Jag tänker på pappa.

Det är så mycket som bara kastas bort, så känns det, möjligheter, tid, liv. Jag kastar bort.

Idag ville jag dansa.

Jag höll på att dö av danslust, det är som i nån komedi eller nåt trams med att man inte kan styra fötterna, jag kunde inte det, jag ville bara dansa dansa dansa. Men det gick inte för det var ju en massa folk.

Jag tänker på hur ofta jag betett mig stört ute bland folk. Skulle kunna göra en lång lista. Jag vill bara skita i det, låta allting komma ut.

Häromdagen gick jag och trummade med en hoprullad pappersgrej hela vägen hem, jag sjöng lite också, jag kan fan inte låta bli, jag håller på att explodera.

Men så kan man inte bete sig. Man måste ha sig under kontroll.

Jag säger det ibland till mig själv, med drypande bister ironi, "stäng inne det", säger jag. "Släpp aldrig ut det. Du måste behärska dig. Döda kreativiteten. Döda den."

Jag får inte till det. Mina impulser hamnar fel i kroppen och leder ingenstans. Men jag har spelat mycket piano nu, spela spela och det går helt okej och det känns skönt.

Skitsamma hur det är. Man måste leva med sig själv.

Jag vill hitta ett sätt. 

Men iallafall, jag tänker på pappa. Har faktiskt frågat om han vill komma hit och fika nån dag. Vi har kakor, bullarna är inte bakade än men det kommer.

Han har fyllt nånting, 53 tror jag. Mamma är snart sextio, jag får dödsångest å deras sida. Det är så sjukt, att de är såpass gamla nu. Och snart är man själv där. Man vet ju hur snabbt det går. Hux flux.

Tjugo nånting är en skitålder. Fattar inte varför folk klagar på tonåren, det var ju sjukt soft. Vad man än kände eller gjorde så var man ju iallafall ungochdum och det hörde till att göra sjuka saker då. Förväntningar, tja, det var väl käckt om man lyckades med betygen, men vafan, man hängde mest runt med vänner, skolkade lite, var lite arg, var lite uttråkad, längtade bort eller hem och hade lust att slå nån.

Precis som nu.

Men nu är det inte okej längre.

Som sagt, en skitålder. Mitt emellan att sluta skolan och skaffa barn. Ja, det är bara en transportsträcka till den punkten i livet då man bildar familj och växer fast. Jag är ytterst ambivalent.

Ingenting vet man om det här. Kanske är det frihet, att famla i blindo och inte ha någon att vända sig till.

Äh, jag överdriver. Jag kan alltid prata med mamma. Och en massa andra människor. Detta är för ovanlighetens skull något jag inte är ensam om att känna.

Upp med hakan.

Det finns en tid som gått förlorad. Eller är på väg iallafall. Folk dör. Platser försvinner. Bara minnena är kvar, vad är minnen?

Ihopknåpade lägner om nåt man en gång upplevt, så mycket känslor, så lite man vet och förstår.

Jag hatar att anpassa mig till normen om att sova på natten. Det passar mig inte alls.

Jag är en ytterst känslig varelse. Minsta lilla kan få mig ur balans.

Dags att döda igen. Få tyst på huvudet. Inget mer tänkande ikväll, det är en dag imorgon också, med lite lagom mycket plikter som skjuts upp i all oändlighet.

Mamma säger att vi saknar förmågan. Vad kan man göra åt det?

Jag kan inte styra över mig själv. Tyvärr. 

Jag har ångest.

Men min snälla hjärna har gjort mig björntjänsten att blockera allt så jag kommer inte på varför jag har ångest.

Det kan bero på den där förbannade resencionen som aldrig blir klar. Eller på att mina känslor strular lite. Eller på jobbet som är drygt. Eller på Bobbans allmänna missnöje med situationen. Eller på den där sidan jag var inne på tidigare idag och skrev ett långt inlägg om som jag inte publicerade för det fanns liksom ingen anledning. Eller på att jag har så svårt att uttrycka mig och vantrivs med att vara en feg fjant i förnekelsestadiet.
Eller på att det börjar bli höst, men det tror jag inte på. Jag är inte den typen. Höst är bra. Frysa om nästippen går att stå ut med. Fast å andra sidan finns det ingenting som frammanar så mycket minnen och känsla av livets bräcklighet som den stickande lukten av vinter.

