Alla som hatar att läsa om (/lyssna på) andras drömmar kan sluta läsa nu (fast det vill jag inte att ni gör! Stanna kvar! Det går fort!).

Ibalnd önskar jag att Freud fanns i livet. Det vore så coolt att ligga på hans soffa och få svar på varför jag drömmer som jag gör och vad det egentligen indikerar för dolda behov och önskningar.

Nåväl.

Igår drömde jag skoldrömmar.

Först befann jag mig i en tom matsal, där jag försökte packa på mig så mycket som möjligt av alla grejer jag spritt ut där under åren, hjälmar, cd-spelare, kläder...

När jag gick därifrån var plötsligt hela personalstyrkan där och vinkade skrattande åt mig. 

Sen hamnade jag plötsligt bakom scenen, inför en föreställning. Som vanligt i drömmens värld hade jag inte en blekfis till aning om vem jag spelade eller vad jag skulle säga.

Att döma av mina klasskamraters klädsel var det något slags andra världskriget-pjäs.

Evelina dök upp, och jag viskade att jag inte hade koll på något alls. Hon hjälpte mig att leta rätt på nån klädsel som kunde funka för min roll (typ polis).

Sen insåg jag att jag bara drömde, och när jag sa det till Evelina förklarade hon att allt var helt suddigt för henne, vilket fick mig att tänka att hon kanske, i verkligheten, var med i min dröm. Att varje gång man drömmer om nån så är de också där fast de själva upplever det bara som en dimma.

Spännande!

Inte lika fascinerande när jag vaknade dock.

Inatt hade jag den hemskaste drömmen. Man undrar ju hur grym man får vara när man drömmer.

Det var dramaläraren T som berättade sitt livs tradgedi för mig, om sin förra flickvän/fru/sambo.

När hon hade fött ett barn grep myndigheterna in. Det var nämligen lag på den tiden, om att alla kvinnor som ammar måste dö.

Mitt i natten hade nån patrull haffat den sovande T, släpat ut honom på gatan och satt fyr på sovrummet där ammande mamman låg och sov.

Så hade han fått stå där och höra hur hon skrek därinifrån. Efterom det var en lag hade han inte gjort något åt saken, man vill ju inte bryta lagen liksom, den är ju till för allas bästa.

Otäckt indeed. Fast det var ingen mardröm. Mer en snyftare, som först i vaket tillstånd framstår i denna absurda dager.

* 

Igår var jag på Sopoperans mässa iallafall. För er som skippade drömbiten ovan.

Nu ska jag snart dit igen. Det var ett häftigt plejs, emn vår monter var häftigast. Vi har aquarium, massa fina plancher, en dator med film, myshörna, en massa växter och ett träd. Med mera.

Före detta Tegelbruket, för er som bor i Halmstad och vill komma och kolla.

Nu hinner jag inte tjabbla mer för jag måste gå.

Hej då sålänge, hälsar den icke-pluggande studenten. 

Antingen beroende på den sena timmen, eller på stress (sympatiska systemet aktiverat), eller kemiska processer i hjärnan av något slag, så har jag en orolig och skrämd känsla i kroppen.

På onsdag har jag en bokad tid hos studievägledare, håller tummarna för att alternativet, men går det inte så vet jag inte riktigt vad.

Queen sjunger Bohemian Rapsody som godnattsång, och jag ska borsta tänderna så försvinner nog inte känslan av obehag.

Tyckte mest att jag behövde uppdatera här. Det var så länge sen jag skrev sist.

Rösten är tillbaka. Inte till hundra procent, men nittionio. Och lite rethosta på det.

Nu håller jag käften och sover.

Godnatt Freddie Mercury.

Jag har inte haft min normala röst på sex dagar.
Har haft ont i halsen ett tag men igår kväll började det göra riktigt ont, jag kan inte svälja utan att grimasera. Ont i öronen kommer också som ett brev på posten. Framförallt på kvällen kommer smärtan, dagtid är den lite mildare.

Ville bara prata av mig lite, tack för att ni lyssnar (- läser. Om det nu är nån som gör det.)

Fan vad det är synd om mig.  

Nu känns det nästan lite spännande att gå till Doktorn.

Jag kommer göra allt som står i min makt för att slippa kikhosttestet och andra otäcka behandlingar som jag har fobi för.

Antagligen kommer Farbror Doktorn säga att det inte går att hitta nåt fel på mig, det brukar ju vara standardsvaret när man går till sjukan.

Jag vill iallafall ha recept på hostmedicin, och om det är möjligt så skulle gärna Doktorn få svänga lite med trollspöt och göra mig mirakulöst frisk, bara sådär.

Jag håller tummarna för att Doktorn besitter magiska krafter.

Jag orkar inte vara sjuk mer. En dag till och jag kommer att inte dö utan leva vidare och vara sjuk men jag orkar inte.

Far min ringde och tipsade om att han kanske är med på TV ikväll, Tv4-nyheterna (jag fick aldrig veta angående vad). Det måste ses.

