Jag antar att det är onormalt att vara tolerant.

Idag ska jag träffa min neuropsykolog. Sist fick jag bedöma personers beteenden i ett antal påhittade situationer. En kille som lade sig att vila bakom en fåtölj i en främlings hus, och en man som bad att få låna en kam av en okänd person i en hiss, bland annat. 

Neuropsykologen tyckte att jag var generös mot udda beteenden. Det är jag väl också, men det är ett medvetet drag. Jag vet mycket väl vad jag skall svara; han var konstig, hon var normal. Det har jag lärt mig. Men jag tycker egentligen inte att någonting är speciellt konstigt; min grundinställning är att allt har en logisk förklaring och att alla beteenden och beslut verkar rimliga för den berörda.

Jag vill inte döma, jag vill förstå. 

Sen tycker jag att jag har en tendens att känna lite samhörighet med människor som beter sig annorlunda. I hemlighet liksom.

Eller så är det bara så att jag är fast övertygad om att alla människor är lika mycket människor och att "botten i dig är också botten i andra", som Gunnar Ekelöf sa.

Jag antar att min fascination inför bråkiga elever som svor åt lärarna och i vansinnesutbrott skrapade händerna blodiga mot tegelväggarna i skolan, egentligen handlade om att de levde ut någonting som jag själv höll inom mig. (Det är väl allt som oftast så, för övrigt, att vi gärna ser upp till rebeller, hjältar och bråkstakar för att de gör det vi själva inte vågar.)

Jag kanske är mer tolerant än folk i allmänhet, jag vet inte. Negativ som jag är kan jag förstås vända det till ett handikapp; jag vågar inte kritisera andra människor eller ta avstånd från beteenden.

Jag tror nästan att jag är ovanligt tolerant, om det kommer sig av min uppfostran eller min analytiska/filosofiska läggning vet jag inte.

Men jag är inte så mycket bättre än alla andra. Jag är till exempel extremt svag inför andras tycke och smak och håller hellre tyst än säger något som andra kan säga emot.

Tro inte att jag är skrytsam för all del.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...