Jag tänker på min pappa. Vi ses för sällan.

Och så är det en massa annat som också är för sällna. En jävla massa folk som jag inte pratar med, jag är en sådan idiot.

Karin ringde häromdagen. Det gav mig en tankeställare. Fan, man kan
använda telefon om man saknar någon!

Må hända att jag inte är den mest begåvade när det gäller att snacka. Det ska gudarna veta.

Men ändå. Ge det en chans. Det är det jag behöver, ingeting är så jobbigt som man kan föreställa sig att det är, och ju mer man fasar över hur motigt något är desto svårare blir det och sen är det inte så jävla knivigt egentligen.

Alltid kommer jag till samma slutsats. Det finns inga tillräckligt bra ursäkter. Det finns inte ens några okej alternativ. Bara gör det, nu, utan att tjafsa.

Varför ska jag göra allt så svårt?

För att jag har svårt, kanske. Jag kanske har problem, på riktigt.

Det där är också så svårt, att veta. Jag har aldrig riktigt begripit om jag har problem eller om jag bara är lat.

Men fuck diagnoser. Det finns ändå inga ursäkter. Man måste leva på likförbannat, oavsett vilka bleka ursäkter man kommer dragandes med.

Livet är som högskolan. Så du är sjuk? Trist för dig. Det är ingen som kommer göra något åt saken. Du har bara dig själv.

Gör det. Eller låt bli. Men ingen kommer att se efter dig, förvänta dig inget daltande. 

Jag bara pladdrar på.

Jag som var så trött och skulle gå och lägga mig. Men det är ångesten. Jag överdriver kanske, låt oss säga tungsinnet. Eller grubblandet.

Fan!

Jag skulle ju inte publicera skit på min blogg. Jag skulle ju vara positiv och ljuga tills jag tror mig själv. Jag skulle ju inte göra någon ledsen. Jag skulle ju gå genom livet utan att någonsin bli ställd mot väggen.

Som om världen kretsar kring mig. När det känns så är det ingen som bryr sig, när jag tror att jag är osedd har alla lagt märke till mitt tungsinne. Typiskt.

Jag önskar bara att jag kunde öppna käften och svara på frågorna.

Blablabla. 

Till sängs. Sova sova sova vakna jobba gå hem baka bullar vara glad och fin och inte skapa problem som inte finns och snart är det en ny vecka och om jag bara kunde sluta gnälla och göra något åt saken. 

Hej, jag tycker om att skapa problem åt mig själv. De Andra i min hjörna hatar mig, de kastar skit varje dag. Uppför dig för fan.

Jag har sagt för mycket.

Det här är min blogg.

Alla kan se.

Whatever, man ska vara ärlig. Obegripligt svammel coh om någon orkar läsa allt det här kommer man mötas av en bekymrad min någonstans ifrån. Jag vet precis hur det är, jag är också utomstående ibland "jag vill bara att du är lycklig" hur fan det nu ska gå till. Det finns liksom inte så mycket att göra.

Man känner som man känner.

Godnatt. 

Det är ett plommon. Som jag har i munnen alltså.

Jag tänkte bara visa upp min dagens klädsel.  Det var så länge sen jag använde min käcka mode-kategori. För att itne tala om hur länge sen jag använde miljö-kategorin.

Är det förresten någon som lägger märke till vilken kategori jag har lagt mina inlägg i? De flesta ligger i Allmänt. 

Jag har iallafall inte fattat hur man serkategorin. Och om det inte syns är det ju ingen vits.

Dagens klädsel alltså.

Jag ska ju jobba på miljömässan idag igen, inte så länge dock, råkade sova lite längre än jag tänkt. Jag kommer vara där elva om jag inte klantar mig och missar bussen igen, men det gör jag INTE.

