En paragraf jag har oskrivit lyder: "Den som försöker är inte en dålig människa".

Problemet är att jag inte är säker på huruvida jag försöker eller inte. Var går gränsen för sådant? Kan man kanske rentav omedvetet icke-försöka, eller kan det vara så att man redan i sin ansats att försöka misslyckas fatalt?

Jag ställer mig fortfarande något tvekande till huruvida jag har problem eller är lat. Kanske finns det ingen skarp gräns, kanske kan det inte heller här vara antingen eller.

Om man ser det utifrån, vore det märkligt att utgå ifrån att jag skulle medvetet och med vilja välja att vara en lat och trög idiot. Hela mitt liv, vad skulle jag ha att vinna på det? Man måste ju fråga sig. Exempelvis skolan. Vem eller vad kan ha lyckats motivera mig att slarva, missförstå, nedvärdera mig själv och må dåligt? Vilka eventuella kortsiktiga vinster finnsinom räckhåll, som överväger de långsiktiga?

Jag inser att allt smälter ihop här, det går inte att plocka ut en Skuld eller Icke-Skuld. 

Med en svepande rörelse genom detta urgamla landskap kan jag konstatera att jag iallafall delvis försökt, och att mina klena försök inte nödvändigtvis behöver vara sämre än andras försök. Människor är för komplexa för att dela upp i dåliga eller bra.

Varför måste jag förstå det här?

Jag tänker för mycket.

Det kanske inte är nödvändigt att veta hur och vem jag är? Eller?

Det finns ju ingenting att förstå. Jag har fortfarande för höga ambitioner, jag nöjer mig inte med teorier, jag kräver en grundlig genomgång av alla premisser som någonsin existerat i denna värld.

Det är omöjligt. Det är för mycket. Jag måste lägga av. Jag måste börja om på nytt, flyta med, fokusera, koncentrera mig, känna och vara.

Jag är: ledsen.
Jag gillar: skiftnycklar.
Jag äter: mina naglar.
Jag säger ja: men tvekar.
Jag ger mig sällan in i: debatter. Jag har per automatik fel.
Jag är duktig på att: skämmas.
Jag stör mig på: ideal.
Jag läser: min recensionsbok.
Jag är vackrast: när pannan syns.
Jag skrattar: hysteriskt.
Jag är en: idiot, eller synvilla.
Jag har aldrig kunnat: stå på mig.
Jag trivs inte: i dessa rum idag.
Jag är dålig på: att göra det jag sagt att jag skall göra.
Jag är rädd för: att blir bitter.
Jag älskar: dåligt och kallt.
Jag uppskattar: när krukväxterna blommar.
Jag tror på: att det blir bättre.

Ett sista meningslöst inlägg innan jag drar.

JAG HAR SÅ ONT I  MIN VISDOMSTAND. Eller, jag har inte ont i tanden utan jag har visdomstandsrelaterad värk i tandköttet längst bak i munnen. Det blöder varje gång jag borstar tänderna. De där evinnerliga smartgaddarna ger sig aldrig, det är som att de växer ett tag och värker, sedan tar de en paus och gör inget väsen på ett tag, sen efter några måader sätter de igång igen. Varför skall det vara så utdraget?

Skall jag aldrig få bli klok och slippa lida? Man undrar ju.

Imorgon skulle jag till neuropsykologen igen. Idag känner jag mig mer asperger än någonsin men jag anser ändå att diagnosen inte stämmer på mig och jag förtjänar den icke. Men får jag så tar jag den för jag vill kunna plugga i framtiden. Det är väl fult, kanske, att utnyttja systemet så att jag kan fortsätta lata mig som jag alltid gjort?

Med din begåvning är det något fel om du inte klarar av skolan bättre, påstår psykologen. Men nej, jag har aldrig varit mer övertygad. Jag är ju lat. Det finns faktiskt någonting som heter så. Världen är full av lata människor som inte tar ansvar, på andras bekostnad. 

