För övrigt vill jag dela med mig av mammas, eller egentligen mammas finfina vän Susannas råd, om organisering och att få saker gjorda.

Nummer ett heter NU och går ut på att när man får syn på något och tänker "det där måste jag ta itu med snart", skall man istället göra det NU på en gång och få det gjort. Gå ut med soporna NU, sortera klädhögen NU, laga mat NU.

Det är förstås ett ganska förvirrande och energikrävande system, och försökskaninen mamma har bara testat det i en knapp dag, så ännu vet vi inte hur funktionellt det är i praktiken. Låter ganska vettigt dock, till en viss gräns.

Nummer två har ett väldigt pappersark i centrum, som alternativ till alla lappar. Alla de där små post it-lapparna och utrivna pappersbitarna med nedklottrade tider, telefonnummer, påminnelser och annat viktigt, som tenderar att försvinna spårlöst och i och med det framkalla panik och stress. En bättre idé är alltså att nåla upp ett stort, A3 kanske, papper på väggen, på vilket alla viktiga anteckningar får samsas. Det lär inte försvinna i första taget. När en anteckning blivit inaktuell (här kan även nedtecknas små planeringar med saker som måste göras) kryssas den över.

För ultimat ordning kan ett tips vara att ha olika anteckningar på olika delar av pappret, tex telefonnummer längst ner till vänster, läkartider uppe till höger, viktiga datum i en cirkel i mitten.

Bra va bra va bra va!

Nu jävlar blir det ordning.

Jag tänker att det som gör att människor hatar sig själva kanske inte handlar just om deras specifika egenskaper och dåliga sidor utan mer om att det är så jävla svårt att dela hela sitt liv med ett Jag. Att veta att man aldrig blir fri, att detta Jag, detta bihang, är något man måste släpa på och jobba på hela livet ut.

Eller, kan ni bara lyssna och försöka förstå?

Jag bloggar som en idiot för att det är mitt stora intresse, för att jag tror att jag behöver bearbeta snarare än tränga undan. För att jag ännu inte kan förklika mig med tanken att det är bättre för mig att tränga undan tankarna än att älta dem. Jag skäms för att jag är för ärlig, jag vet om det, men jag försöker att stå för det jag säger, eller stå för att jag har sagt det iallafall. Jag vet att jag är för ärlig, men å andra sidan är jag för det mesta alldeles för tyst om hur jag känner och vad jag tänker, kanske är det rentav så ni vill ha det? Nej, inte om ni vill vara nära mig, då vill ni att jag skall tala men vad vill ni höra egentligen? Jag har försökt prata, jag är väl inte så fruktansvärt dålig på det egentligen kanske, det är bara det att det är hundra gånger lättare att skriva.

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Om jag vore en konstnär. Om jag målade tavlor och byggde skulpturer med mina bara händer. Om all konst jag gjorde var mörk och dyster, ångestfylld och aggressiv. Skulle ni döma mig då också, och begära att min konst istället skulle gestalta glädje och positiva känslor? För allas jävla trevnad? 

Skriva är min konst. Skriva är mitt sätt att bearbeta och leva ut, och det är inte samma sak att skriva för mig själv. Jag gör det också ibland, men så länge jag använt mig av internet har jag haft en tendens att avslöja för mycket "personligt", alldeles för mycket, och jag vet att ni inte gillar det men kan ni inte försöka acceptera det?

Ja, jag kan ändra på mig, ändra några små detaljer, det kanske inte är för mycket begärt. Inte ens av en person som är så otroligt svag i sin jagkänsla som jag, och som så lätt blir förvirrad och undergivet låter sig styras av andra mot sin vilja, vilket resulterar i ännu mer förvirring. 

Mina klena försök att anpassa mig och måla över mig själv krockar våldsamt med mitt undertryckta behov att få vara jag och bli bekräftad. Det här är min ventil, jag har sagt det förut, och jag ber er att jag får behålla den lite till. 

Det är mycket som är emot mina principer, det mesta som liknar psykologiskt manipulerande är emot mina principer, vilket är ett stort problem då jag aldrig, aldrig, aldrig står på mig själv eftersom jag skattar min känsla för diplomati och förståelse så högt att andra synpunkter och synvinklar alltid går före mina egna.