Iallafall.

Tröjan fick jag när jag fyllde tjugo (vilken tröstpresent, att få en barnslig t-shirt när man fyller vuxen. Det känns skönt. T-shirt är nog det plagg jag mest förknippar med barnslighet. Bekvämt, enkelt, könslöst, ofta med roliga färger eller möster. Nåväl:), den är ekologisk, det står på den att den är organsik och nedbrytbar. Vissa nyfikna tyckte att jag skulle lägga den ute i skogen och se om den kunde förmultna, men jag nöjde mig med att lita på vad som stod.

Fleecejackan är köpt på barnavdelningen i sportaffären inför Kebnekaise-resan, mycket fin, mycket bra köp.

Det här är en absolut favoritkombination på kläder. Rolig t-shirt med snygg matchande jacka ovanpå, eller enfärgad t-shirt och mönstrad jacka. Och antingen byxa eller kjol till det. Oftast byxa.

Idag; svarta jeans som jag hittat på Myrorna, med en skitskum söm nere vid fötterna. Men bryr jag mig? Nej.

Jag har visserligen en mode-kategori i min blogg, och tycker det är kul med roliga kläder. Men det betyder inte att jag någonsin brytt mig om att vara snygg. Mer än i håret. 

Det är en otroligt lång väg kvar för mig att gå för att bli "vuxen". Jag hoppas att jag inte kommer dit, och att det går att leva ändå.

Min terapeut bad mig tänka lite tills vi ses, på varför jag känner som jag känner. Jag tänker ju inte på annat. Det upptar mina tankar allt som oftast, varförvarförvarförvarför är jag jag?

Hoppas jag inte får tunghäfta när jag väl sitter där.

Jag brukar vara rätt kass på att förklara hur jag känner. 

Jag avslutar med att lovprisa mina strumpor.

De är gjorda i nåt slags blandmaterial, det är alltså inte yllesockor, men de har en värmande effekt och är tjockare än vanliga strumps.

Den här gången är de vita, jag har ett par rosa också, och alla två paren har jag fått av min far i julklapp.

Skitbra är dom. Precis lagom varma, inte stickiga, man behöver inte ha något under. Fungerar lika bra i skorna, som på det kalla golvet, som i en otillräckligt fodrad sovsäck i tältet.

Jag har förresten ett nygjort armband också, av gem, som jag gjorde igår när jag hade tråkigt.

Nu ska jag gå, för jag vill inte missa bussen.

Adios amigos. 

Precis som Patti misstänkte så har jag fastnat här vid datorn istället för att ägna min tid åt ovan nämnda livskamrat.

Å andra sidan har han fastnat vid en film som handlar om flygplan (boooooring) i öknen, som enligt min accosiationsförmåga hamnar i kategorin action (boooooooooooooooring), fast jag har ju inte gett den en chans men varför skulle jag.

Jag känner mig inte säker på om det är okej att gå ut och bryta, slita honom från tv'n, om han nu tycker att det är en ganska bra film.

Då kan jag ju lika gärna sitta här och störa med min Big In Japan på repeat och mitt knattrande från tangenterna.

Idag har jag jobbat, det var drygt.

Ännu drygare lär det bli nu när Elena reser bort och jag får stå ensam. Jag tänker inte lägga många timmar där.  

Inte nog med att det är tråkigt, det är kallt som ett jävla fryshus också. Det roligaste på hela dagen är att gå hela vägen hem.

Men! En god nyhet är att det imorgon är premiär på Patrik 1,5 här i Höcity. Och jag har presentkort på biobesök. Det blir toppen.

Annars är det lite hipp som happ. Jag förnimmer ett grått moln, men än så länge är läget under kontroll.

Nästa onsdag har jag tid på UPM, det känns spännande. Borde kanske kännas nervöst, skönt, jobbigt, eller något åt det hållet. Men det känns roligt.

Vad oseriöst av mig.

