Jag tänker på pappa.

Det är så mycket som bara kastas bort, så känns det, möjligheter, tid, liv. Jag kastar bort.

Idag ville jag dansa.

Jag höll på att dö av danslust, det är som i nån komedi eller nåt trams med att man inte kan styra fötterna, jag kunde inte det, jag ville bara dansa dansa dansa. Men det gick inte för det var ju en massa folk.

Jag tänker på hur ofta jag betett mig stört ute bland folk. Skulle kunna göra en lång lista. Jag vill bara skita i det, låta allting komma ut.

Häromdagen gick jag och trummade med en hoprullad pappersgrej hela vägen hem, jag sjöng lite också, jag kan fan inte låta bli, jag håller på att explodera.

Men så kan man inte bete sig. Man måste ha sig under kontroll.

Jag säger det ibland till mig själv, med drypande bister ironi, "stäng inne det", säger jag. "Släpp aldrig ut det. Du måste behärska dig. Döda kreativiteten. Döda den."

Jag får inte till det. Mina impulser hamnar fel i kroppen och leder ingenstans. Men jag har spelat mycket piano nu, spela spela och det går helt okej och det känns skönt.

Skitsamma hur det är. Man måste leva med sig själv.

Jag vill hitta ett sätt. 

Men iallafall, jag tänker på pappa. Har faktiskt frågat om han vill komma hit och fika nån dag. Vi har kakor, bullarna är inte bakade än men det kommer.

Han har fyllt nånting, 53 tror jag. Mamma är snart sextio, jag får dödsångest å deras sida. Det är så sjukt, att de är såpass gamla nu. Och snart är man själv där. Man vet ju hur snabbt det går. Hux flux.

Tjugo nånting är en skitålder. Fattar inte varför folk klagar på tonåren, det var ju sjukt soft. Vad man än kände eller gjorde så var man ju iallafall ungochdum och det hörde till att göra sjuka saker då. Förväntningar, tja, det var väl käckt om man lyckades med betygen, men vafan, man hängde mest runt med vänner, skolkade lite, var lite arg, var lite uttråkad, längtade bort eller hem och hade lust att slå nån.

Precis som nu.

Men nu är det inte okej längre.

Som sagt, en skitålder. Mitt emellan att sluta skolan och skaffa barn. Ja, det är bara en transportsträcka till den punkten i livet då man bildar familj och växer fast. Jag är ytterst ambivalent.

Ingenting vet man om det här. Kanske är det frihet, att famla i blindo och inte ha någon att vända sig till.

Äh, jag överdriver. Jag kan alltid prata med mamma. Och en massa andra människor. Detta är för ovanlighetens skull något jag inte är ensam om att känna.

Upp med hakan.

Det finns en tid som gått förlorad. Eller är på väg iallafall. Folk dör. Platser försvinner. Bara minnena är kvar, vad är minnen?

Ihopknåpade lägner om nåt man en gång upplevt, så mycket känslor, så lite man vet och förstår.

Jag hatar att anpassa mig till normen om att sova på natten. Det passar mig inte alls.

Jag är en ytterst känslig varelse. Minsta lilla kan få mig ur balans.

Dags att döda igen. Få tyst på huvudet. Inget mer tänkande ikväll, det är en dag imorgon också, med lite lagom mycket plikter som skjuts upp i all oändlighet.

Mamma säger att vi saknar förmågan. Vad kan man göra åt det?

Jag kan inte styra över mig själv. Tyvärr.