Jag förlorar blod. Jag är som alltid övertygad om att jag lider brist av random näringsämne; den här gången logiskt nog järn. Jag måste inom kort inmundiga torkade aprikoser i mängder, om jag inte vill nästan dö.

Jag köper torkade aprikoser en gång i månaden. Quiona är också bra, och kikärtor. Jag har bara ätit pommes och marmeladmackor de senaste dagarna (I'm dying!).

Till måndag bör jag skriva ett sommarprat. Ja, jag sa att det skulle handla om mitt liv som alien, men jag har grovångrat mig. jag vägrar läsa upp en pretto utflippad text utan ordentligt ihopknyt i slutet inför klassen; jag har börjat lära känna dem för väl nu för att låtsas och leka. Nu är det på anspråkslöst allvar. 

Jag funderar på att skriva om mina ilskeutbrott. Jag fick ett inför resan till Ven igår, och ett idag när vi skulle åka hem. Inte helt utan anledning för all del, men uppseendeväckande och förskräckliga utbrott; jag kan inte vara normal. Först, styrkt efter mitt första utbrott, tänkte jag skriva om rätten till att bli arg och skrika och sparka på saker. Ifrågasätta att man förväntas hålla tillbaka det.

Men sedan var jag inte ensam, under utbrott nummer två. Och då skämdes jag väldigt och tänkte att fan. Jag är ett missfoster, jag är en skitunge, vad fan är det för fel på mig? Jag grät i tio minuter för att jag skämdes och ville dö. Inte för att jag bryr mig om andra töntmänniskor och vad de kan tänka, men jag bryr mig ju om Patrik tex. Jag har ju ett ansvar gentemot honom.

Så jag tror att det kan bli en blandning. Om det blir nåt alls. Eller det måste bli något för jag har redan bestämt mig för att säga "pass" på persondikten och man kan väl inte sumpa hur många övningar som helst om man vill komma nån vart och ha lite värdighet kvar.

För övrigt har jag en dator nu. Jag skall skriva så mycket, jisses, jag skall skriva tills jag dör. Fast det gör jag itne än på ett tag. Men jag skall skriva tills jag blöder ur fingrar, öron och läppar, och måste börja dricka blutsaft. 

Blaaaah.

Nu har jag skrivkramp. Och tiden går.

Jag är iallafall inkluderad i hawaiiskjortsgänget, och så har jag fått en skärbräda.  

Det är skit att inte ha en egen dator.

Jag har en matta iallafall. Och inspiration, ibland. Och oändligt med snor och lite avtagande rethosta.

Man kan promenera i Svalöv har jag hört.

I eftermiddag skall vi vara finklädda; jag saknar en balklänning och skridskor med massor av paljetter.

Idag flyttar jag. Jag fattar ingenting. Det känns lite jobbigt. Men vädret är ju fint iallafall.

Patrik påstår att mitt förra inlägg är rörigt. Han förstod inte om jag menade att man skall säga negerboll eller att man inte ska. Happ.

Jag vet inte vem av oss som är dum. Fast jag är ju dum på riktigt, för all del, jag har det på papper, som man säger. Nej men. Jag är bara tramsig nu. Tar tillbaka.

I höst, dvs om fyra dagar, skall jag ha sån fet jävla ordning på mitt liv. Nej, det tror jag inte ens själv på, men iallafall. Igår röjde jag. Det började med att jag inte hade en aning om var jag lade de där papprena från skolan där det står om incheckning och vilket rum jag skall bo i. Och när jag ändå höll på och när jag ändå var i ett energiskt flöde, kunde jag ju lika gärna dra ut en massa lådor och tömma dem på sängen. Rensa, sortera, leta. Jag hade köpt tre pärmar, sådana där vuxna kontorspärmar, gaffelpärmar heter de för övrigt. Redan nu har jag börjat trycka hål i papper och sätta in. Jag tänker mig; ekonomipapper som man inte förstår och vill slippa se i den blåa pärmen, för att blått är den mest kontorsnissiga och tradiga slipsgubbefärgen. Den vinröda pärmen lämpar sig för allt som har anknytning till psykologi och liknande saker, dvs både intressanta anteckningar från mina misslyckade högskolestudier och diverse infopapper från psykologer, samt lite annat som tål att tänkas på (tror jag satte in en gammal stencil från gymnasiet om buddhism också). Sist den gröna pärmen, som ännu inte fått något användningsområde.

Men, ni har inte hört det bästa än!

När jag väl sätter igång med en storröjning vill jag helst avsluta den. Ja, det gäller väl alla för övrigt, det är så deprimerande att vakna i ett rum som tycks ha spytt upp allt sitt innehåll över hela golvet, och känna att den där energin från igår är helt slut och borta. Och jag tycker egentligen inte om att dra ihop allt och lägga det i en hög, osorterat i väntan på nästa städryck. Men nu har jag köpt en grön låda, size A4. Den är ultimat för sådana här tillfällen. När orken börjar tryta, öppnar man lådan och öser ner all skit man inte vill se och ta itu med just nu, och så snabbt på med locket innan något smiter ut igen.

Vips har man ett relativt rent och fint rum, och en liten grön låda som står och ser snygg och oskyldig ut i ett hörn. När som helst kan man öppna sin låda och återuppta arbetet, men fram tills dess behöver man aldrig ens tänka på det eftersom det inte syns.

Jag visste väl att den gröna lådan var en god investering. Och det var just med tanke på allt det där blandade skräpet som man inte vill ha liggande framme som jag köpte den.

