Var det idag som var den lediga dagen? Den försvann ju ganska effektivt och obevekligt.

Tvättat, läst halva boken (som skall vara utläst imorgon) ochhandlat har jag ju iallafall gjort. Det är inte så fasligt illa ändå. Och bäddat om sängen.

Tänkte baka kakor, men så kom jag på att min degbunke är försvunnen, antagligen har någon lånat den och sen har den aldrig kommit tillbaka. Jag blir sur. Jag skulle baka kakor för fan! Ni sabbar för mig, ni imaginära, ansiktslösa tjuvar!

Vi läser Doppler. Den handlar om nåt slags snubbe med stor kuk som bor i ett tält i skogen med en älgunge. Knasigt, ja. Men boken inspirerar mig att längta än mer ut i det fria, ut till ensamheten.

Men jag hoppas på morgondagen och skjuter upp min längtan. Nu skall jag ju baka kakor. Och se Transamerica. Etc etc etc.

Inte så ofta ställer man sig några centimeter ovanför verkligheten och ifrågasätter. Ofta tänker man, ältar, grubblar, men inte så ofta ställer man en konkret fråga som rör nuet och som är direkt avgörande för ens framtid.

Detta hände mig dock idag, i matsalen. Nåja, kanske var det bara en liten, oviktig händelse, men under den period den pågick kändes den ytterst talande och väsentlig.

Fisk serverades till lunch. Eftersom jag är vegan hittade jag något slags pastarullar med oliver och paprika i och på som var speciellt skapade för oss. Jag gladde mig åt att slippa potatisen, som ju som bekant har en tendens att få ett torrt gult lager utanpå och smaka ingenting när den tillagas i så stora mängder.

Så satte jag mig ensam vid ett bord, då det bord mina vänner satt vid var överfullt, och började skära en bit av kanten på rullen. Den var lite bränd och knaprig, vilket jag inte har något emot. Jag skar strax en ny bit, som innehöll mycket sås och gegga, och stoppade den i munnen. Efter några tuggor reagerade jag på hur stark den var. Jag mindes flera gånger då jag i matsalen fått serverat mat som i min smak kryddats för mycket, men tänkt att jag nog allt skulle må bra av att klara av lite mer smakrika rätter än jag är van. Efter ett par tuggor till insåg jag dock att det var i mesta laget. Mer än i mesta laget. Det brände på hela tungan och i halsen. Andedräkten kändes som eld. Jag sträckte mig hastigt efter vattenglaset och sköljde ner. Nästa matbit var precis lika kraftigt kryddad som den förra, och jag kände hur näsan började rinna. Snabbt reste jag mig och skyndade bort mot vattenautomaten. Jag drack på stående fot coh fyllde på igen. Så återvände jag till mitt bord och satte mig ner och funderade. Det här kommer jag inte klara att äta upp, tänkte jag. Kanske kan jag gå hem på rasten och göra i ordning någon egen mat som kompensation för lunchen. Eller så äter jag lite mer sallad och några knäckemackor. Synd att slänga så mycket mat, men den går inte att äta.

Då, plötsligt, slog det mig att detta var det absolut mest tråkiga, vanliga och fega sättet att reagera på. Undvika allt som skrämmer och är ovant, istället för att våga gå rakt igenom det. Ni vet, hästar som springer rakt in i eldsvådorna och kommer ut på andra sidan klarar sig bättre än de som försöker springa ifrån elden. Och jag tänkte på vad jag hört om att vältra sig i ångest istället för att undvika den, jag tänkte på fight club-scenen med den frätande syran på handen. Och sen skar jag upp en ny tugga och stoppade den i munnen. Jag skölde ner med nytt vatten men skar snart upp mer, stoppade in, tuggade, kände ögonen vattnas och tungan svida, skar upp mer, stoppade in, tuggade, svalde, malde, svalde. Stirrade rakt ut. Stirrade mot ingenting. Andades häftigt. Drack mer vatten. Tillät mig att känna hur det brände. Slutade vara rädd.

Sen slängde jag en sista snutt av den andra rullen och gick och hämta glass, som var dagens efterrätt.

Jag kände mig stark och modig där jag gick, sträckte på ryggen, och tänkte att så här skall jag leva från och med nu.

Har haft en toppendag. Oh ja, det är synd att den skall sluta i ensamhet och deprevation (det där ordet vet jag inte vad det betyder, bäst jag slår upp det). Jag har utövat självsvält idag - ätit en påse chips, lite nötter och en soyghurt. Det kallar jag självsvält, med tanke på att jag inte har nåt emot att äta femtiofyra ordentliga portioner mat om dagen (okej, jag överdriver).

Har suttit på tåg sen kvart i tolv, framme i Svalöv vid halv fyra-tiden. Hela resan från Göteborg till Helsingborg gick konduktören förbi mig flera gånger utan att be om biljett! Med andra ord - eftersom jag inte hade köpt en biljett - jag reste GRATIS! Waaah, in your face SJ! Konduktören till och med frågade mig där jag satt på golvet om jag hade biljett, och när jag sa att jag ville köpa en sa han att jag skulle vänta där så skulle han komma tillbaka. Först framme på Hbg station kom han tillbaka, men han tittade knappt på mig och jag kunde pusta ut när jag slippit iväg på perrongen utan att känna en hand på min axel.

Och sen missade jag inga bussar en tåganslutningar alls, till min stora lycka. Sen kom jag och alla mina tusen påsar och väskor fram till Svalöv och skolan och där var det jävlar i mig dött. Det var dött, som väntat, i mitt gamla rum och de korridorerna. Det var även dött i de nya korridorerna, till min förvåning. Jag ringde på, knackade, kikade genom fönstren. Ingen kikade tillbaka. Och jag skall väl tillägga att jag inte har någon nyckel, annars hade jag ju bara gått rakt in.