Nu ska jag gå ut och hänga i soffan med Bob. Snubbar med hellikoptervrak i öknen kanske är kul ändå. Man får ju ge det en chans. 

Jag hatar att jag nu lägger in en video till direkt efter den förra! Usch usch usch, spotta tre gånger över vänster axel.

Men jag älskar den här låten nu. Och det är faktiskt tack vare jävla Henrik Schyffert och hans nya (kommande) underhållningsprogram på min standardkanal Sexan.

Har lyssnat oavbrutet fem gånger nu och jag skulle kunna sitta här hela kvällen och digga. Mmhmmm, big in jäppän, ålrajt...  bampadam...

Heja åttiotalet.

Det är något speciellt med den här videon.

Den påminner om gamla simpla spel från när jag var lite mindre. 

Jag gillar väldigt enkla gamla dataspel utan finesser. Svart bakgrund med färgglada figurer. Enkel grafik. Enkla regler. Inga oförutsedda händelser. Plocka poäng.

Det passar precis min intelligensnivå. 

Jag drömmer mycket om sex på nätterna. Ibland mer aktivt, andra gånger mer flummigt där sex mer verkar vara nåt symboliskt.

Än en gång saknar jag Freuds vägledning.

Inatt drömde jag att jag var en indiepoptjej som hade åkt till Falkenberg, och förvirrad och olycklig vandrade gatorna upp och ner.

Jag gillade min drömkaraktär. Jag tror jag var rätt snygg, lite äldre än the real jag kanske.

Till sist kom jag till en butik som såldre serietidningar och sajns fikshön-grejer, innehavaren var säkert minst fyrtio, men jag övertalade honom att vi skulle ha sex och så hade vi det.

Jag vet inte vad jag ville ha sagt med det, ville mest bara skriva av mig för det var en liksom behaglig dröm. Inte just på grund av sexet då, utan nåt annat, mitt coola jag i Falkenberg liksom.

Över till något annat.

Jag har varit hos studievägledaren idag, och snackat igenom mina val och valmöjligheter.

Det lutar starkt åt att jag byter till halvfartskursen, 99% ungefär.

Det verkar vara något mindre förelänsingar, så man missar väl lite som man får ta igen på egen hand. Men om jag känner mig själv rätt så är det ingen bra idé att fortsätta kämpa på med helfarten som går i 120km/h och där jag ligger en evighet efter ungefär. Det Jag som jag levt 20 år med kommer inte att ta igen och komma ifatt, inte under några omständigheter.

Alternativet är att hoppa av, vilket jag inte allt är pigg på.

En sista grej inna jag måste pysa.

Vi läser mycket om biologisk syn på psykologin nu, fetmycket om nervsystem, hjärnan och grejer.

Är det nån som kan tänka sig hur läskigt det är eller?

Att läsa om hur hela ens Jag fungerar, att reducera hela ens känsloregister och alla minnen till ett gäng elektrokemiska impulser som viner runt i ens valnöt till hjärna, det är riktigt scary.

Var finns Jag i allt detta?

Består hela min personlighet, alla mina reflektioner kring livet, allt jag skriver och säger, bara av nervimpulser och signalsubstanser?

Vem fan är det som styr?

Vad är Jag?

Men jag har kommit på en lucka i resonemanget.

Vi har ju bara läst om känslor och minnen och sådant. Ingenstans hittar jag vad mina ord och formuleringar egentligen kommer ifrån och består av.

Jag föredrar att hitta en egen lösning.

Någonstans långt inne i hjärnkontoret, ett liten outforskat hålrum i mitten, skyddat från omvärlden och klåfingriga forskare, där sitter en liten miniatyrJag och sköter hela mitt existensiella tänk.

Där finns Jag.

Ingen får någonsin veta, det finns inget att förstå.

Ingen kan nå mig där.

En sak som jag tycker är skojig är biologi.

Hur allting funkar och hänger ihop, ekosystem, anatomi, evolution och sådana spännande grejer.

En sak som är ännu roligare är biologism.