Jag hade faktiskt tänkt börja kolla på nyheterna varje kväll, det är inte en dag försent att jag aktiverar hjärnan lite och glor utanför min egen soff-tillvaro.

För tillfället hatar jag när telefonen ringer, för det är en sån ansträngning att prata. Helst vill jag lära mig prata teckenspråk (och att alla runt omkring också skall förstå) för minsta möjliga påfrestning på halsen.

Ont gör det när jag sväljer också. Till höger i strupen.

Det är verkligen skit att vara sjuk, varför kan jag inte bara bli fräsch och fin igen (så fräsch och fin jag nu är när jag inte är förkylningssunkig) nån jävla gång?

Luktar illa gör jag också. Och är trött, jag bara väntar på att bli frisk så att jag kan återuppta allt som ligger på is; typ tänka, prata, umgås och plugga.

Jag är trött, men för pigg för att ligga i sängen och vila.

Det känns sådär kul att jag gjort mitt första intryck på alla nya klasskamrater som en aidssjuk alien. Det känns sådär kul att jag börjat mina studier med att ha feber, hosta, ingen röst, ingen ork, snorig näsa och rinniga ögon på föreläsningarna.

Det känns sådär kul att sätta sig och läsa när kroppen trilskas och gör ont (som att inte plugga var illa nog och krävde all koncetration och ork man kan uppbåda).

Ikväll har jag ingen plan för dagens rätt. Jag trodde mig ha utarbetat ett fint schema för veckan, lasagne, kikärtsbiffar, chilisincarne... Men det visade sig att idag råkat bli utan maträtt.

I kylskåpet står en burk röda bönor som inte längre fick plats i frysen, så de kanske skulle må bra av att användas. Till något.

Avslutningsvis till något helt annat.

Varrför har alla filmer med utbildningssyfte som handlar om kroppen och biologi (etc) samma sorts bakgrundsmusik? Tja, det är väl inte så konstigt egentligen, det handlar ju om att skapa en känsla hos tittaren (lyssnaren) och i det här fallet en känsla av fascination och vördnad.

Det är jävligt läskig musik iallafall. Till läskiga bilder. Pumpande hjärta, elektriska nerver, dov synthmusik...

Bifogar en random video som får illustrera nämnda musik. Visst är det läskigt!

Skräckfilmer kan gå och gräva ner sig, det här är mäktigt, skrämmande - och det är på riktigt!

Och värst av allt: det handlar om dig...

(Jag lade för övrigt märke till att det fanns en hel del videos om nerver på youtube - precis vad jag läser om nu! Så ypperligt lämpligt.)

Oj, då. Vad äcklig jag var i mitt förra inlägg, inälvsäcklig.

Och aldrig är det nån som kommenterar längre heller.

Nowell. Nu ska jag snart gå till skolan. Igår hade jag ångest över detta vansinniga beslut som fattats nån gång i våras att jag - JAG - skulle plugga på högskolan. Jag kände mig dum, skitskraj och kvasisuicidal. Påkallade uppmärksamhet från Patrik som fick livet att kännas levnadsbart igen efter ett tag. Det är viktigt att kunna prata och gråta.

Idag känns det bättre. Jag är lat och slö men det rörde väl sig inte om femtio sidor, jag har rotat fram några instuderingsfrågor och börjar begripa lite hur studierna är upplagda. Och det finns en lektionssal jag hittar till iallafall. 

Jag antar att det är modigt av mig att göra det här.

Om det bara inte kändes som att alla andra klarar det easy as panncake utom jag alltid.

Men, nu kommer en god nyhet!

Trots att den jävla boken är på engelska och undervisningen går i 110km/h, så tycker jag att nerver och signalsbustanser är ganska intressant. Och lärarna verkar riktigt godhjärtade.

Sympatiska systemet är också skoj, och kasnke kan jag klara av detta.

Det tråkigaste just nu är väl att man måste jobba två och två. Hat. Varför?

Patrik säger att det är ett bra sätt att lära känna varandra.

Jag vet inte.

Nu bara svamlar jag.

Det finns precis tid att springa och köpa en yoghurt eller nåt till lunch innan veckans sista lektion börjar.  

Good byse. 

Idag har jag haft min andra dag på Högskolan, och jag gick hem med dåliga tankar om mig själv, kvaliteten på min hjärna och mina prestationer, men nu känns det bättre.

Har bara femtiosju sidor kvar att läsa igenom i boken tills imorgon. Det är precis så där absurt övermäktigt som andra människor verkar ha det jämt, så nu känner jag mig normal och det är skönt.

Just nu har jag paus. Det måste man ju få ha ibland. Och när pausen är slut ska jag göra lasagne.

I min kamera ligger flera stycken bilder med ganska dålig kvalitet som jag tänkt lägga upp här på bloggen, men det har inte blivit av än.

Först är det en läcker bild på min fläskläpp (som förvisso inte gör denna numera obefintliga skapelse rättvisa), sen är det en skojig bild på hur mina ögon limmats ihop av sånt där morgongojjs (vilken dessvärre inte heller är speciellt skarp och tydlig).