Och jag är på väg att förvandlas till liberalfascist. Vad roligt för mig. Då gör jag nog bäst i att utrota mig, om det fortsätter i den här riktningen. Jag visste inte att det var så farligt att vara bitter. Men visst hade jag sen länge anat att  självförakt går ut över andra.

En dröm:

På en förfest i en lägenhet, inklämd i en soffa mellan ett gäng könlösa och förföriska ungdomar med färggranna kläder, pärlhalsband och blommor i håret, finner jag mig i knaggligt samspråk med en "student from india" som är så dålig på engelska att jag generat får be henne upprepa sig gång på gång. Jag hör inte hälften av vad hon säger, och ännu mindre vet jag varför hon så gärna vill samtala med mig, men jag nickar och ställer artiga frågor med ryggen vänd mot de vackra pojkarna och flickorna som faktiskt visade mig lite intresse när de satte sig bredvid mig.

Ibland känns det som att jag förstår mig själv men ändå låter bli att förklara för att jag inte tror att någon annan skulle lyssna. Jag vet att jag borde ha ett riktigt jobb och sköta mig och vara mindre självcentrerad. Blogga är tabu. Självömk och psykisk ohälsa är tabu. Man är sin egen lyckas smed och fan ta den som inte smedar på för allt en är värd och smälter in i mängden.

Så länge jag faktiskt inte gör allt det där som de sagt åt mig att göra, arbeta hårt, trycka undan allt och bita ihop, så har jag heller ingen rätt att bli lyssnad på. Menar jag på allvar att andra som sköter sig skall använda sin tid till att lyssna på hur patetisk jag är med mina självskapade problem? 

Skaffa ett jävla liv. Aidsdrabbade föräldralösa barn i Afrika, de har problem! De är oskyldigt drabbade och de kan inte göra något. Men det kan du, du kan göra hur mycket som helst, men visst, vill du sitta och sura i ett hörn så gör det. Förvänta dig bara inte att någon någonsin skall behandla dig med respekt eller intressera sig för dina idiotiska tankar.

Mamma säger att plugghjälpen är i det närmaste obefintlig om man inte har en diagnos. Jag blir förbannad. Är jag verkligen ensam om att ha problem med tio ton engelsk litteratur och krävande tentor i flygande fart? Ja, uppenbarligen. De andra i min psykologikurs fortsatte ju. Nej, inte alla. Och nej, jag vet inte ens hur många. Mamma håller med mig om att systemet borde ses över om det nu är så många som faller utanför. Hur många vet jag inte. Kanske är det inte många alls. Kanske är det bara jag med min kvasistörning. Kanske handlar det om lata eller icke lata människor. Eller om att vara eller inte vara gjord för att plugga. Är alla människor som inte har plugghjärna fullkomligt ointresserade av att lära sig något?

En förvriden evolutionsidé visar upp sitt fula tryne och menar att svaghet alltid är svaghet och är man svag skyller man sig själv. Naturen är inte rättvis eller meningsfull, och varför skall vi kräva att samhället skall vara det? De mörkare delarna av min religion.

Jag har alltså att ljuga för att få ljudböcker eller vara in absurdum ärlig och glömma allt vad plugg heter. Eller helt enkelt skärpa till mig och inte vara så jävla lat. Så jävla lat. Jag är så jävla lat.

Det är inte som dom säger. Klapp och smek och gullegull, det ska fan inte gullas med. Livet är hårt. Vill du sitta i ett hörn och lipa så varsågod. Vill du få nåt uträttat får du för helvete göra det själv.

Jag behöver en psykolog. Fjolla! Fjolla fjolla fjolla!

Gud vad roligt. Hahaha. Konstigt. Mejl från biblioteket om en försenad gammal bok som är mystiskt borta (har försökt förtränga detta tills mitt öde kommer ifatt mig och jag får ersätta boken). Undrar hur de kommit på mitt namn, för de skriver först ut mitt förnamn, sen Dean, sen efternamnet.

Dean!

Hej bibblan. Tack för det.