Far min ringde och tipsade om att han kanske är med på TV ikväll, Tv4-nyheterna (jag fick aldrig veta angående vad). Det måste ses.

Jag hade faktiskt tänkt börja kolla på nyheterna varje kväll, det är inte en dag försent att jag aktiverar hjärnan lite och glor utanför min egen soff-tillvaro.

För tillfället hatar jag när telefonen ringer, för det är en sån ansträngning att prata. Helst vill jag lära mig prata teckenspråk (och att alla runt omkring också skall förstå) för minsta möjliga påfrestning på halsen.

Ont gör det när jag sväljer också. Till höger i strupen.

Det är verkligen skit att vara sjuk, varför kan jag inte bara bli fräsch och fin igen (så fräsch och fin jag nu är när jag inte är förkylningssunkig) nån jävla gång?

Luktar illa gör jag också. Och är trött, jag bara väntar på att bli frisk så att jag kan återuppta allt som ligger på is; typ tänka, prata, umgås och plugga.

Jag är trött, men för pigg för att ligga i sängen och vila.

Det känns sådär kul att jag gjort mitt första intryck på alla nya klasskamrater som en aidssjuk alien. Det känns sådär kul att jag börjat mina studier med att ha feber, hosta, ingen röst, ingen ork, snorig näsa och rinniga ögon på föreläsningarna.

Det känns sådär kul att sätta sig och läsa när kroppen trilskas och gör ont (som att inte plugga var illa nog och krävde all koncetration och ork man kan uppbåda).

Ikväll har jag ingen plan för dagens rätt. Jag trodde mig ha utarbetat ett fint schema för veckan, lasagne, kikärtsbiffar, chilisincarne... Men det visade sig att idag råkat bli utan maträtt.

I kylskåpet står en burk röda bönor som inte längre fick plats i frysen, så de kanske skulle må bra av att användas. Till något.

Avslutningsvis till något helt annat.

Varrför har alla filmer med utbildningssyfte som handlar om kroppen och biologi (etc) samma sorts bakgrundsmusik? Tja, det är väl inte så konstigt egentligen, det handlar ju om att skapa en känsla hos tittaren (lyssnaren) och i det här fallet en känsla av fascination och vördnad.

Det är jävligt läskig musik iallafall. Till läskiga bilder. Pumpande hjärta, elektriska nerver, dov synthmusik...

Bifogar en random video som får illustrera nämnda musik. Visst är det läskigt!

Skräckfilmer kan gå och gräva ner sig, det här är mäktigt, skrämmande - och det är på riktigt!

Och värst av allt: det handlar om dig...

(Jag lade för övrigt märke till att det fanns en hel del videos om nerver på youtube - precis vad jag läser om nu! Så ypperligt lämpligt.)

Oj, då. Vad äcklig jag var i mitt förra inlägg, inälvsäcklig.

Och aldrig är det nån som kommenterar längre heller.

Nowell. Nu ska jag snart gå till skolan. Igår hade jag ångest över detta vansinniga beslut som fattats nån gång i våras att jag - JAG - skulle plugga på högskolan. Jag kände mig dum, skitskraj och kvasisuicidal. Påkallade uppmärksamhet från Patrik som fick livet att kännas levnadsbart igen efter ett tag. Det är viktigt att kunna prata och gråta.

Idag känns det bättre. Jag är lat och slö men det rörde väl sig inte om femtio sidor, jag har rotat fram några instuderingsfrågor och börjar begripa lite hur studierna är upplagda. Och det finns en lektionssal jag hittar till iallafall. 

Jag antar att det är modigt av mig att göra det här.

Om det bara inte kändes som att alla andra klarar det easy as panncake utom jag alltid.

Men, nu kommer en god nyhet!

Trots att den jävla boken är på engelska och undervisningen går i 110km/h, så tycker jag att nerver och signalsbustanser är ganska intressant. Och lärarna verkar riktigt godhjärtade.

Sympatiska systemet är också skoj, och kasnke kan jag klara av detta.

Det tråkigaste just nu är väl att man måste jobba två och två. Hat. Varför?

Patrik säger att det är ett bra sätt att lära känna varandra.

Jag vet inte.

Nu bara svamlar jag.

Det finns precis tid att springa och köpa en yoghurt eller nåt till lunch innan veckans sista lektion börjar.  

Good byse.