Förvänta er inget, de är som jag nämnt ganska kassa, men om nivill kika så håll utkik i relaterade tidigare inlägg.

Ya! Nu ligger de där de ska. Hoppas jag inte sabbade aptiten för er, men ni vet hur man säger: Störs du av det här så behöver du inte titta!

Nu behöver jag ladda min kamera. Men det är bara en bråkdel av allt som jag behöver göra nu nör jag är frisk nog att stå på benen. Sisyfos kallar.

Adios. 

Det är sånt gamla människor pratar om. Hela tiden. Det enda de gör är att bjuda på fika och prata om sina sjukdomar och åkommor.

Men jag förstår dem.

Det är svårt att tänka på något annat när man är sjuk. Jag är så sjuk att jag inte orkar ta mig för någonting, idag är jag lite bättre, men de senaste dagarna har enkla saker som att laga mat eller fylla diskmaskinen varit mig övermäktiga. Trots att jag har sovit både natt och dag har jag ständigt varit trött, på kvällarna har jag haft grova problem att hålla ögonen öppna. Varje morgon har jag vaknat med ögon som rinner och kletar, imorse var de fullständigt igenkletade med gult morgongegg, höger öga gick knappt att öppna.

Jag svettas, snorar och dreglar. Hostan är heller inte nådig, igår kväll gjorde den sitt bästa för att ta mitt liv, men jag höll ut. Den liknar den kroniska hosta som red mig i ett halvår en gång, med kräkreflexer och kvävningskänsla. Idag har den dock lämnat mig ifred, peppar peppar.

Nåväl. Jag har bestämt att jag måste vara frisk imorgon. Något annat är otänkbart. Jag ska både jobba och gå i skolan.

Skolan började förresten igår, det var kämpigt men jag överlevde. Känner mig som en aidssjuk bland folk, ständigt röda ögon, hosta och tung andhämtning. Gick och lade mig så fort jag kom hem och sov i tre timmar.

På kvällen bad jag Patrik laga mat, för jag hade ingen ork i kroppen. Det blev en chili con (soja)carne som jag inte kände någon smak av, men den verkade god iallafall.

Nåväl. Nu har jag talat ut om alla mina krämpor. Jag hoppas att jag blir frisk, jag vill inte dö sån här, bestulen på all min mänsklighet och värdighet och liv.

När jag skrivit detta kanske jag går och lägger mig igen, alternativt framför tv'n (det börjar bli svårare att somna bara sådär, eller bara ligga stilla och glo).

För övrigt tänker jag på människor i min omgivning, i min ålder. De verkar vara glada, ha kul. Till skillnad från mig ägnar de väl sig åt sånt som är roligt och stimulernade. De kanske inte tänker så mycket heller.

Jag är väl en dåre som ägnar min levande tid åt att begrava mig i tänkande, ensamhet. Den självvalda dysterheten.

De andra verkar inte lida av samma känsla av utanförskap, saknad och oro. De kanske går på fester, träffar vänner, jag vet ju att det är så, de har varandra. Och jag hade också haft allt det där, om jag inte varit så dum och självupptagen och valt att sitta hemma och glo istället.

Och vart skall det leda, allt mitt grubblande och navelskådande?

Till böcker som aldrig blir av? Till hopplösa cirkelresonemang och en bitter livsåskådning? Hurra! Bra jobbat.

Ett liv förspills så lätt. Så besatt av att det skall finnas en mening, att just jag skall vara speciell, att jag gladeligen lämnar ifrån mig alla glädjeämnen och placerar mig på eremiternas glasberg.

En idiot.

Jag har sagt det förut, att det jag gör är idioti, ändå fortsätter jag. Vet jag inte vägen ut? Vågar jag inte ta mig dit? Vad är det som hindrar mig?

Jag är ung nu, och i värsta fall är det bara den här tiden man kan vara lycklig. Så varför gör jag inte det bästa av det, låter kroppen styra och tankarna vila?

Vill jag inte vara en människa? Vad för belöning skulle vänta mig, i en värld som uppenbarligen varken har Gud eller mening?

Vad eftersträvar jag? En dröm? Som jag är rädd att omsätta i praktiken eftesom verkligheten aldrig är omgärdad av ett skimmer och en sprudlande lyckokänsla?

Är det det som får mig att fly, besvikelsen över att verkligheten är simpel och anspråkslös, att kyssar är bäst på film, att vänskap aldrig är kompromisslös, att de blommande ängarna och stormande haven ligger där de ligger och inte kommer till mig självmant?

Är jag en feg människa som stannar i min fantasivärld, den som alltid funnits där för mig, hellre än att ta steget ut och vandrar i motvinden för att stundtals få uppleva något som smakar honung och känns mjukt under fötterna?

Saknar jag inte verkligheten? Saknar jag inte det som är äkta?

Jo! Jag saknar att skrapa mig blodig på taggiga grenar, att springa med nakna fötter på vassa stenar, lika mycket som jag längtar efter att bli verklig, att få upptäcka världen i all dess charmiga enkelhet och inveckling!

Jag ska ta mig dit. Om jag hittar. Om jag vet hur. Om jag orkar.