Jag beslutade mig för att återvända till mina otrivsamma, ödelagda korridorer och fantisera om att jag är den enda överlevande efter ett förödande kärnvapenkrig. Kanske har jag varit ute i rymden på uppdrag, eller nere i haven, nu är jag iallafall tillbaka, och allt liv är utrotat på denna olycksaliga planet. (Ja, jag vet att det är lite o-trovärdigt att alla hus står kvar och likaså träd och gräsmattor, men man får väl anvädna sin fantasi.)

Här ska jag sova inatt. Sängen är bäddad, och jag har internet! Köket ser som vanligt ut som skit, så helt öde är det väl inte även om ingen är här.

Så måste jag gå och handla innan jag svälter ihjäl (hur trist vore inte det på den sista överlevande människan? Jag hade ju kanske kunnat hitta nån av motsatt kön att föra släktet vidare med och skapa en helt ny värld i fred och harmoni).

Hittills har jag vaknat mitt i en intressant dröm, hittat en sten i müslin, hittat mögel i brödet, stått i sängen och läst mina dikter, suttit på golvet och läst Kerstins monolog (som jag inte kommer framföra ikväll, kanske en annan gång?), tagit den alarmerande duschen, klätt mig i thåströmbyxor och randig tröja samt hängt på facebook i väntan på bättre tider.

Ikväll läser vi på scen i Aulan.

Imorgon åker jag till Göteborg.

På söndag kommer jag tillbaka och på söndag flyttar jag.

Sms från mamma igår, framkommen i Barcelona.

Sms från pappa idag, på väg till Grekland.

Det känns lite lustigt att de båda är bortresta, samtidigt.

Jag vet knappt var eller varför heller, min koncentrationsförmåga är så begränsad att jag inte kan lyssna på hälften av allt de säger. 78% av tiden vet jag inte var min mamma befinner sig, varför, hur länge hon skall vara där och vad hon gör där. Min mamma flänger runt väldigt mycket, det ingår till exempel i hennes jobb ibland.

67% av gångerna lyckas jag spela med så att det inte märks att jag inte vet för att jag inte har lyssnat. Min taktik kan ibland vara mig till last, när jag inte bryr mig om att erkänna att nästan all viktig info omvandlades till hieroglyfer i okronologisk ordning när jag hörde den. Jag måste lära mig vara uppriktig och erkänna att jag är trög, med risk för att verka trög.

Men för att återgå till mina föräldrar; i deras fall rör det ju sig enbart om att jag är så van vid dem att jag tycker att jag inte behöver lyssna. Speciellt mammas röst har en tendens att trycka på off-knappen, för hennes prat är så massivt, och min hjärna väljer ut åt mig vad jag själv kan vara intresserad av att ta in.

Så funkar jag.

Idag insåg jag att jag kan memorera siffror. Det var en fruktansvärd insikt. Jag känner inte mig själv.

She

i

sse

.

Jag har så snuskigt mycket att göra men jag vet inte var jag ska börja och allt känns rätt omöjligt, sådär som det alltid gör för mig.

Inte kan jag packa ner mitt rum i lådor (skall flytta på söndag) eftersom jag inte har några lådor.

Böcker kan jag väl läsa... och samtal kan jag ringa... och brev och texter kan jag skriva... och mat kan jag äta men inte riktigt än. Var var var ska jag börja?

Jag får ångest, hade jag sagt om det inte vore för att ångest är något fysiskt och min kropp bryr sig inte nämnvärt med vad mitt psyke sysslar med så vitt jag vet. De skiter liksom i varann. Inte alltid kanske, men ofta.

Det luktar skit ute. Griskiss eller bajs är det.

Alla lampor i köket är trasiga så på kvällen ser man ingenting där inne. Soporna lukat fruktansvärt också. Tänk om man ändå var en ordentlig människa.

Nej, inte ska man sitta och skriva sig själv på näsan innan man ens har försökt, vad är det för tråkig attityd? Kanske blir det bara svårt för att jag tillåter det att kännas så, jag kanske kan mer än jag tror.

Patrik och jag har pratat om rutiner och gott liv, om vi ringer till varandra och uppmuntrar att ta promenader till exempel. Jag tror inte på det men jag tror på det och hoppas.

Se nu vad jag har gjort. Nu gjorde jag mig själv ledsen. Axlarna uppe vid öronen.

Stick iväg! Sätt igång!

Nya bloggens design håller på att skapas. Patrik har hjälpt mig i photoshop att sätta ihop en klatchig rubrik med snygg bakgrund och coola färger.

Vad fan är det här, säger Patrik om mitt val av design. Men jag är precis nöjd. Snart invigs den. Inte än, men snart.

Min tönt till sambo* har Rix FM inställt på sin klockradio. Så imorse vaknade jag till att Gert Fylking och Roger, tror jag han heter, skrattade arlset av sig när de skulle berätta en fräckis.

Fräckisen löd:

"4 par skulle prova gruppsex. För att provstarta detta bestämdes att första gången ha ljuset släckt. Efter att ha hållit på en stund avbryter en av männen och säger:
'Nu får vi strukturera upp detta för nu har jag sugit kuk 3 gånger'!"

Är det nån som fattar? Det var ju skittråkigt. Jag fattar ingenting.

* vaddå tönt till sambo, sa Patrik, det var för att det inte gick att ställa in nåt annat inatt!