På söndag flyttar jag alltså. Till Skåne. Jag tror inte att alla röker hasch och har dreads där, nej, så är det ju inte. Det kan säkert finnas en och annan trevlig person också. Och på skolan kommer antagligen en hel drös människor vara inflyttade från andra platser än Skåne. Det känns ju bra. Jag vet inte alls vad jag har gett mig in på men skitsamma då. Igår slog det mig att det är hemskt att lämna sitt hem. Jag minns att mamma och jag pratade om det när vi flyttade från O-ström också; så sorgligt det var för oss att ta farväl av huset - hur skall det då inte kännas för alla som måste fly och lämna alla sina saker och allt bakom sig.

Men nu har ju jag allting kvar egentligen. Så jag skall inte klaga. 

Nu har jag officiellt... Jaja. Jag skall inte. Ett förslag var att jag inte måste säga det till alla om jag är rädd att inte kunna förklara mig.

Nåja, nu vill jag bara verka mystisk.

Som alltid efter att ha träffat psykologen känns det rätt. Jag pallar inte att tänka på det mer sen, nu är det ju för fan spikat och whatevva.

I höst, dvs om sex dagar (jag har inte fattat än att jag flyttar nu) kommer jag att blogga mycket mindre. Det är antagligen bra, om man utgår ifrån att mina tankar ofta utgör ett problem samt att jag skulle behöva lätta upp min tillvaro lite. Det synsättet kan jag absolut förstå. Det blir någonting nu, det blir en förändring, stora förändringar. Jag skall till Skåne. Det kommer att vara mycket människor, i min ålder. Just nu är min inställning att de säkert är skitfjantiga allihop. Det får väl duga; jag kommer att tänka om. Och det är bättre än att vara rädd för att alla andra i klassen är en enda klump med savantgenier (utom jag då). 

För någon vecka sen beklagade jag mig lite, eller frågade mamma med en knivsudd självömkan om hon trodde att det skulle vara många i den nya klassen som  gjort saker, synts, publicerat sig. Svaret blev dels att nej, det trodde hon inte så värst, men å andra sidan att jag har ju gjort det, publicerat mig. Jag har ju det. Oh, att jag står med ena benet här och andra där, försöker verka ömklig och miserabel samtidigt som jag ju har tur och lycka i mängder. Så typiskt mig.

Skall jag bli någon annan? Min gud, skall jag det, nu? Jag antar att jag kan glida på skalan, låta mitt arbete bli mindre men inte förinta det helt. Skalan. Man glömmer skalan. Alla tänker antingen eller, det är ett handikappande synsätt som skapar missförstånd och problem. 

Det här inlägget är fullt av skitsnack utan röd tråd och jag orkar inte skriva på det mer. Häpp!

För att följa upp föregående inlägg känner jag mig tvungen att erkänna att jag är orolig för min egen del. Det är som att alla gamla fixeringar börjat blekna och jag bryr mig inte nämnvärt om vad man kan tänkas tänka om mig. Ja, jag tycker också att det låter som något som skulle kunna vara bra - men det är det inte! Hallå, vi snackar om ett viktigt personlighetsdrag, något som jag ser som en väldigt stor del av mig, och så har det varit länge, tills nu! Så jag hoppas att detta tillstånd av förnöjsamhet inte varar länge. Jag vill ha tillbaka mina ambitioner att se ut som en hybrid.

Kanske är det bara värmen. Värme skapar error i min cyborghjärna. Är det för övrigt någon som kan säga emot? Jag hade ont i huvudet hela dagen igår, och jag har ALDRIG ont i huvudet annars. Jag misstänker att värmen får all vätska i kroppen att sugas upp mot hjärnan (som ju är kroppens högst prioriterade del) - vilket dels leder till att kroppen i övrigt blir helt lam och slö och orkeslös, och dels gör att hjärnan överfylls av vätska; som dessutom är upphettad - överhettning i hjärnan; en svällande, blötlagd massa av korvar och nervtrådar i en enda röra, vilket gör att något sådant som att räkna ut 1 + 3 blir en kraftansträngning.

Sätter ni emot?

Min nya mobiltelefon är för övrigt blå och jag kämpar med att lägga in alla gamla telefonnummer; det är tjatigt. Snart flyttar jag. Less than a week. Jag fattar ingenting, som vanligt. Det är något jag bekymrat mig över på sistone. Tänk om det där med att jag aldrig riktigt klarar av att ta in stora händelser (minns flera exempel av stora förändringar eller stressiga situationer, som liksom försvunnit i en dimma och inte riktigt känts verkliga) är helt genomgående i hela mitt liv. Tänk om personer jag bryr mig om dör och jag aldrig kan bearbeta sorgen för att min hjärna bara totalvägrar låta mig inse faktum. 

Enough ältat idag. Jag har en tvätt och ett stökigt kök att ta itu med. Idag har jag energi, till skillnad från igår; Patrik var snabb och smart nog att börja vädra och sätta fläkten på max innan det var försent. Bra, Patrik! Han är allt smart.

För att förstå och bilda mig en uppfattning i en fråga, drar jag nästan alltid paralleller till andra exempel. "Är detta rätt?" kan jag tänka, och sedan "om det istället vore si och så, hade jag tyckt att det var rätt eller fel då?". Det är väl förvisso ett ganska bra sätt, att tänka utanför boxen kanske, fast samtidigt blir det väl lite stelt om jag inte kan fokusera på själva huvudfrågan utan måste dra till med slumpvis vald liknande företeelse för att övertyga mig om huruvida jag skall tycka bu eller bä. Det blir väl kanske inte en äkta åsikt? Eller? Vad är äkta? Är känslan alltid sannare än det logiska tänkandet?

Är det här normalt för övrigt? Jag önskar att någon kunde svara. Jag saknar insikten i andras hjärnor. Det vore intressant att se om jag kan spegla mig i andra, om jag kunde få en överblick. Bara för att få veta var jag befinner mig.