Typ som att redan på stenåldern var det kvinnorna (dvs grottmänniskor med hängbröst och slida) som ställde sig och diskade efter maten, och kvinnorna som städade i grottan, medan männen var de som var tekniskt lagda och tex kunde skapa en flintyxa (helt omöjligt och obegripligt för de med hängbröst och slida).

Men allra skojigast ändå är sexism.

Det är så skojigt att jag bara fylls med en bubblande glädje, jag vill bara ropa ÅH, PRECIS SÅ ÄR DET JU, HURRA!

Sexism är lite halvt om halvt förbjudet i dagens samhälle, till exempel är det ibland tveksamt om man skall få sälja bildelar med hjälp av en kvinna i bikini som gör obscena munröresler och har halvslutna ögon på bilden.

Det tycker jag är fascist-skit. Klart man ska få ha porr i reklamen liksom, det attraherar ju alla hanar så att de kan köpa alla bildelar och bli lyckliga och företagen kan bli rika och på så sätt blir vi alla lite lyckligare medan den fattiga kinesen i fabriken som tillverkade bildelen blev lite olyckligare och andades in giftig ånga och dog men det är faktiskt inte mitt fel.

En väldigt skojig sak är skojiga böcker som skojar om hur skojigt olika män och kvinnor är. Som tillexempel att kvinnor inte tycker om sex men älskar att städa och inte förstår varför deras män inte är likadana.

Kvinnorna måste förstå att männen tycker bättre om att orientera sig utan karta och sprida tubsockar omkring sig för det är så de är funtade ända sen stenåldern.

Det kan inte vara männens uppgift att försöka förstå kvinnorna eftersom de är så förskräckligt komplicerade och svårbegripliga. Till exempel när en kvinna säger att hon vill prata för att hon är ledsen, då fattar man som man ingenting så det är okej att inte lyssna. Hihi.

Nej, det är verkligen inte männens ansvar att försöka göra något i relationen, speciellt inte eftersom kvinnorna faktiskt har ett unikt relationscentra i hjärnan och alltid har superkoll på hur andra mår och sånt, då är det ju självklart att man som kvinna skall utnyttja detta och inte kräva att en man som inte har någon koll på känslor alls ska försöka förstå.

Ja, vi vet alla att kvinnor är fantastiskt intelligenta varelser och kloka och vackra och snälla, men i sanningens namn är de lite för svåra att förså för Oss vanliga människor (som styrs av snoppen, hihi).

Vi snoppmänniskor däremot är ju som sagt ganska korkade, hihi, men jävligt smarta när det gäller teknik och matematik coh sånt, och det är ju faktiskt väldigt bra och inte så komplicerat och inget alls att klaga på.

Det uppstår ju många problem i våra relationer (man-kvinna), och det beror alltid på att vi är så otroligt olika, typ som om vi kom från olika planeter.

Homosexuella personer kan nog förstå varandra skitbra eftersom de är lika, men gud vad tråkigt det måste vara att vara liksom kopior av varandra, ingen spänning alls i relationen, därför borde det inte tillåtas.

Man vill ju ha lite spännig liksom, och en amerikansk undersökning har kommit fram till att kvinnor inte kan tända på män som är snälla och gör vissa kvinnliga sysslor för det blir ju bara helt fel och usch lite äckligt nästan, hihi.

Män kan ju som vi vet tända väldigt mycket och väldigt ofta men såklart inte på manliga kvinnor som typ har skägg och kör lastbil usch, det är ju som att vara bög liksom, och bögskräck handlar ju om att förlora sin viktiga biologiskt betingade roll som dominant, och hur ska det då inte vara med en manlig (=dominant) kvinna?

Slutligen vill jag bifoga två skojiga bilder som jag har hittat, hihi, som föreställer en mans hjärna och en kvinnas hjärna, och det är ju på skoj det vet vi ju alla, men visst kan man känna igen sig?

Hihi!

(Obs! Absolut inte ironi någonstans verkligen inte hur kan ni tro det?)