På min blogg brottas jag med mig själv och mina problem, och det kanske inte är någon vacker syn. Allt det jag annars behåller för mig själv lämnas helt skoningslöst vind för våg här, och jag är medveten om att min farmor eller gamla klasskompis en dag kan råka se det. Dock tror jag inte att en anonymblogg skulle vara någon bra idé eftersom jag antagligen skulle vräka ur mig ännu mer där. De som inte läser min blogg känner mig således väldigt ytligt, eftersom ingenting av det jag har inuti syns annars. 

Min blogg är min hobby. Och jag tror att jag kom först, att bloggen skapades för mig och inte tvärtom. För att jag behöver skriva av mig. Och samtidigt veta att någon kanske får veta hur det verkligen är. Eftersom ingen vet annars. Ingen. Jag är en sån som skrapar lite förstrött på toppen av mitt isberg när jag är hos psykologen. Både av blyghet och att jag lätt blir förvirrad om jag pratar för mycket. Lättare då med skriven text. 

Förlåter ni mig? 

Jag önskar att jag inte brydde mig om det, att jag bara kunde vara skoningslös. Jag vet dock att ni inte vill något illa. Jag vill bara bli bekräftad för den jag är, mina dåliga sidor också.

Bestämmelsen heter aldrig mer, aldrig mer dumheter här, tänker jag på något så skall jag sluta med det genast, gå ut på promenad eller räkna mattetal eller whatever tills jag blir bra igen. Det får vara någon måtta!

Ni är patetiska ni som lägger ut era liv på internet, lata ungjävlar. Skaffa ett jobb och sluta gnälla. Lägg av och älta era jävla sjukdomar, det är fan ingen som bryr sig, inte ett skit, ni är patetiska säger jag! Hör ni?

Det är inte synd om er och varför kan ni inte bete er som folk? Sluta självömka! Skaffa ett liv! Ni vill bara ha uppmärksamhet! Det duger inte! Det duger inte hör ni det det här duger inte faktiskt skärp er allvarligt talat.

Om man raderar ut allt som inte är den verkliga sanningen, så finns ingenting kvar. Ingenting.

Jag saknar mycket. Jag är för ärlig för att hålla någonting kvar. Jag är för ärlig och vill aldrig aldrig ljuga det minsta lilla för mig själv.

Men det blir ingenting kvar.

Jag är lika långsam och ineffektiv som en gammal burkdator från 95, och lika dålig på att höra av mig och komma med besked och svar som en överviktig brevduva.

Ändå gnäller jag när andra tar efter mitt exempel och låter mig sväva i ovisshet. Det är ju faktiskt inte roligt att vänta på andra. Konstigt nog tar jag inte lärdom av detta utan envisas med att själv vara seg och krånglig och förvänta mig att andra är skärpta och ordentliga i mitt ställe. Det är väl vanans makt.

Säkerligen har skolan massor att göra vid den här tiden - förresten har de väl semester där nu - men det hade ändå varit bra att få veta huruvida jag kommer att bo sambo med en främling i höst, eller kanske få flytta efter halva terminen pga ombyggnad. Eller om jag får en åtråvärd egolya i byggnaden. Jag undrar hur det är att dela rum med någon; kommer man någonsin att få någon ensamtid? 

Andra saker jag oroar mig för är att jag skall vara allergisk mot byggnaden, att jag stressas sönder av allt, att det skall vara så mycket omvälvande som händer i mitt liv att själva skrivandet hamnar i skymundan och inte blir av, samt vad jag skall göra efter att ett år har gått och kursen är slut.

Hej och hå. Det känns roligt och skönt att hitta på någonting, men ovisshet och orosmoln finns det också gott om under ytan; fler och mer komplexa än de ovan nämnda. Jag orkar inte sätta mig ner och älta dock, det får vara sommar nu och ta vara på här och nu som jag lärde mig förut. Här och nu här och nu. Sen är sen och ingen vet och det får bli. Jag är fylld av fantasier och pendlar mellan nyfikenhet och ångest. Det är inte bara mitt eget liv jag styr över heller. 

ETTFFSSÅNTETTFFSSANT

 - den som kan gissa vad det där är, får en kram.

Om jag fick önska. Så skulle jag vara stark. Både fysiskt och psykiskt. Jag skulle laga mat till många, kanske skulle jag vara kock på en båt och laga mat till alla sjömän. En tjock och glad och hetsig kock som lagar utsökta soppor och bakar himmelskt bröd och räddar alla från skörbjugg.

Ja, det skulle jag, fast jag vill vara kapten också och så vill jag vara en sjöman med, om jag får vara alltihopa. Annars kan jag nöja mig med kock.