen? 

Nu är klockan fyra och jag har nån timme på mig att ägna mig åt valfri aktivitet. Helst något konstruktivt. Plugga till exempel. Nej, det skjuter jag upp till imorgon. Ringa någon. Eller skriva på min bok.

Jag väger mellan dessa två. Det blir nog boken. Försöka iallafall. Det kan vara svårt att komma tillbaka efter så lång tid.

Jag vet inte om det kommer bli någon stor författare av mig. Så slö som jag är.

Det som får mig att fortsätta är att jag tycker att det måste finnas en mening med mig. Jag hade ju kunnat vara fri från mina tankar och bekymmer, jag kunde vara bra på en massa saker. Men det är jag inte.
Jag är bäst på att tänka. Och att skriva.

Det säger sig självt. Utan skrivande, ingen mening med min existens.

Oj, vad deppigt säger ni men nu är det så och så vill jag ha det. Något måste hålla mig uppe. Och jag är alldeles för inkörd för att kunna tänka om i frågan. Mig ändrar man inte på i första taget.

Jag har precis plockat ner mina hantlar från bokhyllan och använt dem för första gången på ungefär ett sekel. Min bästa metod (den måste vara otroligt effektiv eftersom jag tränar så jävla ofta) är att lyssna på nån bra låt, och bestämma sig för att man skall utföra en viss övning utan paus tills låten är slut.

Ett tips kan vara att inte lyssna på någon Bob Dylan-visa som bara går på i all evighet, eller annan artist med förkärlek för långa utdragna sånger.

Jag tror inte det finns någon människa som är så bra på att leva efter devisen "Varför göra idag det du kan skjuta upp till imorgon" som jag. Eller kanske "Det är tanken som räknas"; också typiskt mig.

Jag har tänkt börja träna eller motionera på ett eller annat sätt sen tidernas begynnelse, och aldrig har det hänt. Eller rättare sagt, det har faktiskt hänt ett antal gånger: problemet är inte att börja utan att fortsätta.

Jag har tillochmed tänkt på sistone att jag ska dansa när jag har tid för mig själv (vilket jag ju har ofta utan att det leder till någon konstruktiv, kreativ ensamtid).

Men lusten finns inte alltid där. Det är rena rama omöjligheten att dansa om man inte har lust. Det blir bara dumt och olustigt.

Såklart att lusten skall komma när det inte fungerar, när man väntar på bussen till exempel.

På tal om lust: det är en väldigt dum grej. Man kan inte styra över det. Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna så hade man lust med något. Skitpraktiskt. Men nej, så kul ska vi inte ha det.

Istället ska lusten sätta sig på tvären stup i kvarten.

Men för att komma med något positivt: Jag har skrivit en veckolista. Eller jag har en pågående lista, med saker som behöver göras och vilka dagar de skall göras.

Idag till exempel: anmäla mig till halvfartskursen, ringa min lärare och säga att jag har bytt.

Gjort! Applåd!

Sätta upp en Nej till reklam-lapp på brevlådan, käka lunch.

Också gjort.

Jag har tillochmed bestämt vad det blir till kvällsmat (+handlat), den supersmarta metoden heter att tänka ut nästa dags kvällsmål kvällen innan, när man har LUST.

Ett måste kvar idag.

Skriva klart recensionen. Det blir bara värre om jag låter bli. Jag skäms redan till döds att jag inte fått tummen ur och skrivit om den där jävla boken ännu. Jag hatar att vara sen med saker och inte ha någon bättre ursäkt än att jag är dum, lat och ballar ur så fort nåt är lite klurigt.

Jag har lärt mig i Livets Skola att om man klantat sig i något så är det bästa att ljuga och säga att man inte visste.

Kanske inte funkar i det här läget, men i många andra situationer är det en klok lära som många olika människor upplyst mig.

Men bortsett från min smarta och effektiva veckolista så ser det dystert ut.

Jag är trött på att aldrig få något gjort och att sen behöva lyssna på min egen klagan över saker som bara jag själv rår för.

Buhu, jag är så klen och otränad.

Buhu, jag fick inget gjort idag heller.

Buhu, jag har inga vänner.

Buhu, jag vet inte vad dom snackar om för jag har inte lyssnat.

Buhu, min bok blir aldrig klar.

Buhu, jag skriver aldrig några krönikor.

Buhu, jag har så mycket kvar att göra, varför gör det inte sig självt så att jag kan sitta och uggla och gnälla över hur tråkigt jag har?

Buhu, jag har tråkigt.

Buhu buhu buhu.

Jag önskar mig mest i hela världen att jag ska få en personlig coach som går efter mig och sparkar mig i röven hela tiden.

Vips! så skulle jag bli framgångsrik, populär och snygg.

Eller iallafall någorlunda vältränad, lite mer positiv, lite mer effektiv, lite mer social, och så skulle jag ge ut min bok också och bli en hjälte.

Snälla coachen, dyk upp i mitt liv snart! (Och var gratis!)

Det låter så enkelt att bestämma sig.

Japp, imorgon ska jag börja träna. Och jag sätter ribban lågt. Några tag med hantlarna, det är allt. Och så ska jag få lite gjort också. Kanske ringa nån och snacka lite skit.

Hur är det möjligt att jag inte ens kan uppfylla dessa små ynkliga krav på mig själv?

Kanske för att jag sitter här? Kanske har jag nån inre spärr. Kanske har jag allvarliga problem. Jag borde få en coach. Skattebetald.

Nej, imorgon blir det andra bullar.

Eller idag.

Jag ska få klart min recension NU.